VET NI VAD, VET NI VAD?!
Ja, antagligen efter ovanstående bilder - vi har åkt helikopter idag!

Varför? Hur? När? Säg!
Okej, det började igår kväll då restaurangen var öppen. En av gästerna som bor här under en längre tid skulle beställa mat. Jag inser att det är även mannen som parkerar en helikopter på gården så jag frågade helt enkelt.
Elsa - Are you the one with the helicopter?
Han - Yeah, do you wanna go for a ride?
Elsa - I would love to!
Han - Mummel - I'm cheap - mummel

Jag hörde inte riktigt vad han sa men mummlade tillbaka att pris inte spelar så stor roll och skrattar och går för att ta beställning vid annat bord. En konversation som rann ut i sanden som man säger.
Sen börjar Joel tycka att jag ska fråga honom på riktigt om vi får åka med så under den kommande halvtimmen försöker jag komma på hur jag snyggast ska inleda min snyltfråga och kör sedan på det enkla "Just tell me when we're going for a ride!" efter att jag serverat maten och planerat att lite nonchalant lämna bordet och som en mysterisk servitris försvinna in bakom kökets säkra dörrar. Istället för att få fortsätta min filminspelning i huvudet så ger han förslag på klockslag följande morgon och vår helikoptertur är spikad! Och jag sprittig och fnittrig resten av kvällen.

Nämnas bör att mannen i fråga hade blivit serverad fem whiskey vid samtalet.

Klockan 6.15 var det sagt, det var mörkt ute och solen låg knapp under horisonten. Och ingen helikopterförare syntes till. Dock såg vi att det lyste i hans fönster och att duschen var igång, så vi tänkte att han är nog klar snart. Efter fem minuter törs vi knacka på och han ser lite förvånad ut, då vi i hans skalle är en timme tidiga och utan minne av kvällen innan då dennes whiskeyslöja sa 6.15.
Vi slår död på tid inne vid tv:n och sen ut igen för att hoppa in i helikoptern! Jag fick sitta fram för att jag hade kameran och dörrarna tyckte han det var läge att plocka bort! Joel satt bakom mig och filmade hela resan, så för den intresserade finns hela flygningen att beskåda.

Det var hur häftigt som helst och att se de oändliga landskapet i soluppgång var fantastiskt! Det var kyligt men det var knappt något man ägnade sina sinnes klara åt. Joel trodde han skulle blåsa bort i baksätet och kunde känna hur kinderna fladdrade likt gardiner i vinden. Mannen, som jag fortfarande inte vet vad han heter, tog oss bort till gruvan som vi har gäster som jobbar vid och svängde därefter upp med oss över stan och tillbaka. Vi åkte nog i 5-7 minuter, bara en kortis innan han skulle vidare på jobb.

Resten av dagen har jag gått runt med ett fånigt leénde, Joel har också sett lite fånig ut han också!