Stora Barriärrevet
Det var planerat att vi förrförra fredagen, den 22 juli, skulle åka ut på en båt för att snorkla i Stora Barriärrevet, dock tyckte inte personalen på båten detsamma när vi klockan sju på morgonen köade och lämnade över vår bokningslapp till dem och de sa att vi inte stod med på båten och att vår resebyrå kanske glömt att bekräfta vår resa.
Tyvärr var det fallet så vi fick stå över och gå upp till Happy Travels för att boka om turen, trots lite surhet från vår sida så kändes det som att det var meningen då de rekomenderade en annan båt mer som gick till ytterrevet, där man ser mer färggranna fiskar och även där båten är lite mindre = mindre turister som simmar på en i vattnet!
Resan gick av stapeln på söndagen och vi blev upphämtade på hostelet av företagets busstransfer som tog oss till Port Douglas, en timmes bil norrut. Där gick vi på båten Silversonic och tillsammans med ett sextiotal andra åkte vi ut mot revet. Resan tog strax under en timme och mitt under resan stannade båten och alla började rusa över till ena sidan av båten - kaptenen hade sett valar i närheten!
Och där var dem, tre valar som visade sig vara knölvalar. Efter en stund kom de väldigt nära och bara någon meter från båten dök huvudet på den ena upp en meter ovanför ytan för att sedan sjunka tillbaka igen och visa upp stjärtfenan. Vår första gång vi ser valar och det var riktigt häftigt!
När valarna simmat iväg så fortsatte vi den sista biten till vårt första stopp för dagen. Vi drog på oss våtdräkterna, fenorna och så cyklop och hoppade i det härliga ljumma vattnet som var alldeles turkost. I 40 minuter plaskade vi runt bland det härliga revet som var nästan lika färggrant som vi tänkt oss. Vi såg massa fiskar och stora häftiga stim, en och annan större fisk. Tillslut var vi så nerkylda av vattnet och trötta i benen att vi simmade tillbaka till båten och försökte med det omöjliga, att bli varm och torr igen!
"Walk like an egyptian" av och med Elsa
När båten började åka till nästa ställe fick jag och Joel sätta oss ned i en grupp för att kolla på en instruktionsfilm. Vadå för instruktionsfilm undrar ni? Jo, vi skulle nämligen göra ett introduktionsdyk!
Efter filmen var det dags att dra på sig våtdräkterna igen, även en tjockare denna gång, tack och lov! Sedan fick vi hoppa i CBD'na (dykvästerna) och gå igenom våra skills ovanför land. Detta är tex. hur man tömmer cyklopet under vattnet, byta regulator (andningsmunstycket) osv.
Sedan var det dags att hoppa i vattnet, vi var fyra stycken, jag och Joel plus ett kinesiskt par. Dem fick hoppa i före oss för att göra sina skills under vattnet, efter någon minut fick tjejen avbryta då hon hade problem med att andas under vattnet plus en av hennes skills. Jag och Joel fick sen hoppa i och klarade galant våra skills för att sedan börja vårt introduktionsdyk.
Ok? OK!
Det var riktigt häftigt nere på botten av havet där vi såg hur mycket fiskar som helst, vi fick hålla varandra i handen och simma efter instruktören som hade koll på den andra killen. Detta var nästan det roligaste av allt då han flöt som en kork och hade inte tekniken för att paddla med simfenorna utan istället "cyklade" med fötterna, så instruktören drog runt på honom hela dykningen genom att hålla i en slang och drog honom efter sig. (VI HAR FILMBEVIS PÅ DET!). Tror vi var nere i 30 minuter ungefär innan vi gick upp och än en gång försökte med att bli varma och torra, men vi bestämde oss ganska snabbt för att hoppa ner på ett andra dyk eftersom det var så häftigt!
Så nästa stopp blev vårt andra introduktionsdyk tillsammans med samma instruktör plus en annan man som också gjorde sitt andra introduktionsdyk. Precis innan vi skulle hoppa i så kom det en stor blågrön fisk till båten, detta var en Giant Humphead Wrasse som är som havets hundar, dem följer efter dykarna och vill bli kliade på munnen. Hela dyket följde han efter oss och ville bli uppmärksammad, han lyckades skrämma Joel en del gånger då den kom upp underifrån och alldeles bredvid huvudet på honom!
Joel, jag och Wrasse!
(Kul fakta om Wrasses är att de föds som tjejer och utvecklas och blir större och blir sedan kille, ser man att dem har en "bula" fram på huvudet så är det en kille)
Okej, det är inte något direkt att skryta med att man har fått ett litet diplom för att man upptäckt revet, men ändå! Vi hade en kanondag med bästa vädret och häftiga upplevelser i en helt annat värld än vad vi är vana med. Vi köpte tillochmed filmen och bilderna båtens fotograf tog under dagen eftersom det fanns så många på oss, ca 20 av 100 var det vi på!
Mer uppdatering kommer! Och vet ni vad, snart kommer vi hem, inte lång tid kvar alls nu!
Tyvärr var det fallet så vi fick stå över och gå upp till Happy Travels för att boka om turen, trots lite surhet från vår sida så kändes det som att det var meningen då de rekomenderade en annan båt mer som gick till ytterrevet, där man ser mer färggranna fiskar och även där båten är lite mindre = mindre turister som simmar på en i vattnet!
Resan gick av stapeln på söndagen och vi blev upphämtade på hostelet av företagets busstransfer som tog oss till Port Douglas, en timmes bil norrut. Där gick vi på båten Silversonic och tillsammans med ett sextiotal andra åkte vi ut mot revet. Resan tog strax under en timme och mitt under resan stannade båten och alla började rusa över till ena sidan av båten - kaptenen hade sett valar i närheten!
Och där var dem, tre valar som visade sig vara knölvalar. Efter en stund kom de väldigt nära och bara någon meter från båten dök huvudet på den ena upp en meter ovanför ytan för att sedan sjunka tillbaka igen och visa upp stjärtfenan. Vår första gång vi ser valar och det var riktigt häftigt!
När valarna simmat iväg så fortsatte vi den sista biten till vårt första stopp för dagen. Vi drog på oss våtdräkterna, fenorna och så cyklop och hoppade i det härliga ljumma vattnet som var alldeles turkost. I 40 minuter plaskade vi runt bland det härliga revet som var nästan lika färggrant som vi tänkt oss. Vi såg massa fiskar och stora häftiga stim, en och annan större fisk. Tillslut var vi så nerkylda av vattnet och trötta i benen att vi simmade tillbaka till båten och försökte med det omöjliga, att bli varm och torr igen!
"Walk like an egyptian" av och med Elsa
När båten började åka till nästa ställe fick jag och Joel sätta oss ned i en grupp för att kolla på en instruktionsfilm. Vadå för instruktionsfilm undrar ni? Jo, vi skulle nämligen göra ett introduktionsdyk!
Efter filmen var det dags att dra på sig våtdräkterna igen, även en tjockare denna gång, tack och lov! Sedan fick vi hoppa i CBD'na (dykvästerna) och gå igenom våra skills ovanför land. Detta är tex. hur man tömmer cyklopet under vattnet, byta regulator (andningsmunstycket) osv.
Sedan var det dags att hoppa i vattnet, vi var fyra stycken, jag och Joel plus ett kinesiskt par. Dem fick hoppa i före oss för att göra sina skills under vattnet, efter någon minut fick tjejen avbryta då hon hade problem med att andas under vattnet plus en av hennes skills. Jag och Joel fick sen hoppa i och klarade galant våra skills för att sedan börja vårt introduktionsdyk.
Ok? OK!
Det var riktigt häftigt nere på botten av havet där vi såg hur mycket fiskar som helst, vi fick hålla varandra i handen och simma efter instruktören som hade koll på den andra killen. Detta var nästan det roligaste av allt då han flöt som en kork och hade inte tekniken för att paddla med simfenorna utan istället "cyklade" med fötterna, så instruktören drog runt på honom hela dykningen genom att hålla i en slang och drog honom efter sig. (VI HAR FILMBEVIS PÅ DET!). Tror vi var nere i 30 minuter ungefär innan vi gick upp och än en gång försökte med att bli varma och torra, men vi bestämde oss ganska snabbt för att hoppa ner på ett andra dyk eftersom det var så häftigt!
Så nästa stopp blev vårt andra introduktionsdyk tillsammans med samma instruktör plus en annan man som också gjorde sitt andra introduktionsdyk. Precis innan vi skulle hoppa i så kom det en stor blågrön fisk till båten, detta var en Giant Humphead Wrasse som är som havets hundar, dem följer efter dykarna och vill bli kliade på munnen. Hela dyket följde han efter oss och ville bli uppmärksammad, han lyckades skrämma Joel en del gånger då den kom upp underifrån och alldeles bredvid huvudet på honom!
Joel, jag och Wrasse!
(Kul fakta om Wrasses är att de föds som tjejer och utvecklas och blir större och blir sedan kille, ser man att dem har en "bula" fram på huvudet så är det en kille)
Okej, det är inte något direkt att skryta med att man har fått ett litet diplom för att man upptäckt revet, men ändå! Vi hade en kanondag med bästa vädret och häftiga upplevelser i en helt annat värld än vad vi är vana med. Vi köpte tillochmed filmen och bilderna båtens fotograf tog under dagen eftersom det fanns så många på oss, ca 20 av 100 var det vi på!
Mer uppdatering kommer! Och vet ni vad, snart kommer vi hem, inte lång tid kvar alls nu!
Fallskärmshoppning i Mission Beach
Det händer saker här i Cairns! Det är inte lång tid kvar på vår resa så vi har lagt i en högre växel för att hinna gör allt vi vill innan vi lämnar landet down under. Till detta hörde främst och mest ett besök på Stora Barriärrevet men även lite regnskog om jag får bestämma.
Så som jag skrev i förra inlägget så bokade vi oss en resa ut på revet i onsdags. Vi besökte Happy Travel, en resebyrå för backpackers där vi även fick vårt jobb i Georgetown från, för att få en rabatterad resa iochmed att vi är medlemmar där. Vi bokade in oss på en tur som skulle avgå 7.00 på fredag.
I onsdags besökte vi Happy Travel återigen för att låna internet och toalett och bestämde oss för att boka in oss på en rengskogstur. Det blir en heldagstur på måndag med Uncel Brian som jag tror företaget heter. En mindre buss mer för ungdommar/backpackers som tydligen ska vara väldigt bra och som tar en runt till olika vattenfall och lite sådant. Så det blir nog kanonbra! Måndag som sagt!
Och när vi ändå var igång att boka äventyr slog vi till på ett Sky Dive!
Vi har pratat om det lite i förbifarten att det skulle vara häftigt att passa på när vi är här så efter att tjejen på Happy Travel visat oss alternativen bestämde vi oss för att hoppa över Mission Beach, redan dagen efter!
Strax efter 7.00 på morgonen blev vi upphämtade av sky dive-företagets busstransfer som efter att ha hämtat upp de andra som också skulle med tog oss till Mission Beach, ca 2 timmars bussresa söder om Cairns. Väl på plats fick vi väga oss och checka så att vi skrivit på alla papper där vi godkände att vi förstod att detta kunde leda till vår egna död. Strax därefter fick vi en ca 3 minuters lång genomgång om hur hoppet skulle gå till och vad vi skulle göra uppe i luften för att allt skulle gå som det ska. Det hela var rätt så simpelt.
I och med att det var tandemhopp så slipper man tänka så mycket.
Men när det är ens tur så skulle man sätta sig med benen utanför planen och placera knäna ihop och fötterna under flygplanet, därefter luta bakåt huvudet på de man hoppade meds axel och sedan när man föll ut skjuta fram höften som en banan. När han knackade en på axeln var det bara att släppa ut händerna bakåt och falla.
Jag och Joel skulle få åka med i andra gruppen så vi hade en timme att slå ihjäl på stranden. Dock var det lite blåsigt för att ligga i bikini så vi strosade mest runt och väntade på att den första gruppen skulle landa. Vattnet var turkosblått och stranden kantades av vackra höga palmer och den härliga vitbruna sanden.
När en timme gått fick vi varsin handledare eller vad man ska kalla det för. Helt enkelt den man skulle få hoppa tandemhoppet med. Joel hoppade med en kille som hette Rory och jag med Steve. Vi fick kliva i varsin sele och dessa bilder är faktiskt det närmsta bevisen vi har på att vi hoppade. Det kostade väldigt mycket att få foton, ca 700kronor och film var ännu dyrare. Så vi bestämde oss för att bara njuta av hoppet och minnas dem själva. Ingen heller på backen som vi frågade om att ta kort, då vi helt enkelt inte tänkte så långt.
Den gula påsen innehöll en flytväst. I och med att vi skulle hoppa över havet så kunde det i vissa fall bli så
att man landade i vattnet och då skulle den behövas.
Vi var åtta i vår grupp som hoppade in i bussen som efter en kvart hade tagit oss till flygfältet. När vi hoppade ut så spände våra instruktörer fast våra selen och därefter var det dags att hoppa in i det lilla flygplanet. Min instruktör var sist ut ur bussen vilket gjorde att vi blev sist in i planet och tar man 1+1 så inser man snabbt att det var jag som skulle bli det första offret att kasta mig ut genom ett fult fungerande flygplan. Dårskap kan man tycka. Det tyckte jag.
Vi satt trångt, särskilt jag då jag fick sitta på golvet med benen ihoptryckta mot en kant. De andra satt som på bänkar efter varandra. Först trodde jag inte vi hade någon dörr, tills jag insåg att det visst fanns en, en glasdörr som kändes lika stabil som mina halvskakiga ben efter två minuters flygning.
Det var alltså när vi lyfte som jag började känna nervositeten riktigt för första gången sen vi börjat tänka på att boka hoppet. Det kändes ostabilt och mest jobbigt att sitta alldeles vid dörren och vet att snart var det dags att hoppa ut. Saken gjorde det inte bättre att Joel satt och läste på en "In case of emergency"-skylt strax intill.
Jag har inte ofta handsvett men nu var jag helt slipprig i händerna och höll i mig tills min instruktör sa åt mig att släppa då det inte var någon fara. Han började även peka ut över vyn och berättade vad det var vi såg. Utsikten var fantastisk, vi fick se Tully river som ringlade sig som en orm i ett grönt miniatyrlandskap och därefter det massiva havet med sin fräscha turkosa färg. Vi åkte över stora öar där jag såg flygbanor och hus och också ett tåg som kändes så löjligt litet att jag knappt förstod att det var på riktigt. Min nervositet var här helt borta och jag njöt fullständigt av utsikten.
Någonstans här bad Steve mig sätta mig i hans knä så att han kunde spänna fast oss. Fortfarande ganska lugn men började bli lite spänd då det snart var dags. Nu skulle vi tydligen öppna dörren tyckte han. Minns inte så mycket hur allt gick till. Försökte mest försöka få ihop hur jag skulle kasta ut benen bara sådär ut över flygplanet och försöka placera dem under för att följa alla de tidigare instruktioner jag fått. Men på något sätt så satt vi där, med dörren öppen och benen ut, 4300meter ovanför mark.
Huvudet bakåt. Höften framåt och IVÄG! Vi bara försvann mitt ut i luften och jag visste varken upp eller ner, skrek gjorde jag också, men tystnade ganska fort. Försökte lokalisera åt vilket håll vi var åt och Steve knackade sedan på min axel så jag kunde släppa ut armarna. Tvivlade inte en sekund utan släppte ut dem och kände vinden trycka underifrån samtidigt som vi föll. Min mun var snustorr av vinden och i fallet tänkte jag inte mycket mer på annat än att det var himla kyligt, att armana värkte lite av lufttrycket och att min mun var torr som en öken. Självklart öppnade jag munnen för att känna på ett riktigt kindfladder!!
Tror vi föll i ca 45 sekunder och det var riktigt häftigt! Jag började någonstans i fallet att skrika men insåg att jag inte hörde mig själv och att det då kändes ganska onödigt. Så öppnade sig fallskärmen och jag fick svaret på min fråga, man rycker visst till när den åker ut! Har alltid varit osäker då jag trott att det bara är kameramannen som filmar åket som åker vidare så att det ser ut som ett ryck. Men jo, det blir ett ryck!
När vi bara seglade i fallskärmen så kunde vi prata igen och jag fick efter en stund ta av glasögonen. Steve släppte upp någonting så jag åkte ner lite, kände nästan som man skulle lossna, men det blev mycket bättre då man inte satt lite tight längre. Utsikten var magisk, havet, skogarna, stränderna, bergen - ALLT! Någon i gruppen hade fått se sköldpaddor i havet som dök upp för att ta luft. Steve pekade och berättade och var kanontrevlig. Kände mig faktiskt inte rädd ett dugg under hoppet av att utrusning skulle braka eller så, vilket många andra hade gjort haha.
Så sa Steve "Let's have some fun!" och drog i "snöret" så att vi cirkulerade runt och neråt i en mindre loop. Några glädjerop blev det allt från bådas sida. Trots att vi var först ut ur planet så var det många som landade före oss, beroende på hur många svängar man gjort, då det gå snabbare neråt då. Men jag njöt av utsikten som var helt magisk och ville aldrig landa. Upptäckte mitt i allt att vår fallskärm var blå-gul och kände hur fint det var att jag seglade runt i luften i Sveriges egna färger, Steve försökte ta på sig äran att han valt ut den till mig, men så lättlurad var jag inte! Men väl nere på marken var jag så upprymd att istället för att tacka och ta i hand kastade jag mig runt Steves hals och gav han en kram och sprang sedan till Joel som var minst lika upprymd och sprallig han med. Båda skakade av glädje och pirr och skrattade lite okontrollerat en stund.
Joel hade hoppat ut ur flygplanet som nummer fyra och berättade att det hade sett ganska konstigt ut när vi innan honom bara hade försvunnit ur planet. Jag hade tippat på att han skrek mycket, men han hade mest varit förskräckt och skrek inte så mycket, haha!
En blandning av otrolig trötthet av värme, bussturer, flygturer och upprymdhet efter hoppet!
Ett minne för livet!
När vi kom tillbaka till Cairns på kvällen bestämde vi oss för att gå ner till beachvolley-planerna för att spela lite. Himmelen var helt magisk vid solnedgången och det kändes som att det var kulisser i bakgrunden som i Kalle, Musse och Långbens husvagnssemester!
Livet på hostelet är bara bra. Vi har nu uppgraderat till ett eget dubbelrum och sover mycket bättre. Igår kväll satt vi i varsin hängmatta utanför receptionen och använde gratis-internetet. Joel frös häcken av sig och kurade ihop sig i sin hängmatta som en liten puppa.
Nu är det sent på lördags kväll och imorgon bitti ska vi upp tidigt för att åka ut på barriärrevet. Om ni fortfarande har huvudet på skafft trots långt inlägg så kanske ni undrar vad som hände med fredages tur?
Jo, vi var packade och befann oss i kön nere vid marinan när vi fick höra att vi inte var med på listan. Det visade sig att Happy Travels-killen inte hade bekräftat vår bokning och vi fanns inte med i båtens register, och den var nu full.
Så vi fick helt enkelt gå upp till stan och äta frukost på ett ställe för att sedan gå till Happy Travels och boka om resan när de öppnat. Killen där skämdes och hjälpte oss att boka om resan till en bättre. Vi fick betala lite extra men får nu åka ut på det bästa stället på revet med den bästa båten. Vi kommer göra ett introduktionsdyk och därefter snorkla. Vi har även hyrt en undervattenskamera som vi kan ta med ner när vi dyker djupare än 3 meter, eftersom Joels inte går längre. Det känns bra nu såhär i efterhand att vi inte fick åka med första båten och hoppas nu på att morgondagens båttur kommer bli kanonbra! Vi utgår från Port Douglas som ligger ca. 1 timmes biltur norr från Cairns och därefter en heldag ute på yttre revet där de mest färgstarka fiskarna finns och sköldpaddor!
Det är sängdags här, hoppas alla ni hemma mår bra!
Kramar
Så som jag skrev i förra inlägget så bokade vi oss en resa ut på revet i onsdags. Vi besökte Happy Travel, en resebyrå för backpackers där vi även fick vårt jobb i Georgetown från, för att få en rabatterad resa iochmed att vi är medlemmar där. Vi bokade in oss på en tur som skulle avgå 7.00 på fredag.
I onsdags besökte vi Happy Travel återigen för att låna internet och toalett och bestämde oss för att boka in oss på en rengskogstur. Det blir en heldagstur på måndag med Uncel Brian som jag tror företaget heter. En mindre buss mer för ungdommar/backpackers som tydligen ska vara väldigt bra och som tar en runt till olika vattenfall och lite sådant. Så det blir nog kanonbra! Måndag som sagt!
Och när vi ändå var igång att boka äventyr slog vi till på ett Sky Dive!
Vi har pratat om det lite i förbifarten att det skulle vara häftigt att passa på när vi är här så efter att tjejen på Happy Travel visat oss alternativen bestämde vi oss för att hoppa över Mission Beach, redan dagen efter!
Strax efter 7.00 på morgonen blev vi upphämtade av sky dive-företagets busstransfer som efter att ha hämtat upp de andra som också skulle med tog oss till Mission Beach, ca 2 timmars bussresa söder om Cairns. Väl på plats fick vi väga oss och checka så att vi skrivit på alla papper där vi godkände att vi förstod att detta kunde leda till vår egna död. Strax därefter fick vi en ca 3 minuters lång genomgång om hur hoppet skulle gå till och vad vi skulle göra uppe i luften för att allt skulle gå som det ska. Det hela var rätt så simpelt.
I och med att det var tandemhopp så slipper man tänka så mycket.
Men när det är ens tur så skulle man sätta sig med benen utanför planen och placera knäna ihop och fötterna under flygplanet, därefter luta bakåt huvudet på de man hoppade meds axel och sedan när man föll ut skjuta fram höften som en banan. När han knackade en på axeln var det bara att släppa ut händerna bakåt och falla.
Jag och Joel skulle få åka med i andra gruppen så vi hade en timme att slå ihjäl på stranden. Dock var det lite blåsigt för att ligga i bikini så vi strosade mest runt och väntade på att den första gruppen skulle landa. Vattnet var turkosblått och stranden kantades av vackra höga palmer och den härliga vitbruna sanden.
När en timme gått fick vi varsin handledare eller vad man ska kalla det för. Helt enkelt den man skulle få hoppa tandemhoppet med. Joel hoppade med en kille som hette Rory och jag med Steve. Vi fick kliva i varsin sele och dessa bilder är faktiskt det närmsta bevisen vi har på att vi hoppade. Det kostade väldigt mycket att få foton, ca 700kronor och film var ännu dyrare. Så vi bestämde oss för att bara njuta av hoppet och minnas dem själva. Ingen heller på backen som vi frågade om att ta kort, då vi helt enkelt inte tänkte så långt.
Den gula påsen innehöll en flytväst. I och med att vi skulle hoppa över havet så kunde det i vissa fall bli så
att man landade i vattnet och då skulle den behövas.
Vi var åtta i vår grupp som hoppade in i bussen som efter en kvart hade tagit oss till flygfältet. När vi hoppade ut så spände våra instruktörer fast våra selen och därefter var det dags att hoppa in i det lilla flygplanet. Min instruktör var sist ut ur bussen vilket gjorde att vi blev sist in i planet och tar man 1+1 så inser man snabbt att det var jag som skulle bli det första offret att kasta mig ut genom ett fult fungerande flygplan. Dårskap kan man tycka. Det tyckte jag.
Vi satt trångt, särskilt jag då jag fick sitta på golvet med benen ihoptryckta mot en kant. De andra satt som på bänkar efter varandra. Först trodde jag inte vi hade någon dörr, tills jag insåg att det visst fanns en, en glasdörr som kändes lika stabil som mina halvskakiga ben efter två minuters flygning.
Det var alltså när vi lyfte som jag började känna nervositeten riktigt för första gången sen vi börjat tänka på att boka hoppet. Det kändes ostabilt och mest jobbigt att sitta alldeles vid dörren och vet att snart var det dags att hoppa ut. Saken gjorde det inte bättre att Joel satt och läste på en "In case of emergency"-skylt strax intill.
Jag har inte ofta handsvett men nu var jag helt slipprig i händerna och höll i mig tills min instruktör sa åt mig att släppa då det inte var någon fara. Han började även peka ut över vyn och berättade vad det var vi såg. Utsikten var fantastisk, vi fick se Tully river som ringlade sig som en orm i ett grönt miniatyrlandskap och därefter det massiva havet med sin fräscha turkosa färg. Vi åkte över stora öar där jag såg flygbanor och hus och också ett tåg som kändes så löjligt litet att jag knappt förstod att det var på riktigt. Min nervositet var här helt borta och jag njöt fullständigt av utsikten.
Någonstans här bad Steve mig sätta mig i hans knä så att han kunde spänna fast oss. Fortfarande ganska lugn men började bli lite spänd då det snart var dags. Nu skulle vi tydligen öppna dörren tyckte han. Minns inte så mycket hur allt gick till. Försökte mest försöka få ihop hur jag skulle kasta ut benen bara sådär ut över flygplanet och försöka placera dem under för att följa alla de tidigare instruktioner jag fått. Men på något sätt så satt vi där, med dörren öppen och benen ut, 4300meter ovanför mark.
Huvudet bakåt. Höften framåt och IVÄG! Vi bara försvann mitt ut i luften och jag visste varken upp eller ner, skrek gjorde jag också, men tystnade ganska fort. Försökte lokalisera åt vilket håll vi var åt och Steve knackade sedan på min axel så jag kunde släppa ut armarna. Tvivlade inte en sekund utan släppte ut dem och kände vinden trycka underifrån samtidigt som vi föll. Min mun var snustorr av vinden och i fallet tänkte jag inte mycket mer på annat än att det var himla kyligt, att armana värkte lite av lufttrycket och att min mun var torr som en öken. Självklart öppnade jag munnen för att känna på ett riktigt kindfladder!!
Tror vi föll i ca 45 sekunder och det var riktigt häftigt! Jag började någonstans i fallet att skrika men insåg att jag inte hörde mig själv och att det då kändes ganska onödigt. Så öppnade sig fallskärmen och jag fick svaret på min fråga, man rycker visst till när den åker ut! Har alltid varit osäker då jag trott att det bara är kameramannen som filmar åket som åker vidare så att det ser ut som ett ryck. Men jo, det blir ett ryck!
När vi bara seglade i fallskärmen så kunde vi prata igen och jag fick efter en stund ta av glasögonen. Steve släppte upp någonting så jag åkte ner lite, kände nästan som man skulle lossna, men det blev mycket bättre då man inte satt lite tight längre. Utsikten var magisk, havet, skogarna, stränderna, bergen - ALLT! Någon i gruppen hade fått se sköldpaddor i havet som dök upp för att ta luft. Steve pekade och berättade och var kanontrevlig. Kände mig faktiskt inte rädd ett dugg under hoppet av att utrusning skulle braka eller så, vilket många andra hade gjort haha.
Så sa Steve "Let's have some fun!" och drog i "snöret" så att vi cirkulerade runt och neråt i en mindre loop. Några glädjerop blev det allt från bådas sida. Trots att vi var först ut ur planet så var det många som landade före oss, beroende på hur många svängar man gjort, då det gå snabbare neråt då. Men jag njöt av utsikten som var helt magisk och ville aldrig landa. Upptäckte mitt i allt att vår fallskärm var blå-gul och kände hur fint det var att jag seglade runt i luften i Sveriges egna färger, Steve försökte ta på sig äran att han valt ut den till mig, men så lättlurad var jag inte! Men väl nere på marken var jag så upprymd att istället för att tacka och ta i hand kastade jag mig runt Steves hals och gav han en kram och sprang sedan till Joel som var minst lika upprymd och sprallig han med. Båda skakade av glädje och pirr och skrattade lite okontrollerat en stund.
Joel hade hoppat ut ur flygplanet som nummer fyra och berättade att det hade sett ganska konstigt ut när vi innan honom bara hade försvunnit ur planet. Jag hade tippat på att han skrek mycket, men han hade mest varit förskräckt och skrek inte så mycket, haha!
En blandning av otrolig trötthet av värme, bussturer, flygturer och upprymdhet efter hoppet!
Ett minne för livet!
När vi kom tillbaka till Cairns på kvällen bestämde vi oss för att gå ner till beachvolley-planerna för att spela lite. Himmelen var helt magisk vid solnedgången och det kändes som att det var kulisser i bakgrunden som i Kalle, Musse och Långbens husvagnssemester!
Livet på hostelet är bara bra. Vi har nu uppgraderat till ett eget dubbelrum och sover mycket bättre. Igår kväll satt vi i varsin hängmatta utanför receptionen och använde gratis-internetet. Joel frös häcken av sig och kurade ihop sig i sin hängmatta som en liten puppa.
Nu är det sent på lördags kväll och imorgon bitti ska vi upp tidigt för att åka ut på barriärrevet. Om ni fortfarande har huvudet på skafft trots långt inlägg så kanske ni undrar vad som hände med fredages tur?
Jo, vi var packade och befann oss i kön nere vid marinan när vi fick höra att vi inte var med på listan. Det visade sig att Happy Travels-killen inte hade bekräftat vår bokning och vi fanns inte med i båtens register, och den var nu full.
Så vi fick helt enkelt gå upp till stan och äta frukost på ett ställe för att sedan gå till Happy Travels och boka om resan när de öppnat. Killen där skämdes och hjälpte oss att boka om resan till en bättre. Vi fick betala lite extra men får nu åka ut på det bästa stället på revet med den bästa båten. Vi kommer göra ett introduktionsdyk och därefter snorkla. Vi har även hyrt en undervattenskamera som vi kan ta med ner när vi dyker djupare än 3 meter, eftersom Joels inte går längre. Det känns bra nu såhär i efterhand att vi inte fick åka med första båten och hoppas nu på att morgondagens båttur kommer bli kanonbra! Vi utgår från Port Douglas som ligger ca. 1 timmes biltur norr från Cairns och därefter en heldag ute på yttre revet där de mest färgstarka fiskarna finns och sköldpaddor!
Det är sängdags här, hoppas alla ni hemma mår bra!
Kramar
Tillbaka i Cairns - utan bil!
Vi ar tillbaka i Cairns efter 4,5 vecka i Georgetown. Vi lamnade motellet med fina minnen och upplevelser.
Och efter en manad har sa forstar vi inte hur man kan besoka Australien utan att aka ut till outbacken, for det ar har det riktiga Australien finns!
Vagen till Cairns var lang, och varm! Men vi gjorde nagra fina stopp pa vagen tillbaka. Forsta blev efter cirka tva timmars bilkorning i Innot Hot Springs, och som det hors pa namnet fanns det varma kallor har!
Vi trodde att det skulle vara valdigt tropiskt men det sag ut som en storre back efter vagen och vi underskattade aven temperaturen och stack fotterna i forsta basta hal. Forst trodde jag det var iskallt sen insag jag att det var kokhett, trodde vi skulle branna fotterna av oss men bland de heta vattenhalen fanns ocksa svala harliga och medelvarma. Sanden nere vid vattnet var mer som grus och rev harligt under fotterna, till en borjan, efter ett tag var man skallad av vattnet och uppriven av stenarna sa vi beslot oss for att fortsatta for att hinna till Cairns innan det blev morkt.
Vi forstatte ytterligare tva timmar och hamnade i Raveshoe dar vi lunchat pa vagen till Georgetown. Vi sprang in pa informationscentret och fragade om snabbaste vagen till Cairns, fick tips att ta vagen genom Millaa Millaa, som aven ar kant for sitt fuktiga klimat och manga vattenfall, sa efter lite overtalning styrde vi in till Milla Milla-fallet. Det var haftigt att se men vattnet var verkligen kallt och det fuktiga klimatet var inte alls behagligt sa vi stannade nere vi fallet i cirka fem minuter innan vi fortsatte aka igen.
Pa torsdagen akte vi in till stan for att satta upp annonslappar for bilen som har blivit dags att salja!
Vi forsokte gora en lockande annons som skulle sticka ut fran det stora antalet andra bilar och redan forsta dagen hade vi tva par som kollade pa bilen. Italienare och ett franskt par. Bada intresserade men ville kolla pa fler bilar innan dem bestamde sig.
Pa fredagen kollade tre till italierna pa bilen, att det bara fanns sate och sangplats for tva var inget som bekymrade dem, de skulle bygga nagot eget som det verkade. Well, det ar upp till dem kan man tycka. Men aven dem ville kolla mer innan dem bestamde sig, fast dem var riktigt imponerade pa bilen och det rinnande vattnet.
(Namnas bor att de horde av sig pa sondagen och ville kopa bilen).
Lordagen var ganska stilla, men pa eftermiddagen ringde ett tyskt par som ville kolla. Sa pa kvallen fick de se och testa bilen och blev genast foralskade i bilen och sa efter provturen att dem alskade bilen och ville kopa den. Tjejen hoppade helt fortjust. Sa kom vi till betalningen, de ville betala med kort och vi ville ha kontanter. Sakrast sa. Vi satt pa deras hostel i en timme och forsokte fa till kortbetalningen trots allt, men det gick inte. Och de hade en begransning fran sin tyska bank att inte ta ut hur mycket pengar som helst per dag sa det skulle ta dem till mandagen att fa ut alla pengar. Sa vi tankte att ja, vi vantar pa dem sa vi far den sald.
Sondagen lag vi mest i bilen pa campingen och gjorde inte sa mycket. Vi badade i poolen i det mulna vadret och packade vara vaskor. Och vantade pa mandagen.
Pa mandag morgon tog vi oss in till stan och gick for att ata frukost. Da ringer tyska paret och sager att dem fortfarande inte fatt ut alla pengar, utan det maste ga 24 timmar mellan varje uttag. Sa det skulle ta tills kvallen innan dem fick ut pengarna. Sa vi bestamde for att traffas och skriva pa alla papper samt att jag och Joel fick $500 i forskott, men beholl bilen tills kvallen. Darefter tog vi vara ryggsackar och borjade ga mot ett hostel som vi hade gratisbiljetter forsta natten pa. Det visade sig vara 20 minuters gang med tunga ryggsackar och stekhetta. Inte sa roligt, men vi kom fram iallafall, sen fick Joel springa i flipflops tillbaka till stan for att byta parkeringsplats sa vi skulle slippa boter.
Vi bar in vara vaskor till ett rum dar tva andra ligger, men finns plats for tre till, sa vi far se om det kommer in nagra fler. Men det verkar vara ett lugnt rum da de andra tva jobbar och sover hela natterna istallet for festar. Det ar gratis middag och flingor pa morgonen. Under dagen lag vi vid poolen och spelade lite beach pa hostelets egna lilla plan. Vi fem akte vi med hostlets shuffle-buss in till stan for att ata och darefter ga till beachvolleybollplanen dar de varje mandag har gratis traning for alla som vill. Vi spelade till atta och darefter motte vi upp tyskarna for att skriva pa papperna, fa pengarna och lamna over nycklarna till dem.
Bilen ar sald och det kanns saaaa himla skont!!
Vi har sovit var forsta natt pa hostelet, dalig somn men imorgon blir det horselpluttar i oronen!
Nu har vi legat en stund vid lagunen och ska nu nog klippa oss och boka resa ut pa revet.
Ikvall blir det beachvolleyboll!
Hoppas alla ni har det bra!
Det har vi!
Ett skepp kommer lastat..
.. med vadå?
GOOOOODIIIIS FRÅN SVERIGE!
I fredags fick vi post med massa godsaker i, tack bästa svärisar och tack mamma och pappa (/joel)!
Vi har nästan ätit upp alltihop, slurp sa det!
GOOOOODIIIIS FRÅN SVERIGE!
I fredags fick vi post med massa godsaker i, tack bästa svärisar och tack mamma och pappa (/joel)!
Vi har nästan ätit upp alltihop, slurp sa det!
Luftens hjältar
VET NI VAD, VET NI VAD?!
Ja, antagligen efter ovanstående bilder - vi har åkt helikopter idag!
Varför? Hur? När? Säg!
Okej, det började igår kväll då restaurangen var öppen. En av gästerna som bor här under en längre tid skulle beställa mat. Jag inser att det är även mannen som parkerar en helikopter på gården så jag frågade helt enkelt.
Elsa - Are you the one with the helicopter?
Han - Yeah, do you wanna go for a ride?
Elsa - I would love to!
Han - Mummel - I'm cheap - mummel
Jag hörde inte riktigt vad han sa men mummlade tillbaka att pris inte spelar så stor roll och skrattar och går för att ta beställning vid annat bord. En konversation som rann ut i sanden som man säger.
Sen börjar Joel tycka att jag ska fråga honom på riktigt om vi får åka med så under den kommande halvtimmen försöker jag komma på hur jag snyggast ska inleda min snyltfråga och kör sedan på det enkla "Just tell me when we're going for a ride!" efter att jag serverat maten och planerat att lite nonchalant lämna bordet och som en mysterisk servitris försvinna in bakom kökets säkra dörrar. Istället för att få fortsätta min filminspelning i huvudet så ger han förslag på klockslag följande morgon och vår helikoptertur är spikad! Och jag sprittig och fnittrig resten av kvällen.
Nämnas bör att mannen i fråga hade blivit serverad fem whiskey vid samtalet.
Klockan 6.15 var det sagt, det var mörkt ute och solen låg knapp under horisonten. Och ingen helikopterförare syntes till. Dock såg vi att det lyste i hans fönster och att duschen var igång, så vi tänkte att han är nog klar snart. Efter fem minuter törs vi knacka på och han ser lite förvånad ut, då vi i hans skalle är en timme tidiga och utan minne av kvällen innan då dennes whiskeyslöja sa 6.15.
Vi slår död på tid inne vid tv:n och sen ut igen för att hoppa in i helikoptern! Jag fick sitta fram för att jag hade kameran och dörrarna tyckte han det var läge att plocka bort! Joel satt bakom mig och filmade hela resan, så för den intresserade finns hela flygningen att beskåda.
Det var hur häftigt som helst och att se de oändliga landskapet i soluppgång var fantastiskt! Det var kyligt men det var knappt något man ägnade sina sinnes klara åt. Joel trodde han skulle blåsa bort i baksätet och kunde känna hur kinderna fladdrade likt gardiner i vinden. Mannen, som jag fortfarande inte vet vad han heter, tog oss bort till gruvan som vi har gäster som jobbar vid och svängde därefter upp med oss över stan och tillbaka. Vi åkte nog i 5-7 minuter, bara en kortis innan han skulle vidare på jobb.
Resten av dagen har jag gått runt med ett fånigt leénde, Joel har också sett lite fånig ut han också!
Vad som händer
Om en vecka lämnar vi Georgetown för att åka tillbaka till Cairns och sälja bilen, åka ut på barriärrevet och njuta av den sista stunden i Australien. För vet ni vad, det är bara 1,5 månad kvar nu! Vi har alltså varit här i 4,5 månad nu. Galet!
Något som inte är lika galet är livet här ute. Vi gör samma saker varje dag, upp tidigt och städa rum och tvätta och vika all tvätt, rast fram tills eftermiddagen då vi städar och gör ordning inför restaurangen, tar beställningar och fixar i köket tills vid åttatiden då vi stänger och tar med oss middag för att sedan sova och börja om igen.
Vi trivs fortfarande men det börjar bli lite tråkigt. Jag var sjuk hela förra veckan, fick "the flue" som är något utöver vår förkylning hemma i Sverige. Det är ständig huvudvärk, snuva, hosta, ont i halsen och feberkänsla, men jag låg bara i två dagar sen blev jag för rastlös. Vi har blivit riktiga bundisar med barnen och har spelat UNO tillsammans idag med mycket skratt.
Joel jobbar på bra i baren och fick beröm att han skötte sig så bra och gästerna ropar "Joel, my good man!" i baren när dem tömt en tredje ölflaska på en kvart. Jag själv jobbar på i köket och serverar våra gäster som ständigt försöker gissa ursprung, är hon möjligen amerikan, eller kanske kanadensisk? Or maybe "sprechen sie deutsch"? När jag rättar dem med Sverige blir jag väldigt exotisk och de vill gärna veta vilken stad jag kommer ifrån (att dem inte har koll på en enda stad i Sverige spelar ingen roll).
Här kommer ett litet bildregn på familjen och våra kvällar i restaurangen!
Fixar sallad
Barkillen
Gracie och Georgia
Diskmaskinen Elsa
Ross och Kathrina
Georgia och Tayla
Up side down
Något som inte är lika galet är livet här ute. Vi gör samma saker varje dag, upp tidigt och städa rum och tvätta och vika all tvätt, rast fram tills eftermiddagen då vi städar och gör ordning inför restaurangen, tar beställningar och fixar i köket tills vid åttatiden då vi stänger och tar med oss middag för att sedan sova och börja om igen.
Vi trivs fortfarande men det börjar bli lite tråkigt. Jag var sjuk hela förra veckan, fick "the flue" som är något utöver vår förkylning hemma i Sverige. Det är ständig huvudvärk, snuva, hosta, ont i halsen och feberkänsla, men jag låg bara i två dagar sen blev jag för rastlös. Vi har blivit riktiga bundisar med barnen och har spelat UNO tillsammans idag med mycket skratt.
Joel jobbar på bra i baren och fick beröm att han skötte sig så bra och gästerna ropar "Joel, my good man!" i baren när dem tömt en tredje ölflaska på en kvart. Jag själv jobbar på i köket och serverar våra gäster som ständigt försöker gissa ursprung, är hon möjligen amerikan, eller kanske kanadensisk? Or maybe "sprechen sie deutsch"? När jag rättar dem med Sverige blir jag väldigt exotisk och de vill gärna veta vilken stad jag kommer ifrån (att dem inte har koll på en enda stad i Sverige spelar ingen roll).
Här kommer ett litet bildregn på familjen och våra kvällar i restaurangen!
Fixar sallad
Barkillen
Gracie och Georgia
Diskmaskinen Elsa
Ross och Kathrina
Georgia och Tayla
Up side down
Okej - så här är det!
För att förtydliga.
Georgetown är en riktigt håla. Ni kanske tänker att "Nej men Elsa och Joel dem är ju ute på landet, typ som Stora Skedvi".
NEJ NI! Vi är ute mitt i ingenstans. (Ännu mer än Skäve)
I Georgetown bor det ca 250 invånare och en himlans massa kor som går lösa.
Till öst hittar vi Cairns, ca 41 mil, och till väst Normantion, ca 30 mil. Som ni märker ligger vi alltså mitt ute,
i outbacken som man kallar det här i Australien.
Det händer inte mycket här, men det som händer är stort.
Invånarna jublar om de får läsa dagens tidning och färskt bröd är eftertraktat.
Varje tisdag kommer "Flying Doctors" och några gånger om dagen drar "roadtrains" förbi ute på vägen.
Och till råge på allt så bor vi inte ens i Georgetown, utan 1 kilometer utanför!
Men när allt kommer kring och vi ska svara på om vi gillar Georgetown eller inte så blir det nog ett jag trots allt.
Det är en håla som vi redogjort för er, men familjen här på motelet är verkligen kanon och alla är så trevliga. Det är
som de flesta platser vi besökt, det är alltid folket man träffar som gör platserna minnesvärda och att man vill stanna.
Georgetown är en riktigt håla. Ni kanske tänker att "Nej men Elsa och Joel dem är ju ute på landet, typ som Stora Skedvi".
NEJ NI! Vi är ute mitt i ingenstans. (Ännu mer än Skäve)
I Georgetown bor det ca 250 invånare och en himlans massa kor som går lösa.
Till öst hittar vi Cairns, ca 41 mil, och till väst Normantion, ca 30 mil. Som ni märker ligger vi alltså mitt ute,
i outbacken som man kallar det här i Australien.
Det händer inte mycket här, men det som händer är stort.
Invånarna jublar om de får läsa dagens tidning och färskt bröd är eftertraktat.
Varje tisdag kommer "Flying Doctors" och några gånger om dagen drar "roadtrains" förbi ute på vägen.
Och till råge på allt så bor vi inte ens i Georgetown, utan 1 kilometer utanför!
Men när allt kommer kring och vi ska svara på om vi gillar Georgetown eller inte så blir det nog ett jag trots allt.
Det är en håla som vi redogjort för er, men familjen här på motelet är verkligen kanon och alla är så trevliga. Det är
som de flesta platser vi besökt, det är alltid folket man träffar som gör platserna minnesvärda och att man vill stanna.
En vecka i Georgetown
Joel fick skjuta sin kråka igår, eller han tror iallafall att han träffade.
Kathrin är bortrest över helgen med döttrarna så det har bara vara vi och Ross hemma.
Morgonen igår så tog jag och Joel tillsammans hand om städningen av rummen, när jag sedan började med tvätten
och allt annat i tvättstugan som måste göras satt Joel och Ross igång att fixa de resterande packningarna till duscharna.
Det var nu under förmiddagen som Joel fick upp ögonen för att skjuta, han gick sedan hela dagen med sökande blick
efter någon stackars kråka som skulle satt sig på fel plats vid fel tillfälle. Synd (?) nog kom det aldrig någon mer kråka.
Vår rast på dagen var lång och härlig och för första gången sedan vi kom hit bestämde jag mig för att ta till vara på
solen och skapa mig en brunare bränna. Mitt mål är att vara brunare än jag någonsin varit, jag kan nog redan ha
slagit det rekordet. Man blir lätt brännblind om ni fattar vad jag menar?
Inte..? Okej, man vistas i solen i flera månader. Men blir brun från början, sedan blir man så van med att se sig själv
så att man inte längre har riktigt någon koll på om man är brun eller blek längre.
Efter min kvart solande, det fantastiska solen här i Georgetown gör en röd på en gång så man slipper ödsla så lång tid i solen fören dagens bränna är fixad, så blev det en dusch och Joel hann med en film innan det sen var dags för kvällens restaurangpass.
Ross var kvällens kock, eftersom ordinarie är på resande fot, så nervös som han var frågade han mig självklara saker om och om igen och försäkrade sig om att jag hade koll på vad jag skulle göra under kvällen. Han hade även ringt dit
Bec, som är en av tjejerna som jobbar här och städar, så att hon kunde hjälpa oss under kvällen. Och tur var väl det!
Det kom fler gäster än vi tänkt oss och det var många förrätter som skulle ute till skillnad från andra dagar. Joel hade
för en gångs skull mycket att göra under kvällen han också. I vanliga fall är det bara något vinglas och ölburkar som
ska ut på borden, men igår så var det drinkar, flaskor och glas av diverse slag.
Kvällen gick bra trots Ross svettiga panna och en farbror berömde mig så otroligt mycket för vår goda fisk som vi serverat
honom. Vi beställde med "chicken parma" till rummet och smällde nöjt och belåtna i oss maten till Kung Fu-panda på tvn.
Imorse började jag 6.30 för att gå med frukostbrickor till rummen som hade beställt, därefter började den sedvanliga
städmanin med hjälp av Joy, en äldre dam som jobbar här under veckorna då det är mycket gäster/rum.
Joel fick göra mansgöra genom att ta bort gammal silikon i duscharna och lägga dit ny. Även lite kråkskjutning från
Ross sida hans det med på förmiddagen.
Klockan är strax efter fyra och om en timme börjar jag mitt kvällspass med att städa restaurangen, göra i ordning sallad och grönsaker inför kvällen samt göra lunchmacka till en av gruvarbetarna, även lite disk ska jag jobba undan
innan det är dags att öppna för servering. Joel börjar halvtimmen efter mig och startar sprinklerserna på gården som
även måste stängas av innan klockan åtta ikväll, sedan fyller han på i baren, diskar glas, hämtar is och hjälper vid
behov oss i köket med disk eller annat.
I två dagar har det nu suttit tre stycken svarta papegojor i trädet framför vårt rum och gnagit på trädet
Pepparkakan visar upp att han minsan smörjer in sig
Husdelen vi bor i plus vår uteplats. Här kan man välja att sitta på mjuk stol, plaststol eller toalettstol!
Joel visar hur man posar i kameran genom att köra tricket "Kolla där borta!"
Jag visar min allvarliga och tuffa sida
Welcome to our crib! This is my computa... ja ni fattar!
Ganska nöjd tjej efter arbete och god mat som belöning (+ pengar som ramlar in på torsdag..!) som serveras i.. SÄNGEN!
Kathrin är bortrest över helgen med döttrarna så det har bara vara vi och Ross hemma.
Morgonen igår så tog jag och Joel tillsammans hand om städningen av rummen, när jag sedan började med tvätten
och allt annat i tvättstugan som måste göras satt Joel och Ross igång att fixa de resterande packningarna till duscharna.
Det var nu under förmiddagen som Joel fick upp ögonen för att skjuta, han gick sedan hela dagen med sökande blick
efter någon stackars kråka som skulle satt sig på fel plats vid fel tillfälle. Synd (?) nog kom det aldrig någon mer kråka.
Vår rast på dagen var lång och härlig och för första gången sedan vi kom hit bestämde jag mig för att ta till vara på
solen och skapa mig en brunare bränna. Mitt mål är att vara brunare än jag någonsin varit, jag kan nog redan ha
slagit det rekordet. Man blir lätt brännblind om ni fattar vad jag menar?
Inte..? Okej, man vistas i solen i flera månader. Men blir brun från början, sedan blir man så van med att se sig själv
så att man inte längre har riktigt någon koll på om man är brun eller blek längre.
Efter min kvart solande, det fantastiska solen här i Georgetown gör en röd på en gång så man slipper ödsla så lång tid i solen fören dagens bränna är fixad, så blev det en dusch och Joel hann med en film innan det sen var dags för kvällens restaurangpass.
Ross var kvällens kock, eftersom ordinarie är på resande fot, så nervös som han var frågade han mig självklara saker om och om igen och försäkrade sig om att jag hade koll på vad jag skulle göra under kvällen. Han hade även ringt dit
Bec, som är en av tjejerna som jobbar här och städar, så att hon kunde hjälpa oss under kvällen. Och tur var väl det!
Det kom fler gäster än vi tänkt oss och det var många förrätter som skulle ute till skillnad från andra dagar. Joel hade
för en gångs skull mycket att göra under kvällen han också. I vanliga fall är det bara något vinglas och ölburkar som
ska ut på borden, men igår så var det drinkar, flaskor och glas av diverse slag.
Kvällen gick bra trots Ross svettiga panna och en farbror berömde mig så otroligt mycket för vår goda fisk som vi serverat
honom. Vi beställde med "chicken parma" till rummet och smällde nöjt och belåtna i oss maten till Kung Fu-panda på tvn.
Imorse började jag 6.30 för att gå med frukostbrickor till rummen som hade beställt, därefter började den sedvanliga
städmanin med hjälp av Joy, en äldre dam som jobbar här under veckorna då det är mycket gäster/rum.
Joel fick göra mansgöra genom att ta bort gammal silikon i duscharna och lägga dit ny. Även lite kråkskjutning från
Ross sida hans det med på förmiddagen.
Klockan är strax efter fyra och om en timme börjar jag mitt kvällspass med att städa restaurangen, göra i ordning sallad och grönsaker inför kvällen samt göra lunchmacka till en av gruvarbetarna, även lite disk ska jag jobba undan
innan det är dags att öppna för servering. Joel börjar halvtimmen efter mig och startar sprinklerserna på gården som
även måste stängas av innan klockan åtta ikväll, sedan fyller han på i baren, diskar glas, hämtar is och hjälper vid
behov oss i köket med disk eller annat.
I två dagar har det nu suttit tre stycken svarta papegojor i trädet framför vårt rum och gnagit på trädet
Pepparkakan visar upp att han minsan smörjer in sig
Husdelen vi bor i plus vår uteplats. Här kan man välja att sitta på mjuk stol, plaststol eller toalettstol!
Joel visar hur man posar i kameran genom att köra tricket "Kolla där borta!"
Jag visar min allvarliga och tuffa sida
Welcome to our crib! This is my computa... ja ni fattar!
Ganska nöjd tjej efter arbete och god mat som belöning (+ pengar som ramlar in på torsdag..!) som serveras i.. SÄNGEN!
Wanna shoot some crows?
Igår kväll när restaurangen började gå mot stängning var det ganska lugnt i köket så vi började diska undan och rensa i köket för att slippa göra det idag. Hela familjen plus vi var inne i köket, mamma Kathrin är kocken, Ross hjälper till med lite allt möjligt och döttrarna hjälper även dem till och serverar när det är mycket på G sammtidigt. Men nu var det som sagt ganska lugnt så alla stod och diskade, torkade disk, ställde undan i kylen, plockade undan och sen fick jag och Joel fixa vår middag. Familjen är verkligen helmysig och otroligt generösa, dem stod och sa åt oss att ta massvis så vi inte somnade hungriga och Ross tyckte nog vi var lite för fesiga med maten så han stod och sa åt oss att "chips is good for you, specially for girls!" och även sås i mängder, haha!
(Chips är alltså strips för den som blev förvirrad)
Ross frågade sen om hur länge vi stannar och då vi sa att det inte är så länge till så blev han nog lite i tagen att vi skulle få göra något riktigt outbackigt så från ingenstans frågar han Joel "Do you wanna learn how to shoot some crows?", en överrumplad Joel - "ehm.. sure?!" samtidigt som vi alla andra står och böjer oss av skratt för den udda frågan som just dykt upp. Så nu ska alltså Joel får lära sig skjuta kråkor! Ross har nog en liten förkärlek till sitt gevär då han för några dagar kom gåendes med det och PANG så låg det en kråka på gården.
Just ja! Eftersom Joel såg lite chockad ut så la Ross till "You're out on your loose, you can do anything you want!"
Idag är det fredag, vilket betyder att det har varit någon restaurang/servering ikväll, det betyder också ledigt för vår del. Vi jobbade i morse med att städa en husvinge, vi har haft fullt nästan så det har varit enorma mängder tvätt att hänga och vika idag och solen har legat på!
Sen vi slutade vid lunch så har vi inte gjort något riktigt vettigt alls. Vi fick vår första lön idag så vi åkte till den lilla butiken som finns i "stan" och köpte choklad och glass. Två chokladkakor och en marabou för 100kronor blev det, det är nice prize tvärtom!
En liten fotorunda runt ägorna har jag även tagit mig ann och såg minst tio kängurus, var dock rädd för att stöta på en orm bara för att jag vandrade runt i flip-flop på ängarna.
Vi kör en liten bilduppdatering eftersom Agnes uttryckte sig för några dagar sedan "ge mig mer bilder, det är bara det jag vill ha!"
På väg mot Georgetown. Här har vi nått toppen på berget vi ringlade uppför och stötte på två MC-killar som var
pratsugna och gärna tog en bild på oss framför den häftiga utsikten
Plötsligt stod en flock med kossor efter vägen - Välkommen till outbacken!
Fågeln Maggie som den yngsta dottern matade med kyckling - How cruel is that?!
En.. två, tre kängurus ca 40 meter från vårt rum
Flipflop och fotorunda i ormvänlig terräng..
Utsikt från gården
Ett sådant där pungdjur
I det huset ligger vår rum och badrum
Vägen in mot Georgetown city
Även här strövar kor omkring efter vägarna
Välkommen till Latara Motel!
En av vingarna
Baksidan av huvudbyggnaden, vägen leder in mot tvättstugan och här stöter vi dagligen på dessa fågeldjur som
med lite fantasi låter som hundar när man står inomhus
Vänster - badrum, Höger - sovrum
Solnedgång i Georgetown, Queensland, Australien
(Chips är alltså strips för den som blev förvirrad)
Ross frågade sen om hur länge vi stannar och då vi sa att det inte är så länge till så blev han nog lite i tagen att vi skulle få göra något riktigt outbackigt så från ingenstans frågar han Joel "Do you wanna learn how to shoot some crows?", en överrumplad Joel - "ehm.. sure?!" samtidigt som vi alla andra står och böjer oss av skratt för den udda frågan som just dykt upp. Så nu ska alltså Joel får lära sig skjuta kråkor! Ross har nog en liten förkärlek till sitt gevär då han för några dagar kom gåendes med det och PANG så låg det en kråka på gården.
Just ja! Eftersom Joel såg lite chockad ut så la Ross till "You're out on your loose, you can do anything you want!"
Idag är det fredag, vilket betyder att det har varit någon restaurang/servering ikväll, det betyder också ledigt för vår del. Vi jobbade i morse med att städa en husvinge, vi har haft fullt nästan så det har varit enorma mängder tvätt att hänga och vika idag och solen har legat på!
Sen vi slutade vid lunch så har vi inte gjort något riktigt vettigt alls. Vi fick vår första lön idag så vi åkte till den lilla butiken som finns i "stan" och köpte choklad och glass. Två chokladkakor och en marabou för 100kronor blev det, det är nice prize tvärtom!
En liten fotorunda runt ägorna har jag även tagit mig ann och såg minst tio kängurus, var dock rädd för att stöta på en orm bara för att jag vandrade runt i flip-flop på ängarna.
Vi kör en liten bilduppdatering eftersom Agnes uttryckte sig för några dagar sedan "ge mig mer bilder, det är bara det jag vill ha!"
På väg mot Georgetown. Här har vi nått toppen på berget vi ringlade uppför och stötte på två MC-killar som var
pratsugna och gärna tog en bild på oss framför den häftiga utsikten
Plötsligt stod en flock med kossor efter vägen - Välkommen till outbacken!
Fågeln Maggie som den yngsta dottern matade med kyckling - How cruel is that?!
En.. två, tre kängurus ca 40 meter från vårt rum
Flipflop och fotorunda i ormvänlig terräng..
Utsikt från gården
Ett sådant där pungdjur
I det huset ligger vår rum och badrum
Vägen in mot Georgetown city
Även här strövar kor omkring efter vägarna
Välkommen till Latara Motel!
En av vingarna
Baksidan av huvudbyggnaden, vägen leder in mot tvättstugan och här stöter vi dagligen på dessa fågeldjur som
med lite fantasi låter som hundar när man står inomhus
Vänster - badrum, Höger - sovrum
Solnedgång i Georgetown, Queensland, Australien
Waaay out...back
Ta det lugnt, ingen panik - vi har det bra!
Det har hänt mer än man kan skåda i bloggen och troligtivs är det varför vi uppdaterat dåligt, vi har haft annat att göra. Sist vi skrev befann vi oss strax utanför Cairns, dagen efter åkte vi in till staden där vi stannade i lite mer än en vecka. Efter att i Airlie Beach upptäckt att man inte kan glassa hela tiden utan att man måste få in plus på kontot så tog vi förnuftet till fånga och började söka jobb. Happy travels, en resebyrå för backpackers belägen i centrala Cairns erbjuder bla. en lite jobbsökningsplats där man även kan registrera sig hos dem. Det lät inte som det ultimata sättet men eftersom ingen av oss kände oss tillräckligt peppade för att gå runt till massa företag så registrerade vi oss där istället.
Dagen efter ringer Julia som är ansvarig för jobben på Happy Tavels och säger att hon har ett jobb till ett par och undrar ifall vi kan ta oss dit. På 7 minuter är vi nere i stan där vi får vänta på vår tur och höra hur läget är. Ett motel i Georgetown söker ett par, $15 p/p i timmen, $50 tillsammans per veckan för boende, de vill ha hjälp med kök, servering, städning, baren och gården. Trots att lönen var ganska låg så slog vi till (eller vad man kallar det). Vi fick betala $89 för att vi skulle få jobbet, det är så de går runt med sin arbetsverksamhet och sen kom vi för oss att fråga vart Georgetown ligger. 40 mil väst om Cairns! Mitt ute i outbacken!
I fredags bar det av, vår väg ut till Georgetown. 40 mil ska väl inte ta så lång tid, men tji fick vi. Upp över ett berg bar det minsann, där maxhastigheten var 70km/h men man inte ville köra en millimeterskilometer mer än 40km/h om ens det. Det var svängar tillbaka åt samma håll man kom kändes det som och vägarna kantades inte direkt av staket utan här gällde det att hålla händerna på ratten och hjulen på vägen för annars skulle man kunna dragit det härliga 90-talsskämtet
"Akta stupet!"
"Vilket stuuuuuuuuuuu..."
Vi stannade för lunch i Quenslands högst belägna stad som var svinkall. Vi besökte även den högst belägna puben för att äta något, där vi blev utstrirrade av lokalbefolkningen som satt och drack sin dagliga lunch-öl och som skrattade åt oss i hemlighet när jag beställde en Fanta och dem bara hade sin australiensiska Sunkist. Vi åt våra goda hamburgare och lämnade staden, åt fel håll såklart. Men det klarade vi upp fort och fortsatte sedan vår tur, ut ut i ingenstans, dit gräset blir gulare och gulare ju längre du åker, där två filer plötsligt sluter ihop sig till en och resten blir sand, där kängurus ligger påkörda en efter en, där berg tornar upp sig i horisonten och där plötsligt en flock kor står vid vägkanten och dumglor på en.
Vi klarade oss genom kor och regnoväder och befann oss plötsligt i Georgetown, eller...?! Det fanns ingenting, eller jo en bensinstation och en skylt mot polis, golfklubb och informationscenter. Vi blev lite snopna men fortsatte vägen till motellet och tillslut fick vi blinka in till vårt kommande hem för några veckor, Latara Motel!
Motellet ägs och drivs av Katherin och Ross som även bor på övervåningen på huvudbyggnande. Till familjen hör deras tre döttrar som vi fortfarande inte lärt oss vad dem heter då dem dyker upp här och var och dit och hit och ja, dem är lite överallt. Dem har även en katt och en hel flock med någon slags höns/kalkoner som vi först trodde var dryga bushfåglar som höll till här bara för att hitta mat, men när de förklarade att dem köpt dem för att dem håller ormarna härifrån så blev dem ganska så mycket populärare. Dem har också en fågel, eller ja, det är en äcklig vild fågel som följer efter en överallt och som inte ens skulle flytta på sig om man försökte köra över den. Den hoppar in i restraurangen och receptionen och den yngsta dottern, 10 år, är helt överlycklig då hon aldrig haft en fågel så nära så nu heter den Maggie och blir matade med bröd och kyckling för hand varje dag. Som vi jublar!
Katherin är väl den som är mer eller mindre vår arbetsgivare, jag jobbar med henne och Joel jobbar även för henne men mest med hennes man Ross och gör lite mer manliga saker.
Hur bor vi?
Vi bor i ett lite rum i en vinge på baksidan av stora huset där restaurangen och baren är belägen. Vi har varsin säng, TV (!!), dvd, kyl, micro, vattenkokare, brödrost och garderober och i dörren bredvid oss ligger vår toa. Vi betalar ca 350kr tillsammans per vecka för att få bo här. Frukost och lunch fixar vi själva och till middag så får vi mat från restaurangen, oftast något som Katherin lagar speciellt till familjen och som inte ingår i menyn. Men det är väldigt fritt hur vi vill göra, vi får även ta i princip vad vi vill ur kylen till middag om vi vill ha något mer på tallrikarna. Maten äter vi nere på vårt rum, vi får nog sitta uppe i restaurangen om vi vill, men det är ganska skönt att sitta med brickan i sängen och titta på något konstigt på tvn.
Vad får vi göra?
Elsa
Börjar 7-8.30 på mornarna. Börjar med att gå in till köket för att diska undan lite, sedan hämta frukostbrickor på rummen. Diskar av dem. Får en lista av Katherin över vilka gäster som åker och vilka som stannar över natten. Strippar alla sängar ur rummen som lämnat, torkar ur duscharna och går med tvätten till tvättstugan och startar maskinerna. Går och fräschar upp rummen för dem som sover en natt till (de flesta av dessa är gruvarbetare som jobbar i guldgruvan som ligger nära här så därför kan man starta i deras rum vid denna tid då dem börjar vid fem på morgonen). Efter det hämtar man lakan och bäddar alla sängar i rummen som ska städas ut helt. Efter bäddningen gäller det att städa allting, fylla på och checka så att allt är i ordning. När alla rum är klara ska man sopa och moppa golven. Om inte Katherin redan hängt tvätten så gör jag det och har den hunnit torka redan (det är torrt och varmt här!) så får jag vika ihop dem och stryka örngotten.
Klockan är oftast runt 11.30 när jag är klar på morgonen och jag får då ledigt fram tills 16.30.
Mitt eftermiddagspass börjar i restaurangen där jag får städa och göra ordning för kvällen. Duka, dammsuga och kolla så att allt står som det ska. Därefter gör jag en sallad och en grönsaksskål om det behövs. Fixar mackor till dem som beställt lunch till dagen därpå (gruvarbetarnas matlåda). Diskar som vanligt lite emellanåt. När klockan börjar gå mot 18.00 går jag ned till vårt rum och byter om till något mer passande för serveringen. Sen är det mest att rensa undan bänkarna i köket och vänta på gästerna.
När gästerna dyker upp visar jag dem till bords och ger dem menyer samt tar beställning på dricka. Efter ett tag får dem beställa sin mat som jag sedan vidarebefodrar till Katherin som är kock. Jag hämtar vad som behövs ur frysen till maträtten, lägger upp sallad/grönsaker på tallrikar, fixar såsskålar, citronklyftor, diskar, sätter nya gäster vid bordet, kollar så att allt är med på tallriken innan jag serverar gästen. Under kvällen upprepar jag min runda för att se om alla är nöjda eller kanske vill beställa in dessert eller dricka. Jag gör även iordning frukostbrickor till några av gruvarbetarna, samt går iväg med middagsbrickor till dem som vill ha room service.
Tar något slut får jag fylla på det, diska det, hacka det etc.
Jag är en hjälpreda i köket och servitris på samma gång och det är väldigt roligt när det händer mycket saker. Efter att första kvällen yrat och inte hängt med i beställningarna så fixade Katherin en krysslista till mig som gör det enklare för oss båda att förstå så igår kväll gick det galant att ta beställningar! Jag har inte lyckats tappat något ännu, bara en pomme-frites och en halvtappning av bestick som ramlade ner och som jag lyckades fånga upp med andra tallriken. När alla har serverats så diskar jag mitt snabbaste samtidigt som jag får lägga upp mat åt mig och Joel och där har vi en restaurangkväll i ett nötskal!
Det är inte varje kväll vi har restaurangen öppen. På fredagar försöker Katherin undvika det så hon får en kväll off och ibland så kör vi bara in mat på rummen då det inte är så mycket gäster.
Joel
Börjar vid 7-8.30 och gör i princip samma sak som Elsa. Diskar lite men får även göra lite mer tungjobb. Som idag, byta frityrolja i köket. Efter att gett Katherin lite hjälp i köket tar oftast Ross över och de senaste dagarna har det varit att byta packning och grejer i duschar och kranar i alla rummen. Idag har jobbet mest bestått av att sitta på gräsklipparen och köra runt ägorna. Jobbet är lite mer som vaktmästaryrket. Fixa saker som behöver fixas helt enket. Men dagarna då de två andra tjejerna inte hjälper till med städning av rummen så har vi jobbat tillsammans i dem.
Så Joel klassas som en handyman+cleaning man i ett kan man säga!
Vid 12-12.30 slutar Joels morgonpass oftast och han har då ledigt till 17-17.30 då han har svidat om till bartender.
Det är lite mer mansgöra här i Australien att stå bakom baren så där tar Joel hand om våra gäster. Börjar med att tända lampor, fixa ordning runt om i baren så allt är på plats, tömma och fylla glasdiskmaskinen, fylla på is, fylla på vattenflaskor som ska ut till borden och sedan vid behov hjälpa till i köket med disk.
När gästerna kommer är Joel oftast den första att se dem och hojtar då till så att Elsa kan visa dem till bords och ta dryckesbeställningar som sedan Joel fixar åt dem och även oftast serverar ut till bordet.
Leta redan på alla de olika ölsorter som gästerna frågor om, veta hur man ska blanda drinkarna och förstå sig på kassaapparaten som lever sitt eget liv, samt skriva ner vilket rum gästerna bor på.
När baren är tom så blir det mest till att stå men också slänga in en hjälpande hand i köket.
Medan Elsa är i köket och inte kan se gästerna som sitter med tomma glas i väntan på mer är Joel dem perfekta ögonen för detta och när serveringen stängt och gästerna börjar bli klara så smiter Joel oftast runt borden för att ta reda på tallrikarna som tömts av hungriga gäster. Sedan hjälpa till med disken i sedvanlig ton.
Slutsligen stänga ihop baren för att gå ned till rummet och avnjuta middagen!
Och nu är det dags igen! Klockan är strax över fyra och halv fem ska jag befinna mig i restaurangen för att börja förberedelserna! Mer information om vårt tillstånd kommer senare nu när vi äntligen har fått internet!
Och för er som försöker få kontakt med oss via sms så gör ni det förgäves, vi har noll teckning här ute!
Puss och kram och grattis till alla som tog studenten trots att vi inte var där!
Det har hänt mer än man kan skåda i bloggen och troligtivs är det varför vi uppdaterat dåligt, vi har haft annat att göra. Sist vi skrev befann vi oss strax utanför Cairns, dagen efter åkte vi in till staden där vi stannade i lite mer än en vecka. Efter att i Airlie Beach upptäckt att man inte kan glassa hela tiden utan att man måste få in plus på kontot så tog vi förnuftet till fånga och började söka jobb. Happy travels, en resebyrå för backpackers belägen i centrala Cairns erbjuder bla. en lite jobbsökningsplats där man även kan registrera sig hos dem. Det lät inte som det ultimata sättet men eftersom ingen av oss kände oss tillräckligt peppade för att gå runt till massa företag så registrerade vi oss där istället.
Dagen efter ringer Julia som är ansvarig för jobben på Happy Tavels och säger att hon har ett jobb till ett par och undrar ifall vi kan ta oss dit. På 7 minuter är vi nere i stan där vi får vänta på vår tur och höra hur läget är. Ett motel i Georgetown söker ett par, $15 p/p i timmen, $50 tillsammans per veckan för boende, de vill ha hjälp med kök, servering, städning, baren och gården. Trots att lönen var ganska låg så slog vi till (eller vad man kallar det). Vi fick betala $89 för att vi skulle få jobbet, det är så de går runt med sin arbetsverksamhet och sen kom vi för oss att fråga vart Georgetown ligger. 40 mil väst om Cairns! Mitt ute i outbacken!
I fredags bar det av, vår väg ut till Georgetown. 40 mil ska väl inte ta så lång tid, men tji fick vi. Upp över ett berg bar det minsann, där maxhastigheten var 70km/h men man inte ville köra en millimeterskilometer mer än 40km/h om ens det. Det var svängar tillbaka åt samma håll man kom kändes det som och vägarna kantades inte direkt av staket utan här gällde det att hålla händerna på ratten och hjulen på vägen för annars skulle man kunna dragit det härliga 90-talsskämtet
"Akta stupet!"
"Vilket stuuuuuuuuuuu..."
Vi stannade för lunch i Quenslands högst belägna stad som var svinkall. Vi besökte även den högst belägna puben för att äta något, där vi blev utstrirrade av lokalbefolkningen som satt och drack sin dagliga lunch-öl och som skrattade åt oss i hemlighet när jag beställde en Fanta och dem bara hade sin australiensiska Sunkist. Vi åt våra goda hamburgare och lämnade staden, åt fel håll såklart. Men det klarade vi upp fort och fortsatte sedan vår tur, ut ut i ingenstans, dit gräset blir gulare och gulare ju längre du åker, där två filer plötsligt sluter ihop sig till en och resten blir sand, där kängurus ligger påkörda en efter en, där berg tornar upp sig i horisonten och där plötsligt en flock kor står vid vägkanten och dumglor på en.
Vi klarade oss genom kor och regnoväder och befann oss plötsligt i Georgetown, eller...?! Det fanns ingenting, eller jo en bensinstation och en skylt mot polis, golfklubb och informationscenter. Vi blev lite snopna men fortsatte vägen till motellet och tillslut fick vi blinka in till vårt kommande hem för några veckor, Latara Motel!
Motellet ägs och drivs av Katherin och Ross som även bor på övervåningen på huvudbyggnande. Till familjen hör deras tre döttrar som vi fortfarande inte lärt oss vad dem heter då dem dyker upp här och var och dit och hit och ja, dem är lite överallt. Dem har även en katt och en hel flock med någon slags höns/kalkoner som vi först trodde var dryga bushfåglar som höll till här bara för att hitta mat, men när de förklarade att dem köpt dem för att dem håller ormarna härifrån så blev dem ganska så mycket populärare. Dem har också en fågel, eller ja, det är en äcklig vild fågel som följer efter en överallt och som inte ens skulle flytta på sig om man försökte köra över den. Den hoppar in i restraurangen och receptionen och den yngsta dottern, 10 år, är helt överlycklig då hon aldrig haft en fågel så nära så nu heter den Maggie och blir matade med bröd och kyckling för hand varje dag. Som vi jublar!
Katherin är väl den som är mer eller mindre vår arbetsgivare, jag jobbar med henne och Joel jobbar även för henne men mest med hennes man Ross och gör lite mer manliga saker.
Hur bor vi?
Vi bor i ett lite rum i en vinge på baksidan av stora huset där restaurangen och baren är belägen. Vi har varsin säng, TV (!!), dvd, kyl, micro, vattenkokare, brödrost och garderober och i dörren bredvid oss ligger vår toa. Vi betalar ca 350kr tillsammans per vecka för att få bo här. Frukost och lunch fixar vi själva och till middag så får vi mat från restaurangen, oftast något som Katherin lagar speciellt till familjen och som inte ingår i menyn. Men det är väldigt fritt hur vi vill göra, vi får även ta i princip vad vi vill ur kylen till middag om vi vill ha något mer på tallrikarna. Maten äter vi nere på vårt rum, vi får nog sitta uppe i restaurangen om vi vill, men det är ganska skönt att sitta med brickan i sängen och titta på något konstigt på tvn.
Vad får vi göra?
Elsa
Börjar 7-8.30 på mornarna. Börjar med att gå in till köket för att diska undan lite, sedan hämta frukostbrickor på rummen. Diskar av dem. Får en lista av Katherin över vilka gäster som åker och vilka som stannar över natten. Strippar alla sängar ur rummen som lämnat, torkar ur duscharna och går med tvätten till tvättstugan och startar maskinerna. Går och fräschar upp rummen för dem som sover en natt till (de flesta av dessa är gruvarbetare som jobbar i guldgruvan som ligger nära här så därför kan man starta i deras rum vid denna tid då dem börjar vid fem på morgonen). Efter det hämtar man lakan och bäddar alla sängar i rummen som ska städas ut helt. Efter bäddningen gäller det att städa allting, fylla på och checka så att allt är i ordning. När alla rum är klara ska man sopa och moppa golven. Om inte Katherin redan hängt tvätten så gör jag det och har den hunnit torka redan (det är torrt och varmt här!) så får jag vika ihop dem och stryka örngotten.
Klockan är oftast runt 11.30 när jag är klar på morgonen och jag får då ledigt fram tills 16.30.
Mitt eftermiddagspass börjar i restaurangen där jag får städa och göra ordning för kvällen. Duka, dammsuga och kolla så att allt står som det ska. Därefter gör jag en sallad och en grönsaksskål om det behövs. Fixar mackor till dem som beställt lunch till dagen därpå (gruvarbetarnas matlåda). Diskar som vanligt lite emellanåt. När klockan börjar gå mot 18.00 går jag ned till vårt rum och byter om till något mer passande för serveringen. Sen är det mest att rensa undan bänkarna i köket och vänta på gästerna.
När gästerna dyker upp visar jag dem till bords och ger dem menyer samt tar beställning på dricka. Efter ett tag får dem beställa sin mat som jag sedan vidarebefodrar till Katherin som är kock. Jag hämtar vad som behövs ur frysen till maträtten, lägger upp sallad/grönsaker på tallrikar, fixar såsskålar, citronklyftor, diskar, sätter nya gäster vid bordet, kollar så att allt är med på tallriken innan jag serverar gästen. Under kvällen upprepar jag min runda för att se om alla är nöjda eller kanske vill beställa in dessert eller dricka. Jag gör även iordning frukostbrickor till några av gruvarbetarna, samt går iväg med middagsbrickor till dem som vill ha room service.
Tar något slut får jag fylla på det, diska det, hacka det etc.
Jag är en hjälpreda i köket och servitris på samma gång och det är väldigt roligt när det händer mycket saker. Efter att första kvällen yrat och inte hängt med i beställningarna så fixade Katherin en krysslista till mig som gör det enklare för oss båda att förstå så igår kväll gick det galant att ta beställningar! Jag har inte lyckats tappat något ännu, bara en pomme-frites och en halvtappning av bestick som ramlade ner och som jag lyckades fånga upp med andra tallriken. När alla har serverats så diskar jag mitt snabbaste samtidigt som jag får lägga upp mat åt mig och Joel och där har vi en restaurangkväll i ett nötskal!
Det är inte varje kväll vi har restaurangen öppen. På fredagar försöker Katherin undvika det så hon får en kväll off och ibland så kör vi bara in mat på rummen då det inte är så mycket gäster.
Joel
Börjar vid 7-8.30 och gör i princip samma sak som Elsa. Diskar lite men får även göra lite mer tungjobb. Som idag, byta frityrolja i köket. Efter att gett Katherin lite hjälp i köket tar oftast Ross över och de senaste dagarna har det varit att byta packning och grejer i duschar och kranar i alla rummen. Idag har jobbet mest bestått av att sitta på gräsklipparen och köra runt ägorna. Jobbet är lite mer som vaktmästaryrket. Fixa saker som behöver fixas helt enket. Men dagarna då de två andra tjejerna inte hjälper till med städning av rummen så har vi jobbat tillsammans i dem.
Så Joel klassas som en handyman+cleaning man i ett kan man säga!
Vid 12-12.30 slutar Joels morgonpass oftast och han har då ledigt till 17-17.30 då han har svidat om till bartender.
Det är lite mer mansgöra här i Australien att stå bakom baren så där tar Joel hand om våra gäster. Börjar med att tända lampor, fixa ordning runt om i baren så allt är på plats, tömma och fylla glasdiskmaskinen, fylla på is, fylla på vattenflaskor som ska ut till borden och sedan vid behov hjälpa till i köket med disk.
När gästerna kommer är Joel oftast den första att se dem och hojtar då till så att Elsa kan visa dem till bords och ta dryckesbeställningar som sedan Joel fixar åt dem och även oftast serverar ut till bordet.
Leta redan på alla de olika ölsorter som gästerna frågor om, veta hur man ska blanda drinkarna och förstå sig på kassaapparaten som lever sitt eget liv, samt skriva ner vilket rum gästerna bor på.
När baren är tom så blir det mest till att stå men också slänga in en hjälpande hand i köket.
Medan Elsa är i köket och inte kan se gästerna som sitter med tomma glas i väntan på mer är Joel dem perfekta ögonen för detta och när serveringen stängt och gästerna börjar bli klara så smiter Joel oftast runt borden för att ta reda på tallrikarna som tömts av hungriga gäster. Sedan hjälpa till med disken i sedvanlig ton.
Slutsligen stänga ihop baren för att gå ned till rummet och avnjuta middagen!
Och nu är det dags igen! Klockan är strax över fyra och halv fem ska jag befinna mig i restaurangen för att börja förberedelserna! Mer information om vårt tillstånd kommer senare nu när vi äntligen har fått internet!
Och för er som försöker få kontakt med oss via sms så gör ni det förgäves, vi har noll teckning här ute!
Puss och kram och grattis till alla som tog studenten trots att vi inte var där!
Bilen: Före och efter
Vi har varit ute i en måndag och lika länge har vi låvat före och efter-bilder på bilen.
Såhär blev det slutliga resultatet på vår pimpning av bilen! Vi målade alltså bilen grön innuti, inte utanpå!
Uppe: Före
Nere: Efter
Uppe: Före
Nere: Efter
Vi fixade ett system under sängen för förvaring
Bordet köptes till så vi kan ställa ner spisen på den och slippa laga mat inne i bilen
Nya kläder över sätena
Såhär blev det slutliga resultatet på vår pimpning av bilen! Vi målade alltså bilen grön innuti, inte utanpå!
Uppe: Före
Nere: Efter
Uppe: Före
Nere: Efter
Vi fixade ett system under sängen för förvaring
Bordet köptes till så vi kan ställa ner spisen på den och slippa laga mat inne i bilen
Nya kläder över sätena
Vi söker jobb!
Det är tisdag kväll och vi befinner oss strax utanför Cairns. Helt otroligt, vi har nästan nått vårt mål!
Allmänt tillstånd
Joel
Fick efter seglingen en förkylning som gick från ont i halsen till snuva, hosta och hes.
Ont i huvudet, svag trött och stackars. Idag bara snuva och hes hals. Gillar värmen men svettas lite väl mycket i bilen.
Just ja, i lördags kväll blev det en och annan spya.
Elsa
Har sen segligen yrat i huvudet. Tog förnuftet till fånga och köpte vätskeersättning som tog bort det svängiga.
Drack imorse mjölk och fick för sig att den var gammal och hade därefter ont i magen i en timme.
Har fnissat i huvudet hela dagen åt hur häftig vår resa är.
Söndag 29 Maj
Detta är sista dagen i Airlie Beach och vi har varit här i en vecka nu. Vi lämnar Nomads och nästa stopp blir Woolworth och Pharmacy några kilometer in mot landet. Vätskeersättning för oss yrskallar sitter på sin plats och vi,
läs Elsa (Joel är sjuk och inte körduglig), kör vidare upp mot Townsville där vi hört att det ska finnas jobb.
Vi har insett att man inte kan leva livet med bara kostnader utan att få inkomst, så nu är det dags för jobb!
Om jag inte mins fel så är det ungefär 20 mil till Townsville från Airlie Beach, ingen lång sträcka direkt, men efter ca 10 mil känner jag min för slingrig för att köra bil, ögonen börjar klia och värmen gör det inte bättre. Vi stannar vid en rastplats och tittar på några avsnitt Vänner, därefter somnar vi som stockar. Vid halv tre vaknar vi, då har vi sovit i kanske två timmar, och jag känner mig redo för att köra vidare. Eftersom vi har tagit av oss spenderarbyxorna och nu siktat in på att leva billigt så hittar vi snabbt in på en väg till en nationalpark.
Det finns gott om nationalparker här och ofta finns campingplatser med enklare faciliteter till en liten summa.
Efter några kilometer på en skumpig väg kommer vi fram till campingplatserna, och framför oss står två små kängurus.
E - Kolla här då!
Joel tittar upp och ser sen jättesnopen ut
J - Åh.. jag som trodde dem var riktiga
E - Men det är dem ju!!
Joel skiner upp och så fort vi stannat springer han ut och tar kort på dem.
Ett engelskt backpackerpar berättar att det inte går att betala för campingen (man ringer in till ett ställe och betalar
via kreditkort eller internet) utan att det ligger nere, så vi får betala på morgonen om parkskötaren kollar upp oss. Vi
ställer oss bredvid dem och går sedan ut och kikar på våra omgivningar. Mestadels skog men även ett vattenhål
längre ned med namnet "Alligator creek", om det nu fanns någon alligator vet jag inte, men kängurus och "busch turkeys" fanns det allt!
Vi lagar middag på vår lilla gasspis och hinner precis spela ett parti yatzy innan det är kolsvart ute. En film blir det också innan vi somnar!
Måndag 30 Maj
Vi vaknar vid halv åtta och inser att om vi skyndar oss kanske vi hinner åka innan vi måste betala. Innan vi lämnar skogen får vi se en till liten känguru och nu skriker även bilen hela vägen. Ett konstigt fenomen. Det vanligaste vid start är att man får gasa i början så han fräschar till sig i batteriet, detta är över på några sekunder och han är redo för att köra iväg. Nu skriker han lite, oftast tystnar han efter att man lagt i backen/från backen till drive eller också så måste man köra så man kommer upp i ca 20km/h och där blir han tyst. Men idag ville han tydligen tjuta hela bilresan, så låt gå då! 2 mil senare (okej, tjutet gick över när man kom upp i över 50km/h) svänger vi in på Townsvilles informationscenter, det är dags att fråga efter jobb!
Det är tjugo minuter kvar till öppning så vi äter frukost på parkeringen sedan tar jag en sväng upp till info-huset och ser en jobbannons där de söker en backpacker/ett par som vill jobba i deras caféträdgård för en lite längre tid. Det hela låter perfekt så när infot öppnar får vi nummret till caféet och även lite tips på vart vi ska vända oss i stan för att hitta jobb.
Vi fortsätter in mot city och parkerar med ca. 10 minuters gångavstånd till Townsvilles stad. Det första vi möts av när vi körde in i staden var ett stort oranget berg som känns helt felplacerat men ändå så rätt. Staden är byggd runt detta berg som faktiskt inte ens klassas som ett berg, det saknas några meter. Men jag läste att det var några studenter som fraktade upp massa sand till toppen för att få det att klassas som ett berg, tydligen hade det inte gått som planerat.
Vad vi också möttes av var byggarbetsplatser överallt. Byggarbetare, byggdam, staket och kranar överallt. Det var helt enkelt svårt att få något riktigt perspektiv på hur staden såg ut. Ingen av oss fastnade för den iallafall. Det kändes för oaktuellt och folket kändes lite.. bondigt? Kanske beror detta på att det var måndag förmiddag och de flesta vägarna var stängda pga. ombygget i stan. Vi hittade till sista till det centralare informationscentret som guidade oss vidare till arbetsförmedlingen. Vi gick dit och fick med oss ett litet häfte med ett tjugotal andra arbetsförmedlingar som vi skulle vända oss till, så självklart började vi besöka dem, en efter en. Efter fyra stycken besök med samma svar "det finns inga jobba för tillfället" så kändes de resterande inte så upphettsande att gå till, så vi gick till bilen för att försöka få tag på caféträdgården. Inget svar. Vid ettiden bestämmer vi oss för att hitta en camping att bo på där vi kan använda datorn och kolla upp farmet och jobb på internet under resterande dagen.
Vi konstaterar vid femtiden att Townsville inte har något att erbjuda förutom varmt väder och stekande sol som vi tyvärr inte fått ta vara på, förutom när vi gick en evighet till en av arbetsförmedlingarna och kände mer ilska än glädje till solen. Fysiskt trötta och psykiskt.. ja? äsch, vi tyckte mest synd om oss själva så det fick bli lite mer Vänner-avsnitt och lite choklad.. Imorgon blir det nya tag är mottot för kvällen!
Tisdag 21 Maj - idag
Townsville känns inte som vår jobblycka så vi bestämmer oss för att resa vidare, dagen för heller inte med sig lycka
till mig, Elsa, då jag vid frukostdags lyckas tömma ut halva oboy-burken i bussen så vi hostar chokladpulver resten av morgonen.
Det negativa med att spilla ut en halv chokladpulverburk:
Joel retar en. Man blir hostig. Det kommer inte räcka så länge till.
Det positiva med att spilla ut en halv chokladpulverburk:
Det blir fint och rent i hela bussen när man städat upp.
Efter den lilla insidensen startar vi motorn och första destinationen blir strax utanför staden där caféträdgården ligger,
men innan det är vi smarta nog att testa ringa dem en gång till och hoppas på svar. Äntligen svarar en tjej och till vår
lycka finns jobbet kvar men till vår olycka är det betalning mot boende och mat. Nej tack, vi vill ha pengar säger vi
och fortsätter resan ut från Townsville. Efter en timmes körning bestämmer vi oss för att köra in på ett trafikcafé med namnet Frosty Mango, i sitt café har dem även ett informationscenter så vi tänker att dem nog har koll på ifall någon farm runtomkring behöver arbetare. Kvinnan i kassan tipsar oss om att åka tillbaka 15 minuter till en bar som brukar ha koll. Sagt och gjort. När vi kommer dit frågar kille i baren vad jag letar efter, kort och gott "ett jobb" svarar jag. Han frågar direkt ifall jag har stått i bar förut och hur många vi är som letar efter jobb. Han får mitt nummer och hör av sig om några dagar när han vet. Vi får även uppgifter till en annanasfarm som brukar ta emot backpackers, när vi ringer dit får vi reda på att det är förens i september deras säsong drar igång. Innan det har vi även besökt en annan annanasodlare, han hade fullt med personal redan men om vi kunde höra av oss om några veckor skulle det nog finnas. Även ett snabbt besök hos någon odlare av något som växer på träd han vi till, men han var så avdankad det gick att bli och visste inget jobb i närheten. Inget jobb idag heller verkade det som, och varmt var det också så vi bestämde oss att efter två timmars flängande fick det vara nog så vi fortsatte än en gång upp mot Cairns.
Vi kommer in i en stad där informationscentret tipsar om ett lite varuhus som letar efter två stycken stock takers (inventerare) så vi besöker affären och pratar med managern som berättar att inventeringen är färdig. Det blir lunch på Mc Donalds innan vi fortsätter vidare. I Tully, som är en stad med mycket bananplantage, stannar vi även på deras informationscenter men efter cyklonen är de flesta plantage inte igång ännu och därför finns inga jobb där heller, så vi fortsätter än en gång dagens varma svettiga resa. (Varje gång vi klev ur bilen har vi försäkrat varandra att den andra inte har stora svettfläckar på ryggen)
När klockan är strax innan fem bestämmer vi oss för att hitta någonstans att sova, det är ändå snart svart ute och vi är trötta, plus att det bara är några mil kvar till Cairns och vi vill inte sova inne i staden. Så nu sitter vi här, några mil utanför Cairns. Vi har rätt dålig koll som ni hör, men det är vackert! Campingen ligger någon kilometer till foten av ett berg (om man kan beskriva det så). Alldeles vid solnedgången så låg molnen "på" bergen och solljuset smet sig mellan berget och molnet så det såg hur mjukt och fint ut som helst! Kvinnan i receptionen var också väldigt gullig till skillnad från många andra som kan vara riktigt surmulna.
Vi har ätit mat och jag har jobbat ikapp lite på mitt företag, jag är ju inte riktigt klar med praktiken ännu. Men nu börjar det bli lite tungt i huvudet och benen börjar bli trötta på att sitta i konstig ställning, jag sitter alltså tvärsöver sätena fram, Joel fick sängen då han skulle kolla på film...
Imorgon säger vi hej till Cairns och startar vårt jobbsökande återigen, lite tröttsamt men det blir nog bra!
Godnatt från Australien!
Allmänt tillstånd
Joel
Fick efter seglingen en förkylning som gick från ont i halsen till snuva, hosta och hes.
Ont i huvudet, svag trött och stackars. Idag bara snuva och hes hals. Gillar värmen men svettas lite väl mycket i bilen.
Just ja, i lördags kväll blev det en och annan spya.
Elsa
Har sen segligen yrat i huvudet. Tog förnuftet till fånga och köpte vätskeersättning som tog bort det svängiga.
Drack imorse mjölk och fick för sig att den var gammal och hade därefter ont i magen i en timme.
Har fnissat i huvudet hela dagen åt hur häftig vår resa är.
Söndag 29 Maj
Detta är sista dagen i Airlie Beach och vi har varit här i en vecka nu. Vi lämnar Nomads och nästa stopp blir Woolworth och Pharmacy några kilometer in mot landet. Vätskeersättning för oss yrskallar sitter på sin plats och vi,
läs Elsa (Joel är sjuk och inte körduglig), kör vidare upp mot Townsville där vi hört att det ska finnas jobb.
Vi har insett att man inte kan leva livet med bara kostnader utan att få inkomst, så nu är det dags för jobb!
Om jag inte mins fel så är det ungefär 20 mil till Townsville från Airlie Beach, ingen lång sträcka direkt, men efter ca 10 mil känner jag min för slingrig för att köra bil, ögonen börjar klia och värmen gör det inte bättre. Vi stannar vid en rastplats och tittar på några avsnitt Vänner, därefter somnar vi som stockar. Vid halv tre vaknar vi, då har vi sovit i kanske två timmar, och jag känner mig redo för att köra vidare. Eftersom vi har tagit av oss spenderarbyxorna och nu siktat in på att leva billigt så hittar vi snabbt in på en väg till en nationalpark.
Det finns gott om nationalparker här och ofta finns campingplatser med enklare faciliteter till en liten summa.
Efter några kilometer på en skumpig väg kommer vi fram till campingplatserna, och framför oss står två små kängurus.
E - Kolla här då!
Joel tittar upp och ser sen jättesnopen ut
J - Åh.. jag som trodde dem var riktiga
E - Men det är dem ju!!
Joel skiner upp och så fort vi stannat springer han ut och tar kort på dem.
Ett engelskt backpackerpar berättar att det inte går att betala för campingen (man ringer in till ett ställe och betalar
via kreditkort eller internet) utan att det ligger nere, så vi får betala på morgonen om parkskötaren kollar upp oss. Vi
ställer oss bredvid dem och går sedan ut och kikar på våra omgivningar. Mestadels skog men även ett vattenhål
längre ned med namnet "Alligator creek", om det nu fanns någon alligator vet jag inte, men kängurus och "busch turkeys" fanns det allt!
Vi lagar middag på vår lilla gasspis och hinner precis spela ett parti yatzy innan det är kolsvart ute. En film blir det också innan vi somnar!
Måndag 30 Maj
Vi vaknar vid halv åtta och inser att om vi skyndar oss kanske vi hinner åka innan vi måste betala. Innan vi lämnar skogen får vi se en till liten känguru och nu skriker även bilen hela vägen. Ett konstigt fenomen. Det vanligaste vid start är att man får gasa i början så han fräschar till sig i batteriet, detta är över på några sekunder och han är redo för att köra iväg. Nu skriker han lite, oftast tystnar han efter att man lagt i backen/från backen till drive eller också så måste man köra så man kommer upp i ca 20km/h och där blir han tyst. Men idag ville han tydligen tjuta hela bilresan, så låt gå då! 2 mil senare (okej, tjutet gick över när man kom upp i över 50km/h) svänger vi in på Townsvilles informationscenter, det är dags att fråga efter jobb!
Det är tjugo minuter kvar till öppning så vi äter frukost på parkeringen sedan tar jag en sväng upp till info-huset och ser en jobbannons där de söker en backpacker/ett par som vill jobba i deras caféträdgård för en lite längre tid. Det hela låter perfekt så när infot öppnar får vi nummret till caféet och även lite tips på vart vi ska vända oss i stan för att hitta jobb.
Vi fortsätter in mot city och parkerar med ca. 10 minuters gångavstånd till Townsvilles stad. Det första vi möts av när vi körde in i staden var ett stort oranget berg som känns helt felplacerat men ändå så rätt. Staden är byggd runt detta berg som faktiskt inte ens klassas som ett berg, det saknas några meter. Men jag läste att det var några studenter som fraktade upp massa sand till toppen för att få det att klassas som ett berg, tydligen hade det inte gått som planerat.
Vad vi också möttes av var byggarbetsplatser överallt. Byggarbetare, byggdam, staket och kranar överallt. Det var helt enkelt svårt att få något riktigt perspektiv på hur staden såg ut. Ingen av oss fastnade för den iallafall. Det kändes för oaktuellt och folket kändes lite.. bondigt? Kanske beror detta på att det var måndag förmiddag och de flesta vägarna var stängda pga. ombygget i stan. Vi hittade till sista till det centralare informationscentret som guidade oss vidare till arbetsförmedlingen. Vi gick dit och fick med oss ett litet häfte med ett tjugotal andra arbetsförmedlingar som vi skulle vända oss till, så självklart började vi besöka dem, en efter en. Efter fyra stycken besök med samma svar "det finns inga jobba för tillfället" så kändes de resterande inte så upphettsande att gå till, så vi gick till bilen för att försöka få tag på caféträdgården. Inget svar. Vid ettiden bestämmer vi oss för att hitta en camping att bo på där vi kan använda datorn och kolla upp farmet och jobb på internet under resterande dagen.
Vi konstaterar vid femtiden att Townsville inte har något att erbjuda förutom varmt väder och stekande sol som vi tyvärr inte fått ta vara på, förutom när vi gick en evighet till en av arbetsförmedlingarna och kände mer ilska än glädje till solen. Fysiskt trötta och psykiskt.. ja? äsch, vi tyckte mest synd om oss själva så det fick bli lite mer Vänner-avsnitt och lite choklad.. Imorgon blir det nya tag är mottot för kvällen!
Tisdag 21 Maj - idag
Townsville känns inte som vår jobblycka så vi bestämmer oss för att resa vidare, dagen för heller inte med sig lycka
till mig, Elsa, då jag vid frukostdags lyckas tömma ut halva oboy-burken i bussen så vi hostar chokladpulver resten av morgonen.
Det negativa med att spilla ut en halv chokladpulverburk:
Joel retar en. Man blir hostig. Det kommer inte räcka så länge till.
Det positiva med att spilla ut en halv chokladpulverburk:
Det blir fint och rent i hela bussen när man städat upp.
Efter den lilla insidensen startar vi motorn och första destinationen blir strax utanför staden där caféträdgården ligger,
men innan det är vi smarta nog att testa ringa dem en gång till och hoppas på svar. Äntligen svarar en tjej och till vår
lycka finns jobbet kvar men till vår olycka är det betalning mot boende och mat. Nej tack, vi vill ha pengar säger vi
och fortsätter resan ut från Townsville. Efter en timmes körning bestämmer vi oss för att köra in på ett trafikcafé med namnet Frosty Mango, i sitt café har dem även ett informationscenter så vi tänker att dem nog har koll på ifall någon farm runtomkring behöver arbetare. Kvinnan i kassan tipsar oss om att åka tillbaka 15 minuter till en bar som brukar ha koll. Sagt och gjort. När vi kommer dit frågar kille i baren vad jag letar efter, kort och gott "ett jobb" svarar jag. Han frågar direkt ifall jag har stått i bar förut och hur många vi är som letar efter jobb. Han får mitt nummer och hör av sig om några dagar när han vet. Vi får även uppgifter till en annanasfarm som brukar ta emot backpackers, när vi ringer dit får vi reda på att det är förens i september deras säsong drar igång. Innan det har vi även besökt en annan annanasodlare, han hade fullt med personal redan men om vi kunde höra av oss om några veckor skulle det nog finnas. Även ett snabbt besök hos någon odlare av något som växer på träd han vi till, men han var så avdankad det gick att bli och visste inget jobb i närheten. Inget jobb idag heller verkade det som, och varmt var det också så vi bestämde oss att efter två timmars flängande fick det vara nog så vi fortsatte än en gång upp mot Cairns.
Vi kommer in i en stad där informationscentret tipsar om ett lite varuhus som letar efter två stycken stock takers (inventerare) så vi besöker affären och pratar med managern som berättar att inventeringen är färdig. Det blir lunch på Mc Donalds innan vi fortsätter vidare. I Tully, som är en stad med mycket bananplantage, stannar vi även på deras informationscenter men efter cyklonen är de flesta plantage inte igång ännu och därför finns inga jobb där heller, så vi fortsätter än en gång dagens varma svettiga resa. (Varje gång vi klev ur bilen har vi försäkrat varandra att den andra inte har stora svettfläckar på ryggen)
När klockan är strax innan fem bestämmer vi oss för att hitta någonstans att sova, det är ändå snart svart ute och vi är trötta, plus att det bara är några mil kvar till Cairns och vi vill inte sova inne i staden. Så nu sitter vi här, några mil utanför Cairns. Vi har rätt dålig koll som ni hör, men det är vackert! Campingen ligger någon kilometer till foten av ett berg (om man kan beskriva det så). Alldeles vid solnedgången så låg molnen "på" bergen och solljuset smet sig mellan berget och molnet så det såg hur mjukt och fint ut som helst! Kvinnan i receptionen var också väldigt gullig till skillnad från många andra som kan vara riktigt surmulna.
Vi har ätit mat och jag har jobbat ikapp lite på mitt företag, jag är ju inte riktigt klar med praktiken ännu. Men nu börjar det bli lite tungt i huvudet och benen börjar bli trötta på att sitta i konstig ställning, jag sitter alltså tvärsöver sätena fram, Joel fick sängen då han skulle kolla på film...
Imorgon säger vi hej till Cairns och startar vårt jobbsökande återigen, lite tröttsamt men det blir nog bra!
Godnatt från Australien!
Segling i Whitsundays
Nu är vi hemma från segligen, fast det känns som att vi är kvar på båten för det gungar fortfarande!
Vi hade en härlig resa och känner oss väldigt nöjda med att vi valde just Adventurer!
Solen strålar så vi ska gå iväg till lagunen här i Airlie Beach nu och sola och bada lite, och försöka få bort havsgunget.
Jag har lagt upp alla bildern förutom undervattensbilderna i ett album på Facebook som jag hoppas att alla ska kunna se även om man inte är medlem! Dock kan ni inte kommentera, men det får ni gärna göra här i bloggen!
Klicka här för att komma till albumet
Mer om seglingen får ni nog sen!
Vi hade en härlig resa och känner oss väldigt nöjda med att vi valde just Adventurer!
Solen strålar så vi ska gå iväg till lagunen här i Airlie Beach nu och sola och bada lite, och försöka få bort havsgunget.
Jag har lagt upp alla bildern förutom undervattensbilderna i ett album på Facebook som jag hoppas att alla ska kunna se även om man inte är medlem! Dock kan ni inte kommentera, men det får ni gärna göra här i bloggen!
Klicka här för att komma till albumet
Mer om seglingen får ni nog sen!
Kan det bli tisdag snart?!!
Nu ska ni äntligen få bli lite avundsjuka, om ni inte var det innan!
Vi åkte från Macklay imorse, bodde på en camping där man skulle ha en lapp i framrutan för att visa att man betalat
och så, dock kom personalen två gånger och satt lapp på vår bil att den inte syntes tillräckligt, så en natt på det
speciella stället fick räcka! 15 mil norrut och vi befinner oss i Airlie Beach!
Airlie Beach, 185 mil norr om Sydney, är en liten stad, som vi tyvärr inte hunnit utforska. Men det lilla vi sett idag så
är det väldigt trevligt, men man kan klassa det som en backpackerhåla. Vi besökte sedvanligt informationscentret och
fick tips om att bo på ett hostel (första gången!). Nomads är ett backpackerhostel som på baksidan har ett trettiotal
campervan-platser. Väldigt annorlunda från alla "familjecampingar" vi bott på, och att laga mat här var riktigt stökigt.
Både hur folk pratar hit och dit, och även på hur otroligt stökigt köket var. MEN det känns ändå roligare och lite mer
rätt målgrupp för oss.
Men nu till vad vi vill skryta med!
Airlie Bech ligger vid Whitsundays-öarna som är en otroligt vacker ögrupp, och härifrån utgår väldigt många
seglingar. Så när vi var uppackade gick vi tillbaka till informationscentret för att kolla upp lite olika alternativ och
priser. Och gissa gissa!!!
VI SKA UT PÅ 2 DAGARS OCH 2 NÄTTERS SEGELKRYSSNING PÅ TISDAG!!!
Jag är helt nipprig över detta, Joel också, men kanske inte i samma utsträckning, haha!
Båten är en katamaran som tar 12 passagerare, ett väldigt litet antal precis som vi ville ha det. Tur räknas som en
"par-kryssning" och är inte alls en partybåt som de flesta andra resor. Den urgulliga tjejen på informationscentret
drog ner priset massor till oss och fixade så vi fick bo i privat hytt! Hon berättade även om hur fantastisk maten är
och efter att ha läst menyn så längtar jag hur mycket som helst! (Joel har ingen aning om den, han ville att det skulle
bli en överraskning) Vi lovade henne också att sitta i jacuzzin som ligger i fören!
Adventurer lives up to its name. A fast sailing catamaran designed for the ultimate Whitsundays Adventure. Dive the
spectacular coral reef with an experienced dive instructor guiding your way. After sunset, relax under the stars in the
Jacuzzi, observe the sea life attracted by high tech below surface blue lights or watch an entertaining slide show. Your
crew will provide quality meals prepared fresh onboard and served in the comfort of a spacious interior...
Vi åkte från Macklay imorse, bodde på en camping där man skulle ha en lapp i framrutan för att visa att man betalat
och så, dock kom personalen två gånger och satt lapp på vår bil att den inte syntes tillräckligt, så en natt på det
speciella stället fick räcka! 15 mil norrut och vi befinner oss i Airlie Beach!
Airlie Beach, 185 mil norr om Sydney, är en liten stad, som vi tyvärr inte hunnit utforska. Men det lilla vi sett idag så
är det väldigt trevligt, men man kan klassa det som en backpackerhåla. Vi besökte sedvanligt informationscentret och
fick tips om att bo på ett hostel (första gången!). Nomads är ett backpackerhostel som på baksidan har ett trettiotal
campervan-platser. Väldigt annorlunda från alla "familjecampingar" vi bott på, och att laga mat här var riktigt stökigt.
Både hur folk pratar hit och dit, och även på hur otroligt stökigt köket var. MEN det känns ändå roligare och lite mer
rätt målgrupp för oss.
Men nu till vad vi vill skryta med!
Airlie Bech ligger vid Whitsundays-öarna som är en otroligt vacker ögrupp, och härifrån utgår väldigt många
seglingar. Så när vi var uppackade gick vi tillbaka till informationscentret för att kolla upp lite olika alternativ och
priser. Och gissa gissa!!!
VI SKA UT PÅ 2 DAGARS OCH 2 NÄTTERS SEGELKRYSSNING PÅ TISDAG!!!
Jag är helt nipprig över detta, Joel också, men kanske inte i samma utsträckning, haha!
Båten är en katamaran som tar 12 passagerare, ett väldigt litet antal precis som vi ville ha det. Tur räknas som en
"par-kryssning" och är inte alls en partybåt som de flesta andra resor. Den urgulliga tjejen på informationscentret
drog ner priset massor till oss och fixade så vi fick bo i privat hytt! Hon berättade även om hur fantastisk maten är
och efter att ha läst menyn så längtar jag hur mycket som helst! (Joel har ingen aning om den, han ville att det skulle
bli en överraskning) Vi lovade henne också att sitta i jacuzzin som ligger i fören!
Adventurer lives up to its name. A fast sailing catamaran designed for the ultimate Whitsundays Adventure. Dive the
spectacular coral reef with an experienced dive instructor guiding your way. After sunset, relax under the stars in the
Jacuzzi, observe the sea life attracted by high tech below surface blue lights or watch an entertaining slide show. Your
crew will provide quality meals prepared fresh onboard and served in the comfort of a spacious interior...
Howdy ho!
Visst är det dags för en uppdatering? Det tycker vi också!
Vi börjar med en mjukstart om vad den aktuella dagen har erbjudit så kommer resten sen!
Idag är det fredag och vi befinner oss i Rockhampton, vi kom hit vid lunchtid efter att åkt den längsta streckan hittills,
ca 45 mil. Joel körde hela biten och vi båda svettades ikapp då avsaknaden av air condition i bilen gör bilen lika varm
som solen. Informationscentret tipsade om en camping som vi nu bor på, ligger precis efter floden här. Dem tipsade
även om ett ställe där de brukar ha bullriding med gratis inträde på fredagarna. Så ja, varför inte. En upplevelse
rikare kan väl aldrig sitta helt fel. Så vi vandrade ut i mörkret och in mot staden (som förövrigt är stort men knappt
några butiker/restauranger alls. Vi hamnade tillsist på "Great Western Hotel" där vi beställde varsin beaf-sandwish.
Rockhampton är känt för tjurar och sina biffar, så vi slog två flugor i en smäll!
Vi slog oss ner vid ett bord alldeles vid "arenan" och fnissade åt cowboy-idyllen framför oss.
Män i cowboy-hattar, rutiga skjortor, slitna jeans där ett bälte med stort spänne höll dem uppe och själklart cowboy
bootsen. Vi kände oss malplacerade med andra ord. Kvällen bjöd på uppvisning med nybörjare i blandade åldrar men
även en "riktig" cowboy var med och visade vart skåpet skall stå.
Och mycket riktigt ser det likadant ut på riktigt som det gör på tv. Tjurarna slänger och hoppar runt och cowboysarna
ramlar till slut av och blir nästan trampade på. Det mest farschinerande, förutom puckona som sätter sig på
tjurryggarna, är nog idioterna som agerar "lockbete". Två män i hockeyskydd typ som försöker ta tjurens
uppmärksamhet när cowboyen flyger av, dessa visslar och har sig för att tjuren ska springa efter dem så att den inte
är kvar och försöker stånga den liggande cowboyen.
Den yngsta cowboyen var en kille på möjligtvis 5-6 år, lyckligtvis fick han en liten tjur och en vuxen som sprang med
på sidan och höll i honom även en som höll tillbaka tjuren i svansen (vilket var det magstarkaste på kvällen, tack och lov).
Nu är vi tillbaka i vår lilla buss och ska snart lägga oss för att orka upp imorgon då det verkar som att det blir ännu
en lång resdag, siktet ligger nog på Arlie Beach, beroende på hur långt det är.
Vad har vi gjort innan idag?
Efter 8 nätter i Byron Bay åkte vi upp till Surfers Paradise för en natt
- Vidare till Brisbane en natt
- Noosa en natt
- Tin Can Bay två nätter
Den som rest i Australien kanske tänker "men ni missade ju Fraiser Island!".
Vi är mycket väl medvetna om det. Vi har tänkt på det och kände inte att det lockade jättemycket, priserna är för
höga och det känns som att vi kan hitta minst lika vackra ställen samt att vi känner oss mättade. Självklart har vi inte
tröttnat på Australien, men det börjar kännas flängit att åka precis till varenda litet ställe alla tipsar om och alla andra
är vid. Skulle det nu vara så att vi ändrar oss om Fraiser Island så har vi alltid en hemresa tillbaka mot Sydney som vi kan stanna på :)
Bullride
Great Western Hotel - Det bondigaste stället hittills
Hoppas att ni alla har det bra! Tusentals kramar till alla!
Vi börjar med en mjukstart om vad den aktuella dagen har erbjudit så kommer resten sen!
Idag är det fredag och vi befinner oss i Rockhampton, vi kom hit vid lunchtid efter att åkt den längsta streckan hittills,
ca 45 mil. Joel körde hela biten och vi båda svettades ikapp då avsaknaden av air condition i bilen gör bilen lika varm
som solen. Informationscentret tipsade om en camping som vi nu bor på, ligger precis efter floden här. Dem tipsade
även om ett ställe där de brukar ha bullriding med gratis inträde på fredagarna. Så ja, varför inte. En upplevelse
rikare kan väl aldrig sitta helt fel. Så vi vandrade ut i mörkret och in mot staden (som förövrigt är stort men knappt
några butiker/restauranger alls. Vi hamnade tillsist på "Great Western Hotel" där vi beställde varsin beaf-sandwish.
Rockhampton är känt för tjurar och sina biffar, så vi slog två flugor i en smäll!
Vi slog oss ner vid ett bord alldeles vid "arenan" och fnissade åt cowboy-idyllen framför oss.
Män i cowboy-hattar, rutiga skjortor, slitna jeans där ett bälte med stort spänne höll dem uppe och själklart cowboy
bootsen. Vi kände oss malplacerade med andra ord. Kvällen bjöd på uppvisning med nybörjare i blandade åldrar men
även en "riktig" cowboy var med och visade vart skåpet skall stå.
Och mycket riktigt ser det likadant ut på riktigt som det gör på tv. Tjurarna slänger och hoppar runt och cowboysarna
ramlar till slut av och blir nästan trampade på. Det mest farschinerande, förutom puckona som sätter sig på
tjurryggarna, är nog idioterna som agerar "lockbete". Två män i hockeyskydd typ som försöker ta tjurens
uppmärksamhet när cowboyen flyger av, dessa visslar och har sig för att tjuren ska springa efter dem så att den inte
är kvar och försöker stånga den liggande cowboyen.
Den yngsta cowboyen var en kille på möjligtvis 5-6 år, lyckligtvis fick han en liten tjur och en vuxen som sprang med
på sidan och höll i honom även en som höll tillbaka tjuren i svansen (vilket var det magstarkaste på kvällen, tack och lov).
Nu är vi tillbaka i vår lilla buss och ska snart lägga oss för att orka upp imorgon då det verkar som att det blir ännu
en lång resdag, siktet ligger nog på Arlie Beach, beroende på hur långt det är.
Vad har vi gjort innan idag?
Efter 8 nätter i Byron Bay åkte vi upp till Surfers Paradise för en natt
- Vidare till Brisbane en natt
- Noosa en natt
- Tin Can Bay två nätter
Den som rest i Australien kanske tänker "men ni missade ju Fraiser Island!".
Vi är mycket väl medvetna om det. Vi har tänkt på det och kände inte att det lockade jättemycket, priserna är för
höga och det känns som att vi kan hitta minst lika vackra ställen samt att vi känner oss mättade. Självklart har vi inte
tröttnat på Australien, men det börjar kännas flängit att åka precis till varenda litet ställe alla tipsar om och alla andra
är vid. Skulle det nu vara så att vi ändrar oss om Fraiser Island så har vi alltid en hemresa tillbaka mot Sydney som vi kan stanna på :)
Bullride
Great Western Hotel - Det bondigaste stället hittills
Hoppas att ni alla har det bra! Tusentals kramar till alla!
Byron Bay
Det är torsdag och vi har varit i Byron Bay i en vecka nu. Egentligen skulle vi ha åkt vidare idag men vi
bokade in oss på en till natt eftersom vi trivs så bra! Jag har kastat ihop ett videoinlägg som kompensation
till att vi inte skrivit något på bloggen. Men vi har haft en otroligt slapp och härlig vecka och knappt gjort någonting.
För er som inte orkar läsa hela texten så kan ni ju kolla på videoinlägget längst här nere istället. Ett väldigt
outtänkt inlägg som Joel tyckte blev helt kasst och bara skrattade åt... JA JA!
Igår var första dagen som vi gjorde något på riktigt, förutom de andra dagarna då vi legat på stranden, badat och
strosat runt i den lilla staden. Vi bokade in oss på en surflektion med Kool Katz och blev upphämtade här på campingen
9.15 på morgonen. Tillsammans med sex andra åkte vi i den lilla minibussen mot stranden vi skulle surfa vid. Vår
instruktör Terry var ett praktexemplar på folket i Byron. Staden har som en avslappnad aura kring sig och allting är
väldigt flower power och hippi som vi skulle sagt i Sverige. Överallt finns små affärer där man säljer mycket linnekläder,
stenar, handgjorda smycken och mycket ekologiska pryttlar/kläder. Sen finns det också en hel del "salonger" där
man kan ta bild av sin aura, spås i tarotkort, gå till astreolog och allt vad det heter. Mycket new age. Att röka på och
ta andra droger är vardagsmat här. Folk ser ganska risiga ut och man kan i de flesta fall lista ut att en och annan
joint har slunkit ner under dagen. Vi stötte även på två tjejer som gick runt på stranden och frågade om någon sålde.
Lätt att få tag på gräs och ingen bryr sig direkt om det heller. Som sagt, vardagsmat
(Vi har inte rökt på eller något, så mammor och pappor - ni kan vara lugna :) )
Byron är även känd som en av världens främsta surf-orter, då de har otroliga stränder med bra surfvågor.
Men hur som haver. Terry var väldigt avslappnad och rolig, och otroligt annorlunda. Finns inte riktigt något begripligt
ord hur man förklarar honom, men har såg väldigt slas-hasig ut både i hår och kläder och det kändes inte så jätteseriöst,
dock var atmosfären i bussen väldigt skön direkt vi klev på. Det var inte denna stela jobbiga stämning som det brukar
vara i början. Jag och Joel, en engelsk kille, ett irländsk par, två holländerskor och så en italienare som hette Luigi.
Efter svinlande färd på ca 1 timme, Terry tyckte väldigt mycket om att föra konversationer med oss i baksätet och han
var även en hejare att hålla ögonkontakt via backspegeln. Men det var bara att hålla igen och hoppas på det bästa.
Väl framme så fick vi varsina våtdräkter som han måttade runt på oss och delade ut och därefter en varsin bräda. Vi
började på stranden där vi fick lära oss tekniken hur man tog sig upp. Armarna ned, bröstet upp, knäna fram, armen
ut, foten fram, handen, ned, upp på fötterna, böj på knäna!
Joel klarade sig upp på första försöket och åkte de 40 meterna som krävdes för att man inte skulle få pengarna tillbaka.
Vilken kille va! Jag klarade på mitt andra försök och efter ett tag så kunde vi fånga våra egna vågor. Med blandade resultat.
Men brädorna vi åkte på var otroligt stabila, så även om farten gått ner till 0km/h kunde man stå kvar på brädan.
Efter två timmar var vi helt slut men väldigt nöjda att vi nu officielt har surfat och kan tekniken!
Idag har det varit väldigt blåsigt, men vi bestämde oss tillslut för att hyra brädor här på campingen ändå. Dem här
brädorna var mycket mindre än gårdagens så vi kunde knappt hålla balansen ens när vi låg på dem. Men efter några
försök började vi ta oss upp på fötter och efter ett tag till så var balansen inte direkt något problem längre. Isället var
det ganska strömt och jobbigt med de stora vågorna som kom. Men mycket nöjda att vi nu kan surfa själva!
Imorgon åker vi vidare från vackra härliga Byron Bay vidare upp över östkusten. Häng mé!
bokade in oss på en till natt eftersom vi trivs så bra! Jag har kastat ihop ett videoinlägg som kompensation
till att vi inte skrivit något på bloggen. Men vi har haft en otroligt slapp och härlig vecka och knappt gjort någonting.
För er som inte orkar läsa hela texten så kan ni ju kolla på videoinlägget längst här nere istället. Ett väldigt
outtänkt inlägg som Joel tyckte blev helt kasst och bara skrattade åt... JA JA!
Igår var första dagen som vi gjorde något på riktigt, förutom de andra dagarna då vi legat på stranden, badat och
strosat runt i den lilla staden. Vi bokade in oss på en surflektion med Kool Katz och blev upphämtade här på campingen
9.15 på morgonen. Tillsammans med sex andra åkte vi i den lilla minibussen mot stranden vi skulle surfa vid. Vår
instruktör Terry var ett praktexemplar på folket i Byron. Staden har som en avslappnad aura kring sig och allting är
väldigt flower power och hippi som vi skulle sagt i Sverige. Överallt finns små affärer där man säljer mycket linnekläder,
stenar, handgjorda smycken och mycket ekologiska pryttlar/kläder. Sen finns det också en hel del "salonger" där
man kan ta bild av sin aura, spås i tarotkort, gå till astreolog och allt vad det heter. Mycket new age. Att röka på och
ta andra droger är vardagsmat här. Folk ser ganska risiga ut och man kan i de flesta fall lista ut att en och annan
joint har slunkit ner under dagen. Vi stötte även på två tjejer som gick runt på stranden och frågade om någon sålde.
Lätt att få tag på gräs och ingen bryr sig direkt om det heller. Som sagt, vardagsmat
(Vi har inte rökt på eller något, så mammor och pappor - ni kan vara lugna :) )
Byron är även känd som en av världens främsta surf-orter, då de har otroliga stränder med bra surfvågor.
Men hur som haver. Terry var väldigt avslappnad och rolig, och otroligt annorlunda. Finns inte riktigt något begripligt
ord hur man förklarar honom, men har såg väldigt slas-hasig ut både i hår och kläder och det kändes inte så jätteseriöst,
dock var atmosfären i bussen väldigt skön direkt vi klev på. Det var inte denna stela jobbiga stämning som det brukar
vara i början. Jag och Joel, en engelsk kille, ett irländsk par, två holländerskor och så en italienare som hette Luigi.
Efter svinlande färd på ca 1 timme, Terry tyckte väldigt mycket om att föra konversationer med oss i baksätet och han
var även en hejare att hålla ögonkontakt via backspegeln. Men det var bara att hålla igen och hoppas på det bästa.
Väl framme så fick vi varsina våtdräkter som han måttade runt på oss och delade ut och därefter en varsin bräda. Vi
började på stranden där vi fick lära oss tekniken hur man tog sig upp. Armarna ned, bröstet upp, knäna fram, armen
ut, foten fram, handen, ned, upp på fötterna, böj på knäna!
Joel klarade sig upp på första försöket och åkte de 40 meterna som krävdes för att man inte skulle få pengarna tillbaka.
Vilken kille va! Jag klarade på mitt andra försök och efter ett tag så kunde vi fånga våra egna vågor. Med blandade resultat.
Men brädorna vi åkte på var otroligt stabila, så även om farten gått ner till 0km/h kunde man stå kvar på brädan.
Efter två timmar var vi helt slut men väldigt nöjda att vi nu officielt har surfat och kan tekniken!
Idag har det varit väldigt blåsigt, men vi bestämde oss tillslut för att hyra brädor här på campingen ändå. Dem här
brädorna var mycket mindre än gårdagens så vi kunde knappt hålla balansen ens när vi låg på dem. Men efter några
försök började vi ta oss upp på fötter och efter ett tag till så var balansen inte direkt något problem längre. Isället var
det ganska strömt och jobbigt med de stora vågorna som kom. Men mycket nöjda att vi nu kan surfa själva!
Imorgon åker vi vidare från vackra härliga Byron Bay vidare upp över östkusten. Häng mé!
4:e maj - Brooms Head
Nu har vi varit ute en vecka och rest och vi pratade om det i morse att det känns lite både och faktiskt. På ett sätt
känns det som att tiden har gått så himla snabbt men på ett annat som att vi har varit ute i en evighet, då allting
rullar på och man liksom kommit in i lunken så snabbt.
Vi bestämde oss för att åka upp mot Mclean för att sedan styra kosan ut mot kusten igen till ett ställe som heter
Brooms Head. Anledningen till vår lilla avstickare hit var att vi läste om att det fanns ett bra snorklingställe här.
Vägen från Coffs Harbour hit var otroligt varm då solen låg på hela tiden. Vi stannade och åt frukost vid en rastplats
och fortsatte sedan vidare tills vi tillsist kom till Grafton där vi besökte deras informationscenter för lite mer
information om Brooms Head. Ett Mc Donaldsbesök senare var vi påväg igen och med en halvtimme väg kvar blev det
förarbyte. Vi fick se en flock med emuer innan vi tillsist kommer ut på ett landskap med utsikt mot havet och på
sidorna torrt gräs och buskar och vägen kantad med oranget damm. Vi var framme!
Vi bor på en camping som ligger alldeles efter havskanten och efter att ha installerat oss på vår plats och sagt hej till
grannarna tog vi vår snorkelutrustning ned till "the lagoon" som ligger alldeles nedanför oss där vi läst att man kunde
snorkla. Till vår förvåning var vattnet väldigt varmt och härligt, men till vår andra förvåning så var det inte alls vad vi
hade tänkt oss. Lagunen var förvisso otroligt vackert belägen innanför stenar och på andra sidan slog havets vågor
emot och flöt in, men fisklivet var inte det mest spektakulära. Det var även väldigt grunt, ca 1 meter djupt. Men vi
plaskade glatt på i kanske en halvtimme och testade Joels undervattenskamera, sen fick Joel nog då han darrade som
ett asplöv den fryslorten. Vi gick tillbaka upp till campingen och satt en stund i solen innan vi tog vara på våra krafter
och lagade ihop en omelett på vår gasspis. Något smurto* hade fått för sig att mata fåglar på sin camping-plats så vi
har i nästan två timmar nu levt med ett fågelskriks-sorl i öronen. Ett hundratals färgglada undulater/papegojor har
flugit som dårar runt campingen och skrikit och flaxat.
känns det som att tiden har gått så himla snabbt men på ett annat som att vi har varit ute i en evighet, då allting
rullar på och man liksom kommit in i lunken så snabbt.
Vi bestämde oss för att åka upp mot Mclean för att sedan styra kosan ut mot kusten igen till ett ställe som heter
Brooms Head. Anledningen till vår lilla avstickare hit var att vi läste om att det fanns ett bra snorklingställe här.
Vägen från Coffs Harbour hit var otroligt varm då solen låg på hela tiden. Vi stannade och åt frukost vid en rastplats
och fortsatte sedan vidare tills vi tillsist kom till Grafton där vi besökte deras informationscenter för lite mer
information om Brooms Head. Ett Mc Donaldsbesök senare var vi påväg igen och med en halvtimme väg kvar blev det
förarbyte. Vi fick se en flock med emuer innan vi tillsist kommer ut på ett landskap med utsikt mot havet och på
sidorna torrt gräs och buskar och vägen kantad med oranget damm. Vi var framme!
Vi bor på en camping som ligger alldeles efter havskanten och efter att ha installerat oss på vår plats och sagt hej till
grannarna tog vi vår snorkelutrustning ned till "the lagoon" som ligger alldeles nedanför oss där vi läst att man kunde
snorkla. Till vår förvåning var vattnet väldigt varmt och härligt, men till vår andra förvåning så var det inte alls vad vi
hade tänkt oss. Lagunen var förvisso otroligt vackert belägen innanför stenar och på andra sidan slog havets vågor
emot och flöt in, men fisklivet var inte det mest spektakulära. Det var även väldigt grunt, ca 1 meter djupt. Men vi
plaskade glatt på i kanske en halvtimme och testade Joels undervattenskamera, sen fick Joel nog då han darrade som
ett asplöv den fryslorten. Vi gick tillbaka upp till campingen och satt en stund i solen innan vi tog vara på våra krafter
och lagade ihop en omelett på vår gasspis. Något smurto* hade fått för sig att mata fåglar på sin camping-plats så vi
har i nästan två timmar nu levt med ett fågelskriks-sorl i öronen. Ett hundratals färgglada undulater/papegojor har
flugit som dårar runt campingen och skrikit och flaxat.
Nu är det mörkt ute och fåglarna har äntligen tystnat, klockan är sent och vi ska nog avsluta dagen med en film.
Imorgon reser vi upp till Byron Bay för att stanna där några dagar som det verkar!
Smurto - Oerhört dum/osmart person
3:e maj - Coffs Harbour
Vilken dag vi har haft!
Vi gick upp tidigt i morse för att hinna duscha, äta frukost och packa ihop oss för att sedan köra ned till Pet Porpoise
Pool, en turistattraktion som är hyllad för sin service och närkontakt som besökarna får med djuren. Det tog ca 10
minuter att ta sig ner dit, med felkörning inräknade, såklart. Delfin- och sälshowen skulle börja 10.00 men om man
kommer en halvtimme innan så får man delfin och säl-pussar och även klappa delfinerna, så det var ju inget snack
om saken att vi skulle åka dit tidigare. Även idag får vi tacka lågsäsongen för lite turister, sammanlagt var det kanske
50-60 besökare, men mer än hälften var ett PRO-gäng som bara satt i skuggan och höll sig ur vägen.
Vi fick stå längst med poolkanten där två av delfinerna hade en varsin fotboll de kom fram till en med, denna fick man
kasta in i deras mun. Hade man även tur så fick man känna på deras rygg när de åkte förbi. En kort introduktion och
sedan fick vi gå iväg för att få en sälpuss, detta gick till så att man fick sätta sig på en bänk bredvid en säl och så le
in i kameran och då pussade sälen en på kinden. Efter sälpussen fick man gå tillbaka till delfinpoolen där man även
kunde få en delfinpuss, samma procedur här också. Dessa bilder fanns sedan att köpa efter showen i deras
souvenirshop, precis som på alla andra turistattraktioner.
Showen var fantastisk! Vanessa som "värdinnan" hette var otroligt duktig på att få med hela publiken och varva vad
som hände i poolen med intressant fakta om Pet Porpoise Pool men även om djuren. Två delfiner var med i
showpoolen och jobbade mycket tillsammans och det var inte alls någon klassisk show där delfinerna bara ska hoppa
genom ringar hela tiden utan det var allt från delfinrace, till rugby, till att simma med bara stjärtfenan i vattnen! Även
här varvades det väldigt mycket, delfinerna fick ta paus med jämna mellanrum för att låta sälarna ta över. Dessa
konster och uppvisningar skedde alldeles framför poolen, dvs. nedanför läktaren och vi, iallafall jag blev helcharmad
av dessa fina sälar!
Något annat som var väldigt roligt med showen var att de var så interaktiva med publiken. Vid flera tillfällen fick
personer från publiken vara med i showen och ja, BAM BAM BAAAM, både jag och Joel visade allt upp oss. De bad vid
ett tillfälle om hjälp av några vuxna ur publiken med hjälp att mata delfinerna, självklart räckte jag upp handen, vad
annars?! Så jag, "the fabulous lady in the blonde hair" tillsammans med några andra fick en efter en gå upp på
scenen och ut på en liten ramp där man sedan sträckte upp en pinne med en fisk på längst ut. Denna kom delfinen
sen att hoppa upp och ta. Innan jag gick ut på rampen frågade Vanessa vart ifrån jag kom, när jag sa "Sweden" gick
ett "Oooh!!" över publiken, nästan så att Joel skämdes där han satt, aha!
Efter min succé var det dags för Joel. När de kom ut med en säl så bad de den svenska partnern att komma ned för att kasta lite boll med sälen. Och vilken tur att det blev den bollspels-sugna Joel som fick uppgiften!
En liten pojke fick även borsta tänderna på en delfin, den lyckans osten! Vi fick även rada upp för att mata en säl,
detta var dock inte så häftigt då en skötare höll sin hand över ens egna hand så ja, egentligen var det han som
matade sälen med alla fiskar och hade oss med som bihang.
När showen var slut så var fortfarande besöket inte riktigt klart. Utan då fick vi följa med till deras reef-tank där de
hade massa fiskar, hajar och sköldpaddor simmandes runt och som ville ha mat. En skötare hällde upp småfisk på fat
som vi sedan med klämma fick hålla ned i vattnet så att fiskarna och sköldpaddorna fick simma upp och ta. Jag som
inte är en höjdare med fiskar vågade ändå mata dem flera gånger och blev ju nästan en hejare på det efter ett tag!
Vi fick även klappa delfinerna på magen och sedan mata små pingviner. Som jag skrev, vilken dag vi har haft! MEN,
det kommer mer! För att efter showen så var vi otroligt sugna på att simma med delfinerna och vi visste att det fanns
möjlighet till något sådant, dock för en dyrare peng. Men vi kollade i alla fall upp det och var tyvärr inte riktigt vad vi
hoppats på, vi ville ju få simma med dem, men eftersom de inte hade någon djup-pool så kunde dem inte erbjuda det
utan istället att man fick vara i poolen med en delfin och klappa på dem och en skötare som berättar om dem, leka
lite etc. Vi fick ett rabatterat pris som vi efter några omgångar tankegångar tackade ja till! Så vi hade cirka två
timmar på oss innan det var dags som vi hann åka iväg och hämta våtdräkter och äta lunch på. Sedan åkte vi tillbaks
till centret där vi drog på oss de helsnygga dräkterna och sedan tjuvtittade lite på showen efter oss. Sedan var det dags!
En skötare introducerade oss med information och regler innan vi skulle hoppa i. Jag, Joel och två andra tjejer.
Vattnet var svinkallt trots våtdräkterna, men vad gör det när vi skulle få nästan en halvtimme med delfinen Bella(!)?
Vi introducerades för henne och fick stå på led när hon simmade framför oss så vi fick känna på hennes rygg, därefter
vände hon på sig så att vi fick känna på hennes mage. Vi fick även vara med på kort med henne, då fick man hålla
fram vänster armen alldeles under ytan så hon gled upp på den och så hålla runt henne med andra armen (dessa kort
fick vi efteråt som ni kan få se när vi kommer hem!).
Skötaren berättade om både Bella men även delfiner i allmänhet samtidigt som hon låg på magen framför oss. Sen
fick vi kasta en ring som hon hämtade, kasta en boll till henne och även spinna bollen på hennes nos som hon
balanserade. Vi fick även cyklop som vi fick titta under vattnet med för att se hur snabb hon är, så hon hoppade upp i
luften och därefter fick vi dyka ner för att se hur snabbt hon kommit tillbaka till skötaren. Efter lite pussar och mer
klappningar fick vi gå upp där en säl kom som vi fick pussas och klappas lite med. Vi hade en väldigt mysig stund
men för pengarna kändes det inte riktigt värt det, vi hade nog nöjt oss lika bra med bara showen som var helt
fantastisk bara den! Men det är inget vi ångrar i alla fall!
På vägen hem stannade vi till i centrum för att inhandla ett mobilt bredband från Telstra (typ Telia) då Vodafone inte
fungerar nu när vi inte bor i större städer. Dyrt och tråkigt, men behövligt. Vi är tillbaka på campingen nu och har
precis spelat en hissnande match i lufthockey (Joel vann..) efter en god middag med köttbullar och pasta + lingonsylt från IKEA!
Imorgon lämnar vi Coffs Harbour för något nytt, riktigt vart vi ska har vi inte bestämt!
Vi gick upp tidigt i morse för att hinna duscha, äta frukost och packa ihop oss för att sedan köra ned till Pet Porpoise
Pool, en turistattraktion som är hyllad för sin service och närkontakt som besökarna får med djuren. Det tog ca 10
minuter att ta sig ner dit, med felkörning inräknade, såklart. Delfin- och sälshowen skulle börja 10.00 men om man
kommer en halvtimme innan så får man delfin och säl-pussar och även klappa delfinerna, så det var ju inget snack
om saken att vi skulle åka dit tidigare. Även idag får vi tacka lågsäsongen för lite turister, sammanlagt var det kanske
50-60 besökare, men mer än hälften var ett PRO-gäng som bara satt i skuggan och höll sig ur vägen.
Vi fick stå längst med poolkanten där två av delfinerna hade en varsin fotboll de kom fram till en med, denna fick man
kasta in i deras mun. Hade man även tur så fick man känna på deras rygg när de åkte förbi. En kort introduktion och
sedan fick vi gå iväg för att få en sälpuss, detta gick till så att man fick sätta sig på en bänk bredvid en säl och så le
in i kameran och då pussade sälen en på kinden. Efter sälpussen fick man gå tillbaka till delfinpoolen där man även
kunde få en delfinpuss, samma procedur här också. Dessa bilder fanns sedan att köpa efter showen i deras
souvenirshop, precis som på alla andra turistattraktioner.
Showen var fantastisk! Vanessa som "värdinnan" hette var otroligt duktig på att få med hela publiken och varva vad
som hände i poolen med intressant fakta om Pet Porpoise Pool men även om djuren. Två delfiner var med i
showpoolen och jobbade mycket tillsammans och det var inte alls någon klassisk show där delfinerna bara ska hoppa
genom ringar hela tiden utan det var allt från delfinrace, till rugby, till att simma med bara stjärtfenan i vattnen! Även
här varvades det väldigt mycket, delfinerna fick ta paus med jämna mellanrum för att låta sälarna ta över. Dessa
konster och uppvisningar skedde alldeles framför poolen, dvs. nedanför läktaren och vi, iallafall jag blev helcharmad
av dessa fina sälar!
Något annat som var väldigt roligt med showen var att de var så interaktiva med publiken. Vid flera tillfällen fick
personer från publiken vara med i showen och ja, BAM BAM BAAAM, både jag och Joel visade allt upp oss. De bad vid
ett tillfälle om hjälp av några vuxna ur publiken med hjälp att mata delfinerna, självklart räckte jag upp handen, vad
annars?! Så jag, "the fabulous lady in the blonde hair" tillsammans med några andra fick en efter en gå upp på
scenen och ut på en liten ramp där man sedan sträckte upp en pinne med en fisk på längst ut. Denna kom delfinen
sen att hoppa upp och ta. Innan jag gick ut på rampen frågade Vanessa vart ifrån jag kom, när jag sa "Sweden" gick
ett "Oooh!!" över publiken, nästan så att Joel skämdes där han satt, aha!
Efter min succé var det dags för Joel. När de kom ut med en säl så bad de den svenska partnern att komma ned för att kasta lite boll med sälen. Och vilken tur att det blev den bollspels-sugna Joel som fick uppgiften!
En liten pojke fick även borsta tänderna på en delfin, den lyckans osten! Vi fick även rada upp för att mata en säl,
detta var dock inte så häftigt då en skötare höll sin hand över ens egna hand så ja, egentligen var det han som
matade sälen med alla fiskar och hade oss med som bihang.
När showen var slut så var fortfarande besöket inte riktigt klart. Utan då fick vi följa med till deras reef-tank där de
hade massa fiskar, hajar och sköldpaddor simmandes runt och som ville ha mat. En skötare hällde upp småfisk på fat
som vi sedan med klämma fick hålla ned i vattnet så att fiskarna och sköldpaddorna fick simma upp och ta. Jag som
inte är en höjdare med fiskar vågade ändå mata dem flera gånger och blev ju nästan en hejare på det efter ett tag!
Vi fick även klappa delfinerna på magen och sedan mata små pingviner. Som jag skrev, vilken dag vi har haft! MEN,
det kommer mer! För att efter showen så var vi otroligt sugna på att simma med delfinerna och vi visste att det fanns
möjlighet till något sådant, dock för en dyrare peng. Men vi kollade i alla fall upp det och var tyvärr inte riktigt vad vi
hoppats på, vi ville ju få simma med dem, men eftersom de inte hade någon djup-pool så kunde dem inte erbjuda det
utan istället att man fick vara i poolen med en delfin och klappa på dem och en skötare som berättar om dem, leka
lite etc. Vi fick ett rabatterat pris som vi efter några omgångar tankegångar tackade ja till! Så vi hade cirka två
timmar på oss innan det var dags som vi hann åka iväg och hämta våtdräkter och äta lunch på. Sedan åkte vi tillbaks
till centret där vi drog på oss de helsnygga dräkterna och sedan tjuvtittade lite på showen efter oss. Sedan var det dags!
En skötare introducerade oss med information och regler innan vi skulle hoppa i. Jag, Joel och två andra tjejer.
Vattnet var svinkallt trots våtdräkterna, men vad gör det när vi skulle få nästan en halvtimme med delfinen Bella(!)?
Vi introducerades för henne och fick stå på led när hon simmade framför oss så vi fick känna på hennes rygg, därefter
vände hon på sig så att vi fick känna på hennes mage. Vi fick även vara med på kort med henne, då fick man hålla
fram vänster armen alldeles under ytan så hon gled upp på den och så hålla runt henne med andra armen (dessa kort
fick vi efteråt som ni kan få se när vi kommer hem!).
Skötaren berättade om både Bella men även delfiner i allmänhet samtidigt som hon låg på magen framför oss. Sen
fick vi kasta en ring som hon hämtade, kasta en boll till henne och även spinna bollen på hennes nos som hon
balanserade. Vi fick även cyklop som vi fick titta under vattnet med för att se hur snabb hon är, så hon hoppade upp i
luften och därefter fick vi dyka ner för att se hur snabbt hon kommit tillbaka till skötaren. Efter lite pussar och mer
klappningar fick vi gå upp där en säl kom som vi fick pussas och klappas lite med. Vi hade en väldigt mysig stund
men för pengarna kändes det inte riktigt värt det, vi hade nog nöjt oss lika bra med bara showen som var helt
fantastisk bara den! Men det är inget vi ångrar i alla fall!
På vägen hem stannade vi till i centrum för att inhandla ett mobilt bredband från Telstra (typ Telia) då Vodafone inte
fungerar nu när vi inte bor i större städer. Dyrt och tråkigt, men behövligt. Vi är tillbaka på campingen nu och har
precis spelat en hissnande match i lufthockey (Joel vann..) efter en god middag med köttbullar och pasta + lingonsylt från IKEA!
Imorgon lämnar vi Coffs Harbour för något nytt, riktigt vart vi ska har vi inte bestämt!
2:a maj - Coffs Harbour
Dagens resa har tagit oss upp till Coffs Harbour. Vi började rätt så tidigt imorse i Port Macquaire, men innan vi lämnade
staden tog vi bussen upp till "The Lighthouse" som ligger på Lighthouse beach, precis bredvid vår camping vi bott på i
två dagar nu. Vi tog några kort innan vi åkte upp till city där vi kollade upp vart vi skulle åka härnäst och för att äta
något, sen bar det av norrut!
Vårt första stopp i Coffs Harbour blev informationscentret, turistbyrån, där de är otroligt hjälpsamma och alltid prackar
på oss en massa broschyrer, vilket är kanonbra så man vet vad man ska göra, dock blir det mycket papper i bilen. När
vi var i Forster tipsade en kvinna på deras informationscenter oss om en delfinshow här i Coffs som tydligen skulle vara
jättebra, så vi fick en broschyr om det och även tips om vart vi kunde bo någonstans. Vi bor nu på en central camping
och har en man bredvid oss som går varv efter varv runt sin älskade Jeep, han har till och med en Jeep-tshirt!
Vårt skafferi och kylskåp var nästintill tomt så vi har varit på Woolworth och storhandlat. Joel köpte jordnöttssmör och
jag köpte köttbullar, bland annat. Nu är vi på campingen och Joel har nyss tillagat en god tacos-middag till oss, på en
måndag (det du Lars)!
staden tog vi bussen upp till "The Lighthouse" som ligger på Lighthouse beach, precis bredvid vår camping vi bott på i
två dagar nu. Vi tog några kort innan vi åkte upp till city där vi kollade upp vart vi skulle åka härnäst och för att äta
något, sen bar det av norrut!
Vårt första stopp i Coffs Harbour blev informationscentret, turistbyrån, där de är otroligt hjälpsamma och alltid prackar
på oss en massa broschyrer, vilket är kanonbra så man vet vad man ska göra, dock blir det mycket papper i bilen. När
vi var i Forster tipsade en kvinna på deras informationscenter oss om en delfinshow här i Coffs som tydligen skulle vara
jättebra, så vi fick en broschyr om det och även tips om vart vi kunde bo någonstans. Vi bor nu på en central camping
och har en man bredvid oss som går varv efter varv runt sin älskade Jeep, han har till och med en Jeep-tshirt!
Vårt skafferi och kylskåp var nästintill tomt så vi har varit på Woolworth och storhandlat. Joel köpte jordnöttssmör och
jag köpte köttbullar, bland annat. Nu är vi på campingen och Joel har nyss tillagat en god tacos-middag till oss, på en
måndag (det du Lars)!
1:a maj - Port Macquarie
Det är söndag och vår andra dag i Port Macquarie har återgått mot kväll.
Hundratals cyklister har kämpat sig förbi uppförsbacken bredvid campingen idag eftersom det är triatlon. Detta
innebar även att vi inte fick köra ut med bilen utan enda sättet var att promenera ut. Och vem vill sitta instängd på
en camping när solen skiner och världens enda koalasjukhus ligger några kilometer bort? Inte vi!
Vi gick till receptionen och frågade campingvärden om det var långt att gå till sjukhuset "You wouldn't walk, it's too
long! But, I guess that since you did swim in the pool last night, you're going to walk..". Hans andemening var väl
alltså att "eftersom ni var knäppa nog att bada igår kväll så begriper ni nog inte ert bästa idag heller..". Och med den
redan utsatta knäppa-svenskar-stämpeln satte vi fart upp över "Andersson street" med kartan i handen och
destinationen på "Koala hospital".
Efter 400 meter hade vi redan ångrat oss. Solen låg på och vi var redan svettiga, men vi kunde ju inte ge upp nu och
något måste man ju att ha och berätta för barnbarnen! Så vi kämpade oss helt enkelt upp för kartan som aldrig
tycktes ta slut. Vi hade stark lust att räcka ut tummen och få lite skjuts men för fega för att våga. Efter 50 minuter,
tvåtusenåttahundrafemtionio ångerstankar, 2 svettiga ryggar och ytterligare tvåtusenåttahundrafemtionio passerande
potentiella liftbilar stod vi på verandan till sjukhuset bara 5 minuter till godo innan rundturen med presentation av
sjukhuset och koalorna skulle starta. Vi lever på marginalen! (Eller okej, Joel gick på toa och missade introduktionen)
Än en gång tackar vi Australienska vintern som är lågsäsong och vilket innebär att alla turistattraktioner inte är
belamrade med turister. Vi var en liten grupp på ca 15 personer som följde efter Richard som var vår trevliga guide.
Han berättade om hur deras sjukhus fungerar och vilka koalor det är som kommer dit. De vanligaste orsakerna är att
de blir påkörda av bilar, att hundar attackerar dem (eftersom koalor klättrar upp i träd på tomter) men också
klamydia som är en jättevanlig sjukdom hos koalorna. Vi fick följde med runt och titta på de olika koalorna de hade
inne och vi hade väldigt tur. Koalor sover största delen på dygnet men när vi var där var det lunch för dem vilket
innebar att alla var på benen och klättrade runt i träden. Tyvärr fick vi inte någon möjlighet att klappa dem eftersom
de ska släppas ut i det vilda så får ingen människa, inte heller skötarna, klappa koalorna. Något vi inte visste om men
som vi blev väldigt häpna över var att när en koala föds är den lika liten som en böna, sedan kryper den upp i
mammans pung och ligger där i 6 månader tills den är tillräckligt stor.
Vi hade en väldigt trevlig timme som vi hoppades inte skulle ta slut, eftersom vi bävade för hemvägen. Efter några
hundra meter fick jag skavsår och fick gå barfota resten. Vi hade motvind men som tur var stod solen lägre och var
inte lika varm längre och vår energi hade ökat efter sjukhusbesöket så hemvägen gick relativt snabbt. Vi köpte med
oss schnitzel med strips och sallad som vi tog med oss till campingen. Kvällen ägnades inne i bilen pga. regnväder där
skolarbete och därefter några avsnitt Vänner fick underhålla oss.
En natt till på campingen här i Port Macquarie sen drar vi vidare mot Coffs Harbour!
Händelser
Jag stod inne på damernas toalett i morse och fixar mig när en äldre kvinna kommer in. Av den lite större modellen
och såg ut som en typisk kvinna som alltid bajsar när hon går på toa. Så jag tänkte såklart att nu ska hon bajsa. Som
tur var hörde jag inga plums utan kunde koncentrera mig på att inte få maskara i hela ansiktet. Efter ett tag kommer
hon ut från toaletten och säger:
- "Phew! Sorry about that, it must have been the pie!"
Ja vad svara man på det?! "-Ehm, okey hehe. No worries?"
Jag är inte den personen man snackar bajs med, men tydligen tyckte hon det var ett ypperligt tillfälle att tala ut om sina laster.
Hundratals cyklister har kämpat sig förbi uppförsbacken bredvid campingen idag eftersom det är triatlon. Detta
innebar även att vi inte fick köra ut med bilen utan enda sättet var att promenera ut. Och vem vill sitta instängd på
en camping när solen skiner och världens enda koalasjukhus ligger några kilometer bort? Inte vi!
Vi gick till receptionen och frågade campingvärden om det var långt att gå till sjukhuset "You wouldn't walk, it's too
long! But, I guess that since you did swim in the pool last night, you're going to walk..". Hans andemening var väl
alltså att "eftersom ni var knäppa nog att bada igår kväll så begriper ni nog inte ert bästa idag heller..". Och med den
redan utsatta knäppa-svenskar-stämpeln satte vi fart upp över "Andersson street" med kartan i handen och
destinationen på "Koala hospital".
Efter 400 meter hade vi redan ångrat oss. Solen låg på och vi var redan svettiga, men vi kunde ju inte ge upp nu och
något måste man ju att ha och berätta för barnbarnen! Så vi kämpade oss helt enkelt upp för kartan som aldrig
tycktes ta slut. Vi hade stark lust att räcka ut tummen och få lite skjuts men för fega för att våga. Efter 50 minuter,
tvåtusenåttahundrafemtionio ångerstankar, 2 svettiga ryggar och ytterligare tvåtusenåttahundrafemtionio passerande
potentiella liftbilar stod vi på verandan till sjukhuset bara 5 minuter till godo innan rundturen med presentation av
sjukhuset och koalorna skulle starta. Vi lever på marginalen! (Eller okej, Joel gick på toa och missade introduktionen)
Än en gång tackar vi Australienska vintern som är lågsäsong och vilket innebär att alla turistattraktioner inte är
belamrade med turister. Vi var en liten grupp på ca 15 personer som följde efter Richard som var vår trevliga guide.
Han berättade om hur deras sjukhus fungerar och vilka koalor det är som kommer dit. De vanligaste orsakerna är att
de blir påkörda av bilar, att hundar attackerar dem (eftersom koalor klättrar upp i träd på tomter) men också
klamydia som är en jättevanlig sjukdom hos koalorna. Vi fick följde med runt och titta på de olika koalorna de hade
inne och vi hade väldigt tur. Koalor sover största delen på dygnet men när vi var där var det lunch för dem vilket
innebar att alla var på benen och klättrade runt i träden. Tyvärr fick vi inte någon möjlighet att klappa dem eftersom
de ska släppas ut i det vilda så får ingen människa, inte heller skötarna, klappa koalorna. Något vi inte visste om men
som vi blev väldigt häpna över var att när en koala föds är den lika liten som en böna, sedan kryper den upp i
mammans pung och ligger där i 6 månader tills den är tillräckligt stor.
Vi hade en väldigt trevlig timme som vi hoppades inte skulle ta slut, eftersom vi bävade för hemvägen. Efter några
hundra meter fick jag skavsår och fick gå barfota resten. Vi hade motvind men som tur var stod solen lägre och var
inte lika varm längre och vår energi hade ökat efter sjukhusbesöket så hemvägen gick relativt snabbt. Vi köpte med
oss schnitzel med strips och sallad som vi tog med oss till campingen. Kvällen ägnades inne i bilen pga. regnväder där
skolarbete och därefter några avsnitt Vänner fick underhålla oss.
En natt till på campingen här i Port Macquarie sen drar vi vidare mot Coffs Harbour!
Händelser
Jag stod inne på damernas toalett i morse och fixar mig när en äldre kvinna kommer in. Av den lite större modellen
och såg ut som en typisk kvinna som alltid bajsar när hon går på toa. Så jag tänkte såklart att nu ska hon bajsa. Som
tur var hörde jag inga plums utan kunde koncentrera mig på att inte få maskara i hela ansiktet. Efter ett tag kommer
hon ut från toaletten och säger:
- "Phew! Sorry about that, it must have been the pie!"
Ja vad svara man på det?! "-Ehm, okey hehe. No worries?"
Jag är inte den personen man snackar bajs med, men tydligen tyckte hon det var ett ypperligt tillfälle att tala ut om sina laster.
