Bilen: Före och efter
Vi har varit ute i en måndag och lika länge har vi låvat före och efter-bilder på bilen.
Såhär blev det slutliga resultatet på vår pimpning av bilen! Vi målade alltså bilen grön innuti, inte utanpå!
Uppe: Före
Nere: Efter
Uppe: Före
Nere: Efter
Vi fixade ett system under sängen för förvaring
Bordet köptes till så vi kan ställa ner spisen på den och slippa laga mat inne i bilen
Nya kläder över sätena
Såhär blev det slutliga resultatet på vår pimpning av bilen! Vi målade alltså bilen grön innuti, inte utanpå!
Uppe: Före
Nere: Efter
Uppe: Före
Nere: Efter
Vi fixade ett system under sängen för förvaring
Bordet köptes till så vi kan ställa ner spisen på den och slippa laga mat inne i bilen
Nya kläder över sätena
Vi söker jobb!
Det är tisdag kväll och vi befinner oss strax utanför Cairns. Helt otroligt, vi har nästan nått vårt mål!
Allmänt tillstånd
Joel
Fick efter seglingen en förkylning som gick från ont i halsen till snuva, hosta och hes.
Ont i huvudet, svag trött och stackars. Idag bara snuva och hes hals. Gillar värmen men svettas lite väl mycket i bilen.
Just ja, i lördags kväll blev det en och annan spya.
Elsa
Har sen segligen yrat i huvudet. Tog förnuftet till fånga och köpte vätskeersättning som tog bort det svängiga.
Drack imorse mjölk och fick för sig att den var gammal och hade därefter ont i magen i en timme.
Har fnissat i huvudet hela dagen åt hur häftig vår resa är.
Söndag 29 Maj
Detta är sista dagen i Airlie Beach och vi har varit här i en vecka nu. Vi lämnar Nomads och nästa stopp blir Woolworth och Pharmacy några kilometer in mot landet. Vätskeersättning för oss yrskallar sitter på sin plats och vi,
läs Elsa (Joel är sjuk och inte körduglig), kör vidare upp mot Townsville där vi hört att det ska finnas jobb.
Vi har insett att man inte kan leva livet med bara kostnader utan att få inkomst, så nu är det dags för jobb!
Om jag inte mins fel så är det ungefär 20 mil till Townsville från Airlie Beach, ingen lång sträcka direkt, men efter ca 10 mil känner jag min för slingrig för att köra bil, ögonen börjar klia och värmen gör det inte bättre. Vi stannar vid en rastplats och tittar på några avsnitt Vänner, därefter somnar vi som stockar. Vid halv tre vaknar vi, då har vi sovit i kanske två timmar, och jag känner mig redo för att köra vidare. Eftersom vi har tagit av oss spenderarbyxorna och nu siktat in på att leva billigt så hittar vi snabbt in på en väg till en nationalpark.
Det finns gott om nationalparker här och ofta finns campingplatser med enklare faciliteter till en liten summa.
Efter några kilometer på en skumpig väg kommer vi fram till campingplatserna, och framför oss står två små kängurus.
E - Kolla här då!
Joel tittar upp och ser sen jättesnopen ut
J - Åh.. jag som trodde dem var riktiga
E - Men det är dem ju!!
Joel skiner upp och så fort vi stannat springer han ut och tar kort på dem.
Ett engelskt backpackerpar berättar att det inte går att betala för campingen (man ringer in till ett ställe och betalar
via kreditkort eller internet) utan att det ligger nere, så vi får betala på morgonen om parkskötaren kollar upp oss. Vi
ställer oss bredvid dem och går sedan ut och kikar på våra omgivningar. Mestadels skog men även ett vattenhål
längre ned med namnet "Alligator creek", om det nu fanns någon alligator vet jag inte, men kängurus och "busch turkeys" fanns det allt!
Vi lagar middag på vår lilla gasspis och hinner precis spela ett parti yatzy innan det är kolsvart ute. En film blir det också innan vi somnar!
Måndag 30 Maj
Vi vaknar vid halv åtta och inser att om vi skyndar oss kanske vi hinner åka innan vi måste betala. Innan vi lämnar skogen får vi se en till liten känguru och nu skriker även bilen hela vägen. Ett konstigt fenomen. Det vanligaste vid start är att man får gasa i början så han fräschar till sig i batteriet, detta är över på några sekunder och han är redo för att köra iväg. Nu skriker han lite, oftast tystnar han efter att man lagt i backen/från backen till drive eller också så måste man köra så man kommer upp i ca 20km/h och där blir han tyst. Men idag ville han tydligen tjuta hela bilresan, så låt gå då! 2 mil senare (okej, tjutet gick över när man kom upp i över 50km/h) svänger vi in på Townsvilles informationscenter, det är dags att fråga efter jobb!
Det är tjugo minuter kvar till öppning så vi äter frukost på parkeringen sedan tar jag en sväng upp till info-huset och ser en jobbannons där de söker en backpacker/ett par som vill jobba i deras caféträdgård för en lite längre tid. Det hela låter perfekt så när infot öppnar får vi nummret till caféet och även lite tips på vart vi ska vända oss i stan för att hitta jobb.
Vi fortsätter in mot city och parkerar med ca. 10 minuters gångavstånd till Townsvilles stad. Det första vi möts av när vi körde in i staden var ett stort oranget berg som känns helt felplacerat men ändå så rätt. Staden är byggd runt detta berg som faktiskt inte ens klassas som ett berg, det saknas några meter. Men jag läste att det var några studenter som fraktade upp massa sand till toppen för att få det att klassas som ett berg, tydligen hade det inte gått som planerat.
Vad vi också möttes av var byggarbetsplatser överallt. Byggarbetare, byggdam, staket och kranar överallt. Det var helt enkelt svårt att få något riktigt perspektiv på hur staden såg ut. Ingen av oss fastnade för den iallafall. Det kändes för oaktuellt och folket kändes lite.. bondigt? Kanske beror detta på att det var måndag förmiddag och de flesta vägarna var stängda pga. ombygget i stan. Vi hittade till sista till det centralare informationscentret som guidade oss vidare till arbetsförmedlingen. Vi gick dit och fick med oss ett litet häfte med ett tjugotal andra arbetsförmedlingar som vi skulle vända oss till, så självklart började vi besöka dem, en efter en. Efter fyra stycken besök med samma svar "det finns inga jobba för tillfället" så kändes de resterande inte så upphettsande att gå till, så vi gick till bilen för att försöka få tag på caféträdgården. Inget svar. Vid ettiden bestämmer vi oss för att hitta en camping att bo på där vi kan använda datorn och kolla upp farmet och jobb på internet under resterande dagen.
Vi konstaterar vid femtiden att Townsville inte har något att erbjuda förutom varmt väder och stekande sol som vi tyvärr inte fått ta vara på, förutom när vi gick en evighet till en av arbetsförmedlingarna och kände mer ilska än glädje till solen. Fysiskt trötta och psykiskt.. ja? äsch, vi tyckte mest synd om oss själva så det fick bli lite mer Vänner-avsnitt och lite choklad.. Imorgon blir det nya tag är mottot för kvällen!
Tisdag 21 Maj - idag
Townsville känns inte som vår jobblycka så vi bestämmer oss för att resa vidare, dagen för heller inte med sig lycka
till mig, Elsa, då jag vid frukostdags lyckas tömma ut halva oboy-burken i bussen så vi hostar chokladpulver resten av morgonen.
Det negativa med att spilla ut en halv chokladpulverburk:
Joel retar en. Man blir hostig. Det kommer inte räcka så länge till.
Det positiva med att spilla ut en halv chokladpulverburk:
Det blir fint och rent i hela bussen när man städat upp.
Efter den lilla insidensen startar vi motorn och första destinationen blir strax utanför staden där caféträdgården ligger,
men innan det är vi smarta nog att testa ringa dem en gång till och hoppas på svar. Äntligen svarar en tjej och till vår
lycka finns jobbet kvar men till vår olycka är det betalning mot boende och mat. Nej tack, vi vill ha pengar säger vi
och fortsätter resan ut från Townsville. Efter en timmes körning bestämmer vi oss för att köra in på ett trafikcafé med namnet Frosty Mango, i sitt café har dem även ett informationscenter så vi tänker att dem nog har koll på ifall någon farm runtomkring behöver arbetare. Kvinnan i kassan tipsar oss om att åka tillbaka 15 minuter till en bar som brukar ha koll. Sagt och gjort. När vi kommer dit frågar kille i baren vad jag letar efter, kort och gott "ett jobb" svarar jag. Han frågar direkt ifall jag har stått i bar förut och hur många vi är som letar efter jobb. Han får mitt nummer och hör av sig om några dagar när han vet. Vi får även uppgifter till en annanasfarm som brukar ta emot backpackers, när vi ringer dit får vi reda på att det är förens i september deras säsong drar igång. Innan det har vi även besökt en annan annanasodlare, han hade fullt med personal redan men om vi kunde höra av oss om några veckor skulle det nog finnas. Även ett snabbt besök hos någon odlare av något som växer på träd han vi till, men han var så avdankad det gick att bli och visste inget jobb i närheten. Inget jobb idag heller verkade det som, och varmt var det också så vi bestämde oss att efter två timmars flängande fick det vara nog så vi fortsatte än en gång upp mot Cairns.
Vi kommer in i en stad där informationscentret tipsar om ett lite varuhus som letar efter två stycken stock takers (inventerare) så vi besöker affären och pratar med managern som berättar att inventeringen är färdig. Det blir lunch på Mc Donalds innan vi fortsätter vidare. I Tully, som är en stad med mycket bananplantage, stannar vi även på deras informationscenter men efter cyklonen är de flesta plantage inte igång ännu och därför finns inga jobb där heller, så vi fortsätter än en gång dagens varma svettiga resa. (Varje gång vi klev ur bilen har vi försäkrat varandra att den andra inte har stora svettfläckar på ryggen)
När klockan är strax innan fem bestämmer vi oss för att hitta någonstans att sova, det är ändå snart svart ute och vi är trötta, plus att det bara är några mil kvar till Cairns och vi vill inte sova inne i staden. Så nu sitter vi här, några mil utanför Cairns. Vi har rätt dålig koll som ni hör, men det är vackert! Campingen ligger någon kilometer till foten av ett berg (om man kan beskriva det så). Alldeles vid solnedgången så låg molnen "på" bergen och solljuset smet sig mellan berget och molnet så det såg hur mjukt och fint ut som helst! Kvinnan i receptionen var också väldigt gullig till skillnad från många andra som kan vara riktigt surmulna.
Vi har ätit mat och jag har jobbat ikapp lite på mitt företag, jag är ju inte riktigt klar med praktiken ännu. Men nu börjar det bli lite tungt i huvudet och benen börjar bli trötta på att sitta i konstig ställning, jag sitter alltså tvärsöver sätena fram, Joel fick sängen då han skulle kolla på film...
Imorgon säger vi hej till Cairns och startar vårt jobbsökande återigen, lite tröttsamt men det blir nog bra!
Godnatt från Australien!
Allmänt tillstånd
Joel
Fick efter seglingen en förkylning som gick från ont i halsen till snuva, hosta och hes.
Ont i huvudet, svag trött och stackars. Idag bara snuva och hes hals. Gillar värmen men svettas lite väl mycket i bilen.
Just ja, i lördags kväll blev det en och annan spya.
Elsa
Har sen segligen yrat i huvudet. Tog förnuftet till fånga och köpte vätskeersättning som tog bort det svängiga.
Drack imorse mjölk och fick för sig att den var gammal och hade därefter ont i magen i en timme.
Har fnissat i huvudet hela dagen åt hur häftig vår resa är.
Söndag 29 Maj
Detta är sista dagen i Airlie Beach och vi har varit här i en vecka nu. Vi lämnar Nomads och nästa stopp blir Woolworth och Pharmacy några kilometer in mot landet. Vätskeersättning för oss yrskallar sitter på sin plats och vi,
läs Elsa (Joel är sjuk och inte körduglig), kör vidare upp mot Townsville där vi hört att det ska finnas jobb.
Vi har insett att man inte kan leva livet med bara kostnader utan att få inkomst, så nu är det dags för jobb!
Om jag inte mins fel så är det ungefär 20 mil till Townsville från Airlie Beach, ingen lång sträcka direkt, men efter ca 10 mil känner jag min för slingrig för att köra bil, ögonen börjar klia och värmen gör det inte bättre. Vi stannar vid en rastplats och tittar på några avsnitt Vänner, därefter somnar vi som stockar. Vid halv tre vaknar vi, då har vi sovit i kanske två timmar, och jag känner mig redo för att köra vidare. Eftersom vi har tagit av oss spenderarbyxorna och nu siktat in på att leva billigt så hittar vi snabbt in på en väg till en nationalpark.
Det finns gott om nationalparker här och ofta finns campingplatser med enklare faciliteter till en liten summa.
Efter några kilometer på en skumpig väg kommer vi fram till campingplatserna, och framför oss står två små kängurus.
E - Kolla här då!
Joel tittar upp och ser sen jättesnopen ut
J - Åh.. jag som trodde dem var riktiga
E - Men det är dem ju!!
Joel skiner upp och så fort vi stannat springer han ut och tar kort på dem.
Ett engelskt backpackerpar berättar att det inte går att betala för campingen (man ringer in till ett ställe och betalar
via kreditkort eller internet) utan att det ligger nere, så vi får betala på morgonen om parkskötaren kollar upp oss. Vi
ställer oss bredvid dem och går sedan ut och kikar på våra omgivningar. Mestadels skog men även ett vattenhål
längre ned med namnet "Alligator creek", om det nu fanns någon alligator vet jag inte, men kängurus och "busch turkeys" fanns det allt!
Vi lagar middag på vår lilla gasspis och hinner precis spela ett parti yatzy innan det är kolsvart ute. En film blir det också innan vi somnar!
Måndag 30 Maj
Vi vaknar vid halv åtta och inser att om vi skyndar oss kanske vi hinner åka innan vi måste betala. Innan vi lämnar skogen får vi se en till liten känguru och nu skriker även bilen hela vägen. Ett konstigt fenomen. Det vanligaste vid start är att man får gasa i början så han fräschar till sig i batteriet, detta är över på några sekunder och han är redo för att köra iväg. Nu skriker han lite, oftast tystnar han efter att man lagt i backen/från backen till drive eller också så måste man köra så man kommer upp i ca 20km/h och där blir han tyst. Men idag ville han tydligen tjuta hela bilresan, så låt gå då! 2 mil senare (okej, tjutet gick över när man kom upp i över 50km/h) svänger vi in på Townsvilles informationscenter, det är dags att fråga efter jobb!
Det är tjugo minuter kvar till öppning så vi äter frukost på parkeringen sedan tar jag en sväng upp till info-huset och ser en jobbannons där de söker en backpacker/ett par som vill jobba i deras caféträdgård för en lite längre tid. Det hela låter perfekt så när infot öppnar får vi nummret till caféet och även lite tips på vart vi ska vända oss i stan för att hitta jobb.
Vi fortsätter in mot city och parkerar med ca. 10 minuters gångavstånd till Townsvilles stad. Det första vi möts av när vi körde in i staden var ett stort oranget berg som känns helt felplacerat men ändå så rätt. Staden är byggd runt detta berg som faktiskt inte ens klassas som ett berg, det saknas några meter. Men jag läste att det var några studenter som fraktade upp massa sand till toppen för att få det att klassas som ett berg, tydligen hade det inte gått som planerat.
Vad vi också möttes av var byggarbetsplatser överallt. Byggarbetare, byggdam, staket och kranar överallt. Det var helt enkelt svårt att få något riktigt perspektiv på hur staden såg ut. Ingen av oss fastnade för den iallafall. Det kändes för oaktuellt och folket kändes lite.. bondigt? Kanske beror detta på att det var måndag förmiddag och de flesta vägarna var stängda pga. ombygget i stan. Vi hittade till sista till det centralare informationscentret som guidade oss vidare till arbetsförmedlingen. Vi gick dit och fick med oss ett litet häfte med ett tjugotal andra arbetsförmedlingar som vi skulle vända oss till, så självklart började vi besöka dem, en efter en. Efter fyra stycken besök med samma svar "det finns inga jobba för tillfället" så kändes de resterande inte så upphettsande att gå till, så vi gick till bilen för att försöka få tag på caféträdgården. Inget svar. Vid ettiden bestämmer vi oss för att hitta en camping att bo på där vi kan använda datorn och kolla upp farmet och jobb på internet under resterande dagen.
Vi konstaterar vid femtiden att Townsville inte har något att erbjuda förutom varmt väder och stekande sol som vi tyvärr inte fått ta vara på, förutom när vi gick en evighet till en av arbetsförmedlingarna och kände mer ilska än glädje till solen. Fysiskt trötta och psykiskt.. ja? äsch, vi tyckte mest synd om oss själva så det fick bli lite mer Vänner-avsnitt och lite choklad.. Imorgon blir det nya tag är mottot för kvällen!
Tisdag 21 Maj - idag
Townsville känns inte som vår jobblycka så vi bestämmer oss för att resa vidare, dagen för heller inte med sig lycka
till mig, Elsa, då jag vid frukostdags lyckas tömma ut halva oboy-burken i bussen så vi hostar chokladpulver resten av morgonen.
Det negativa med att spilla ut en halv chokladpulverburk:
Joel retar en. Man blir hostig. Det kommer inte räcka så länge till.
Det positiva med att spilla ut en halv chokladpulverburk:
Det blir fint och rent i hela bussen när man städat upp.
Efter den lilla insidensen startar vi motorn och första destinationen blir strax utanför staden där caféträdgården ligger,
men innan det är vi smarta nog att testa ringa dem en gång till och hoppas på svar. Äntligen svarar en tjej och till vår
lycka finns jobbet kvar men till vår olycka är det betalning mot boende och mat. Nej tack, vi vill ha pengar säger vi
och fortsätter resan ut från Townsville. Efter en timmes körning bestämmer vi oss för att köra in på ett trafikcafé med namnet Frosty Mango, i sitt café har dem även ett informationscenter så vi tänker att dem nog har koll på ifall någon farm runtomkring behöver arbetare. Kvinnan i kassan tipsar oss om att åka tillbaka 15 minuter till en bar som brukar ha koll. Sagt och gjort. När vi kommer dit frågar kille i baren vad jag letar efter, kort och gott "ett jobb" svarar jag. Han frågar direkt ifall jag har stått i bar förut och hur många vi är som letar efter jobb. Han får mitt nummer och hör av sig om några dagar när han vet. Vi får även uppgifter till en annanasfarm som brukar ta emot backpackers, när vi ringer dit får vi reda på att det är förens i september deras säsong drar igång. Innan det har vi även besökt en annan annanasodlare, han hade fullt med personal redan men om vi kunde höra av oss om några veckor skulle det nog finnas. Även ett snabbt besök hos någon odlare av något som växer på träd han vi till, men han var så avdankad det gick att bli och visste inget jobb i närheten. Inget jobb idag heller verkade det som, och varmt var det också så vi bestämde oss att efter två timmars flängande fick det vara nog så vi fortsatte än en gång upp mot Cairns.
Vi kommer in i en stad där informationscentret tipsar om ett lite varuhus som letar efter två stycken stock takers (inventerare) så vi besöker affären och pratar med managern som berättar att inventeringen är färdig. Det blir lunch på Mc Donalds innan vi fortsätter vidare. I Tully, som är en stad med mycket bananplantage, stannar vi även på deras informationscenter men efter cyklonen är de flesta plantage inte igång ännu och därför finns inga jobb där heller, så vi fortsätter än en gång dagens varma svettiga resa. (Varje gång vi klev ur bilen har vi försäkrat varandra att den andra inte har stora svettfläckar på ryggen)
När klockan är strax innan fem bestämmer vi oss för att hitta någonstans att sova, det är ändå snart svart ute och vi är trötta, plus att det bara är några mil kvar till Cairns och vi vill inte sova inne i staden. Så nu sitter vi här, några mil utanför Cairns. Vi har rätt dålig koll som ni hör, men det är vackert! Campingen ligger någon kilometer till foten av ett berg (om man kan beskriva det så). Alldeles vid solnedgången så låg molnen "på" bergen och solljuset smet sig mellan berget och molnet så det såg hur mjukt och fint ut som helst! Kvinnan i receptionen var också väldigt gullig till skillnad från många andra som kan vara riktigt surmulna.
Vi har ätit mat och jag har jobbat ikapp lite på mitt företag, jag är ju inte riktigt klar med praktiken ännu. Men nu börjar det bli lite tungt i huvudet och benen börjar bli trötta på att sitta i konstig ställning, jag sitter alltså tvärsöver sätena fram, Joel fick sängen då han skulle kolla på film...
Imorgon säger vi hej till Cairns och startar vårt jobbsökande återigen, lite tröttsamt men det blir nog bra!
Godnatt från Australien!
Segling i Whitsundays
Nu är vi hemma från segligen, fast det känns som att vi är kvar på båten för det gungar fortfarande!
Vi hade en härlig resa och känner oss väldigt nöjda med att vi valde just Adventurer!
Solen strålar så vi ska gå iväg till lagunen här i Airlie Beach nu och sola och bada lite, och försöka få bort havsgunget.
Jag har lagt upp alla bildern förutom undervattensbilderna i ett album på Facebook som jag hoppas att alla ska kunna se även om man inte är medlem! Dock kan ni inte kommentera, men det får ni gärna göra här i bloggen!
Klicka här för att komma till albumet
Mer om seglingen får ni nog sen!
Vi hade en härlig resa och känner oss väldigt nöjda med att vi valde just Adventurer!
Solen strålar så vi ska gå iväg till lagunen här i Airlie Beach nu och sola och bada lite, och försöka få bort havsgunget.
Jag har lagt upp alla bildern förutom undervattensbilderna i ett album på Facebook som jag hoppas att alla ska kunna se även om man inte är medlem! Dock kan ni inte kommentera, men det får ni gärna göra här i bloggen!
Klicka här för att komma till albumet
Mer om seglingen får ni nog sen!
Kan det bli tisdag snart?!!
Nu ska ni äntligen få bli lite avundsjuka, om ni inte var det innan!
Vi åkte från Macklay imorse, bodde på en camping där man skulle ha en lapp i framrutan för att visa att man betalat
och så, dock kom personalen två gånger och satt lapp på vår bil att den inte syntes tillräckligt, så en natt på det
speciella stället fick räcka! 15 mil norrut och vi befinner oss i Airlie Beach!
Airlie Beach, 185 mil norr om Sydney, är en liten stad, som vi tyvärr inte hunnit utforska. Men det lilla vi sett idag så
är det väldigt trevligt, men man kan klassa det som en backpackerhåla. Vi besökte sedvanligt informationscentret och
fick tips om att bo på ett hostel (första gången!). Nomads är ett backpackerhostel som på baksidan har ett trettiotal
campervan-platser. Väldigt annorlunda från alla "familjecampingar" vi bott på, och att laga mat här var riktigt stökigt.
Både hur folk pratar hit och dit, och även på hur otroligt stökigt köket var. MEN det känns ändå roligare och lite mer
rätt målgrupp för oss.
Men nu till vad vi vill skryta med!
Airlie Bech ligger vid Whitsundays-öarna som är en otroligt vacker ögrupp, och härifrån utgår väldigt många
seglingar. Så när vi var uppackade gick vi tillbaka till informationscentret för att kolla upp lite olika alternativ och
priser. Och gissa gissa!!!
VI SKA UT PÅ 2 DAGARS OCH 2 NÄTTERS SEGELKRYSSNING PÅ TISDAG!!!
Jag är helt nipprig över detta, Joel också, men kanske inte i samma utsträckning, haha!
Båten är en katamaran som tar 12 passagerare, ett väldigt litet antal precis som vi ville ha det. Tur räknas som en
"par-kryssning" och är inte alls en partybåt som de flesta andra resor. Den urgulliga tjejen på informationscentret
drog ner priset massor till oss och fixade så vi fick bo i privat hytt! Hon berättade även om hur fantastisk maten är
och efter att ha läst menyn så längtar jag hur mycket som helst! (Joel har ingen aning om den, han ville att det skulle
bli en överraskning) Vi lovade henne också att sitta i jacuzzin som ligger i fören!
Adventurer lives up to its name. A fast sailing catamaran designed for the ultimate Whitsundays Adventure. Dive the
spectacular coral reef with an experienced dive instructor guiding your way. After sunset, relax under the stars in the
Jacuzzi, observe the sea life attracted by high tech below surface blue lights or watch an entertaining slide show. Your
crew will provide quality meals prepared fresh onboard and served in the comfort of a spacious interior...
Vi åkte från Macklay imorse, bodde på en camping där man skulle ha en lapp i framrutan för att visa att man betalat
och så, dock kom personalen två gånger och satt lapp på vår bil att den inte syntes tillräckligt, så en natt på det
speciella stället fick räcka! 15 mil norrut och vi befinner oss i Airlie Beach!
Airlie Beach, 185 mil norr om Sydney, är en liten stad, som vi tyvärr inte hunnit utforska. Men det lilla vi sett idag så
är det väldigt trevligt, men man kan klassa det som en backpackerhåla. Vi besökte sedvanligt informationscentret och
fick tips om att bo på ett hostel (första gången!). Nomads är ett backpackerhostel som på baksidan har ett trettiotal
campervan-platser. Väldigt annorlunda från alla "familjecampingar" vi bott på, och att laga mat här var riktigt stökigt.
Både hur folk pratar hit och dit, och även på hur otroligt stökigt köket var. MEN det känns ändå roligare och lite mer
rätt målgrupp för oss.
Men nu till vad vi vill skryta med!
Airlie Bech ligger vid Whitsundays-öarna som är en otroligt vacker ögrupp, och härifrån utgår väldigt många
seglingar. Så när vi var uppackade gick vi tillbaka till informationscentret för att kolla upp lite olika alternativ och
priser. Och gissa gissa!!!
VI SKA UT PÅ 2 DAGARS OCH 2 NÄTTERS SEGELKRYSSNING PÅ TISDAG!!!
Jag är helt nipprig över detta, Joel också, men kanske inte i samma utsträckning, haha!
Båten är en katamaran som tar 12 passagerare, ett väldigt litet antal precis som vi ville ha det. Tur räknas som en
"par-kryssning" och är inte alls en partybåt som de flesta andra resor. Den urgulliga tjejen på informationscentret
drog ner priset massor till oss och fixade så vi fick bo i privat hytt! Hon berättade även om hur fantastisk maten är
och efter att ha läst menyn så längtar jag hur mycket som helst! (Joel har ingen aning om den, han ville att det skulle
bli en överraskning) Vi lovade henne också att sitta i jacuzzin som ligger i fören!
Adventurer lives up to its name. A fast sailing catamaran designed for the ultimate Whitsundays Adventure. Dive the
spectacular coral reef with an experienced dive instructor guiding your way. After sunset, relax under the stars in the
Jacuzzi, observe the sea life attracted by high tech below surface blue lights or watch an entertaining slide show. Your
crew will provide quality meals prepared fresh onboard and served in the comfort of a spacious interior...
Nybakad eCommerce Manager
Idag tar jag examen från eCommerce Manager-programmet på yrkeshögskolan Hyper Island!
Jag tillsammans med mina 33 fantastiska klasskamrater är nu utexaminerade och redo för världen!
Detta år har varit så underbart och bra, jag har träffat och lärt känna så himla bra, häftiga och inspirerande människor och lärt mig så mycket om andra och mig själv, och en heldel ecommerce-relaterat, såklart!
Jag är otroligt ledsen att jag inte kunde vara i Stockholm nu under examensveckan, men jag har försökt att följa
er så mycket som möjligt via livesändningarna!
Tack för det här året! Nu tar vi världen med storm!
Ingen klass är som min klass <3 Pure love.
Jag tillsammans med mina 33 fantastiska klasskamrater är nu utexaminerade och redo för världen!
Detta år har varit så underbart och bra, jag har träffat och lärt känna så himla bra, häftiga och inspirerande människor och lärt mig så mycket om andra och mig själv, och en heldel ecommerce-relaterat, såklart!
Jag är otroligt ledsen att jag inte kunde vara i Stockholm nu under examensveckan, men jag har försökt att följa
er så mycket som möjligt via livesändningarna!
Tack för det här året! Nu tar vi världen med storm!
Ingen klass är som min klass <3 Pure love.
Howdy ho!
Visst är det dags för en uppdatering? Det tycker vi också!
Vi börjar med en mjukstart om vad den aktuella dagen har erbjudit så kommer resten sen!
Idag är det fredag och vi befinner oss i Rockhampton, vi kom hit vid lunchtid efter att åkt den längsta streckan hittills,
ca 45 mil. Joel körde hela biten och vi båda svettades ikapp då avsaknaden av air condition i bilen gör bilen lika varm
som solen. Informationscentret tipsade om en camping som vi nu bor på, ligger precis efter floden här. Dem tipsade
även om ett ställe där de brukar ha bullriding med gratis inträde på fredagarna. Så ja, varför inte. En upplevelse
rikare kan väl aldrig sitta helt fel. Så vi vandrade ut i mörkret och in mot staden (som förövrigt är stort men knappt
några butiker/restauranger alls. Vi hamnade tillsist på "Great Western Hotel" där vi beställde varsin beaf-sandwish.
Rockhampton är känt för tjurar och sina biffar, så vi slog två flugor i en smäll!
Vi slog oss ner vid ett bord alldeles vid "arenan" och fnissade åt cowboy-idyllen framför oss.
Män i cowboy-hattar, rutiga skjortor, slitna jeans där ett bälte med stort spänne höll dem uppe och själklart cowboy
bootsen. Vi kände oss malplacerade med andra ord. Kvällen bjöd på uppvisning med nybörjare i blandade åldrar men
även en "riktig" cowboy var med och visade vart skåpet skall stå.
Och mycket riktigt ser det likadant ut på riktigt som det gör på tv. Tjurarna slänger och hoppar runt och cowboysarna
ramlar till slut av och blir nästan trampade på. Det mest farschinerande, förutom puckona som sätter sig på
tjurryggarna, är nog idioterna som agerar "lockbete". Två män i hockeyskydd typ som försöker ta tjurens
uppmärksamhet när cowboyen flyger av, dessa visslar och har sig för att tjuren ska springa efter dem så att den inte
är kvar och försöker stånga den liggande cowboyen.
Den yngsta cowboyen var en kille på möjligtvis 5-6 år, lyckligtvis fick han en liten tjur och en vuxen som sprang med
på sidan och höll i honom även en som höll tillbaka tjuren i svansen (vilket var det magstarkaste på kvällen, tack och lov).
Nu är vi tillbaka i vår lilla buss och ska snart lägga oss för att orka upp imorgon då det verkar som att det blir ännu
en lång resdag, siktet ligger nog på Arlie Beach, beroende på hur långt det är.
Vad har vi gjort innan idag?
Efter 8 nätter i Byron Bay åkte vi upp till Surfers Paradise för en natt
- Vidare till Brisbane en natt
- Noosa en natt
- Tin Can Bay två nätter
Den som rest i Australien kanske tänker "men ni missade ju Fraiser Island!".
Vi är mycket väl medvetna om det. Vi har tänkt på det och kände inte att det lockade jättemycket, priserna är för
höga och det känns som att vi kan hitta minst lika vackra ställen samt att vi känner oss mättade. Självklart har vi inte
tröttnat på Australien, men det börjar kännas flängit att åka precis till varenda litet ställe alla tipsar om och alla andra
är vid. Skulle det nu vara så att vi ändrar oss om Fraiser Island så har vi alltid en hemresa tillbaka mot Sydney som vi kan stanna på :)
Bullride
Great Western Hotel - Det bondigaste stället hittills
Hoppas att ni alla har det bra! Tusentals kramar till alla!
Vi börjar med en mjukstart om vad den aktuella dagen har erbjudit så kommer resten sen!
Idag är det fredag och vi befinner oss i Rockhampton, vi kom hit vid lunchtid efter att åkt den längsta streckan hittills,
ca 45 mil. Joel körde hela biten och vi båda svettades ikapp då avsaknaden av air condition i bilen gör bilen lika varm
som solen. Informationscentret tipsade om en camping som vi nu bor på, ligger precis efter floden här. Dem tipsade
även om ett ställe där de brukar ha bullriding med gratis inträde på fredagarna. Så ja, varför inte. En upplevelse
rikare kan väl aldrig sitta helt fel. Så vi vandrade ut i mörkret och in mot staden (som förövrigt är stort men knappt
några butiker/restauranger alls. Vi hamnade tillsist på "Great Western Hotel" där vi beställde varsin beaf-sandwish.
Rockhampton är känt för tjurar och sina biffar, så vi slog två flugor i en smäll!
Vi slog oss ner vid ett bord alldeles vid "arenan" och fnissade åt cowboy-idyllen framför oss.
Män i cowboy-hattar, rutiga skjortor, slitna jeans där ett bälte med stort spänne höll dem uppe och själklart cowboy
bootsen. Vi kände oss malplacerade med andra ord. Kvällen bjöd på uppvisning med nybörjare i blandade åldrar men
även en "riktig" cowboy var med och visade vart skåpet skall stå.
Och mycket riktigt ser det likadant ut på riktigt som det gör på tv. Tjurarna slänger och hoppar runt och cowboysarna
ramlar till slut av och blir nästan trampade på. Det mest farschinerande, förutom puckona som sätter sig på
tjurryggarna, är nog idioterna som agerar "lockbete". Två män i hockeyskydd typ som försöker ta tjurens
uppmärksamhet när cowboyen flyger av, dessa visslar och har sig för att tjuren ska springa efter dem så att den inte
är kvar och försöker stånga den liggande cowboyen.
Den yngsta cowboyen var en kille på möjligtvis 5-6 år, lyckligtvis fick han en liten tjur och en vuxen som sprang med
på sidan och höll i honom även en som höll tillbaka tjuren i svansen (vilket var det magstarkaste på kvällen, tack och lov).
Nu är vi tillbaka i vår lilla buss och ska snart lägga oss för att orka upp imorgon då det verkar som att det blir ännu
en lång resdag, siktet ligger nog på Arlie Beach, beroende på hur långt det är.
Vad har vi gjort innan idag?
Efter 8 nätter i Byron Bay åkte vi upp till Surfers Paradise för en natt
- Vidare till Brisbane en natt
- Noosa en natt
- Tin Can Bay två nätter
Den som rest i Australien kanske tänker "men ni missade ju Fraiser Island!".
Vi är mycket väl medvetna om det. Vi har tänkt på det och kände inte att det lockade jättemycket, priserna är för
höga och det känns som att vi kan hitta minst lika vackra ställen samt att vi känner oss mättade. Självklart har vi inte
tröttnat på Australien, men det börjar kännas flängit att åka precis till varenda litet ställe alla tipsar om och alla andra
är vid. Skulle det nu vara så att vi ändrar oss om Fraiser Island så har vi alltid en hemresa tillbaka mot Sydney som vi kan stanna på :)
Bullride
Great Western Hotel - Det bondigaste stället hittills
Hoppas att ni alla har det bra! Tusentals kramar till alla!
Byron Bay
Det är torsdag och vi har varit i Byron Bay i en vecka nu. Egentligen skulle vi ha åkt vidare idag men vi
bokade in oss på en till natt eftersom vi trivs så bra! Jag har kastat ihop ett videoinlägg som kompensation
till att vi inte skrivit något på bloggen. Men vi har haft en otroligt slapp och härlig vecka och knappt gjort någonting.
För er som inte orkar läsa hela texten så kan ni ju kolla på videoinlägget längst här nere istället. Ett väldigt
outtänkt inlägg som Joel tyckte blev helt kasst och bara skrattade åt... JA JA!
Igår var första dagen som vi gjorde något på riktigt, förutom de andra dagarna då vi legat på stranden, badat och
strosat runt i den lilla staden. Vi bokade in oss på en surflektion med Kool Katz och blev upphämtade här på campingen
9.15 på morgonen. Tillsammans med sex andra åkte vi i den lilla minibussen mot stranden vi skulle surfa vid. Vår
instruktör Terry var ett praktexemplar på folket i Byron. Staden har som en avslappnad aura kring sig och allting är
väldigt flower power och hippi som vi skulle sagt i Sverige. Överallt finns små affärer där man säljer mycket linnekläder,
stenar, handgjorda smycken och mycket ekologiska pryttlar/kläder. Sen finns det också en hel del "salonger" där
man kan ta bild av sin aura, spås i tarotkort, gå till astreolog och allt vad det heter. Mycket new age. Att röka på och
ta andra droger är vardagsmat här. Folk ser ganska risiga ut och man kan i de flesta fall lista ut att en och annan
joint har slunkit ner under dagen. Vi stötte även på två tjejer som gick runt på stranden och frågade om någon sålde.
Lätt att få tag på gräs och ingen bryr sig direkt om det heller. Som sagt, vardagsmat
(Vi har inte rökt på eller något, så mammor och pappor - ni kan vara lugna :) )
Byron är även känd som en av världens främsta surf-orter, då de har otroliga stränder med bra surfvågor.
Men hur som haver. Terry var väldigt avslappnad och rolig, och otroligt annorlunda. Finns inte riktigt något begripligt
ord hur man förklarar honom, men har såg väldigt slas-hasig ut både i hår och kläder och det kändes inte så jätteseriöst,
dock var atmosfären i bussen väldigt skön direkt vi klev på. Det var inte denna stela jobbiga stämning som det brukar
vara i början. Jag och Joel, en engelsk kille, ett irländsk par, två holländerskor och så en italienare som hette Luigi.
Efter svinlande färd på ca 1 timme, Terry tyckte väldigt mycket om att föra konversationer med oss i baksätet och han
var även en hejare att hålla ögonkontakt via backspegeln. Men det var bara att hålla igen och hoppas på det bästa.
Väl framme så fick vi varsina våtdräkter som han måttade runt på oss och delade ut och därefter en varsin bräda. Vi
började på stranden där vi fick lära oss tekniken hur man tog sig upp. Armarna ned, bröstet upp, knäna fram, armen
ut, foten fram, handen, ned, upp på fötterna, böj på knäna!
Joel klarade sig upp på första försöket och åkte de 40 meterna som krävdes för att man inte skulle få pengarna tillbaka.
Vilken kille va! Jag klarade på mitt andra försök och efter ett tag så kunde vi fånga våra egna vågor. Med blandade resultat.
Men brädorna vi åkte på var otroligt stabila, så även om farten gått ner till 0km/h kunde man stå kvar på brädan.
Efter två timmar var vi helt slut men väldigt nöjda att vi nu officielt har surfat och kan tekniken!
Idag har det varit väldigt blåsigt, men vi bestämde oss tillslut för att hyra brädor här på campingen ändå. Dem här
brädorna var mycket mindre än gårdagens så vi kunde knappt hålla balansen ens när vi låg på dem. Men efter några
försök började vi ta oss upp på fötter och efter ett tag till så var balansen inte direkt något problem längre. Isället var
det ganska strömt och jobbigt med de stora vågorna som kom. Men mycket nöjda att vi nu kan surfa själva!
Imorgon åker vi vidare från vackra härliga Byron Bay vidare upp över östkusten. Häng mé!
bokade in oss på en till natt eftersom vi trivs så bra! Jag har kastat ihop ett videoinlägg som kompensation
till att vi inte skrivit något på bloggen. Men vi har haft en otroligt slapp och härlig vecka och knappt gjort någonting.
För er som inte orkar läsa hela texten så kan ni ju kolla på videoinlägget längst här nere istället. Ett väldigt
outtänkt inlägg som Joel tyckte blev helt kasst och bara skrattade åt... JA JA!
Igår var första dagen som vi gjorde något på riktigt, förutom de andra dagarna då vi legat på stranden, badat och
strosat runt i den lilla staden. Vi bokade in oss på en surflektion med Kool Katz och blev upphämtade här på campingen
9.15 på morgonen. Tillsammans med sex andra åkte vi i den lilla minibussen mot stranden vi skulle surfa vid. Vår
instruktör Terry var ett praktexemplar på folket i Byron. Staden har som en avslappnad aura kring sig och allting är
väldigt flower power och hippi som vi skulle sagt i Sverige. Överallt finns små affärer där man säljer mycket linnekläder,
stenar, handgjorda smycken och mycket ekologiska pryttlar/kläder. Sen finns det också en hel del "salonger" där
man kan ta bild av sin aura, spås i tarotkort, gå till astreolog och allt vad det heter. Mycket new age. Att röka på och
ta andra droger är vardagsmat här. Folk ser ganska risiga ut och man kan i de flesta fall lista ut att en och annan
joint har slunkit ner under dagen. Vi stötte även på två tjejer som gick runt på stranden och frågade om någon sålde.
Lätt att få tag på gräs och ingen bryr sig direkt om det heller. Som sagt, vardagsmat
(Vi har inte rökt på eller något, så mammor och pappor - ni kan vara lugna :) )
Byron är även känd som en av världens främsta surf-orter, då de har otroliga stränder med bra surfvågor.
Men hur som haver. Terry var väldigt avslappnad och rolig, och otroligt annorlunda. Finns inte riktigt något begripligt
ord hur man förklarar honom, men har såg väldigt slas-hasig ut både i hår och kläder och det kändes inte så jätteseriöst,
dock var atmosfären i bussen väldigt skön direkt vi klev på. Det var inte denna stela jobbiga stämning som det brukar
vara i början. Jag och Joel, en engelsk kille, ett irländsk par, två holländerskor och så en italienare som hette Luigi.
Efter svinlande färd på ca 1 timme, Terry tyckte väldigt mycket om att föra konversationer med oss i baksätet och han
var även en hejare att hålla ögonkontakt via backspegeln. Men det var bara att hålla igen och hoppas på det bästa.
Väl framme så fick vi varsina våtdräkter som han måttade runt på oss och delade ut och därefter en varsin bräda. Vi
började på stranden där vi fick lära oss tekniken hur man tog sig upp. Armarna ned, bröstet upp, knäna fram, armen
ut, foten fram, handen, ned, upp på fötterna, böj på knäna!
Joel klarade sig upp på första försöket och åkte de 40 meterna som krävdes för att man inte skulle få pengarna tillbaka.
Vilken kille va! Jag klarade på mitt andra försök och efter ett tag så kunde vi fånga våra egna vågor. Med blandade resultat.
Men brädorna vi åkte på var otroligt stabila, så även om farten gått ner till 0km/h kunde man stå kvar på brädan.
Efter två timmar var vi helt slut men väldigt nöjda att vi nu officielt har surfat och kan tekniken!
Idag har det varit väldigt blåsigt, men vi bestämde oss tillslut för att hyra brädor här på campingen ändå. Dem här
brädorna var mycket mindre än gårdagens så vi kunde knappt hålla balansen ens när vi låg på dem. Men efter några
försök började vi ta oss upp på fötter och efter ett tag till så var balansen inte direkt något problem längre. Isället var
det ganska strömt och jobbigt med de stora vågorna som kom. Men mycket nöjda att vi nu kan surfa själva!
Imorgon åker vi vidare från vackra härliga Byron Bay vidare upp över östkusten. Häng mé!
4:e maj - Brooms Head
Nu har vi varit ute en vecka och rest och vi pratade om det i morse att det känns lite både och faktiskt. På ett sätt
känns det som att tiden har gått så himla snabbt men på ett annat som att vi har varit ute i en evighet, då allting
rullar på och man liksom kommit in i lunken så snabbt.
Vi bestämde oss för att åka upp mot Mclean för att sedan styra kosan ut mot kusten igen till ett ställe som heter
Brooms Head. Anledningen till vår lilla avstickare hit var att vi läste om att det fanns ett bra snorklingställe här.
Vägen från Coffs Harbour hit var otroligt varm då solen låg på hela tiden. Vi stannade och åt frukost vid en rastplats
och fortsatte sedan vidare tills vi tillsist kom till Grafton där vi besökte deras informationscenter för lite mer
information om Brooms Head. Ett Mc Donaldsbesök senare var vi påväg igen och med en halvtimme väg kvar blev det
förarbyte. Vi fick se en flock med emuer innan vi tillsist kommer ut på ett landskap med utsikt mot havet och på
sidorna torrt gräs och buskar och vägen kantad med oranget damm. Vi var framme!
Vi bor på en camping som ligger alldeles efter havskanten och efter att ha installerat oss på vår plats och sagt hej till
grannarna tog vi vår snorkelutrustning ned till "the lagoon" som ligger alldeles nedanför oss där vi läst att man kunde
snorkla. Till vår förvåning var vattnet väldigt varmt och härligt, men till vår andra förvåning så var det inte alls vad vi
hade tänkt oss. Lagunen var förvisso otroligt vackert belägen innanför stenar och på andra sidan slog havets vågor
emot och flöt in, men fisklivet var inte det mest spektakulära. Det var även väldigt grunt, ca 1 meter djupt. Men vi
plaskade glatt på i kanske en halvtimme och testade Joels undervattenskamera, sen fick Joel nog då han darrade som
ett asplöv den fryslorten. Vi gick tillbaka upp till campingen och satt en stund i solen innan vi tog vara på våra krafter
och lagade ihop en omelett på vår gasspis. Något smurto* hade fått för sig att mata fåglar på sin camping-plats så vi
har i nästan två timmar nu levt med ett fågelskriks-sorl i öronen. Ett hundratals färgglada undulater/papegojor har
flugit som dårar runt campingen och skrikit och flaxat.
känns det som att tiden har gått så himla snabbt men på ett annat som att vi har varit ute i en evighet, då allting
rullar på och man liksom kommit in i lunken så snabbt.
Vi bestämde oss för att åka upp mot Mclean för att sedan styra kosan ut mot kusten igen till ett ställe som heter
Brooms Head. Anledningen till vår lilla avstickare hit var att vi läste om att det fanns ett bra snorklingställe här.
Vägen från Coffs Harbour hit var otroligt varm då solen låg på hela tiden. Vi stannade och åt frukost vid en rastplats
och fortsatte sedan vidare tills vi tillsist kom till Grafton där vi besökte deras informationscenter för lite mer
information om Brooms Head. Ett Mc Donaldsbesök senare var vi påväg igen och med en halvtimme väg kvar blev det
förarbyte. Vi fick se en flock med emuer innan vi tillsist kommer ut på ett landskap med utsikt mot havet och på
sidorna torrt gräs och buskar och vägen kantad med oranget damm. Vi var framme!
Vi bor på en camping som ligger alldeles efter havskanten och efter att ha installerat oss på vår plats och sagt hej till
grannarna tog vi vår snorkelutrustning ned till "the lagoon" som ligger alldeles nedanför oss där vi läst att man kunde
snorkla. Till vår förvåning var vattnet väldigt varmt och härligt, men till vår andra förvåning så var det inte alls vad vi
hade tänkt oss. Lagunen var förvisso otroligt vackert belägen innanför stenar och på andra sidan slog havets vågor
emot och flöt in, men fisklivet var inte det mest spektakulära. Det var även väldigt grunt, ca 1 meter djupt. Men vi
plaskade glatt på i kanske en halvtimme och testade Joels undervattenskamera, sen fick Joel nog då han darrade som
ett asplöv den fryslorten. Vi gick tillbaka upp till campingen och satt en stund i solen innan vi tog vara på våra krafter
och lagade ihop en omelett på vår gasspis. Något smurto* hade fått för sig att mata fåglar på sin camping-plats så vi
har i nästan två timmar nu levt med ett fågelskriks-sorl i öronen. Ett hundratals färgglada undulater/papegojor har
flugit som dårar runt campingen och skrikit och flaxat.
Nu är det mörkt ute och fåglarna har äntligen tystnat, klockan är sent och vi ska nog avsluta dagen med en film.
Imorgon reser vi upp till Byron Bay för att stanna där några dagar som det verkar!
Smurto - Oerhört dum/osmart person
3:e maj - Coffs Harbour
Vilken dag vi har haft!
Vi gick upp tidigt i morse för att hinna duscha, äta frukost och packa ihop oss för att sedan köra ned till Pet Porpoise
Pool, en turistattraktion som är hyllad för sin service och närkontakt som besökarna får med djuren. Det tog ca 10
minuter att ta sig ner dit, med felkörning inräknade, såklart. Delfin- och sälshowen skulle börja 10.00 men om man
kommer en halvtimme innan så får man delfin och säl-pussar och även klappa delfinerna, så det var ju inget snack
om saken att vi skulle åka dit tidigare. Även idag får vi tacka lågsäsongen för lite turister, sammanlagt var det kanske
50-60 besökare, men mer än hälften var ett PRO-gäng som bara satt i skuggan och höll sig ur vägen.
Vi fick stå längst med poolkanten där två av delfinerna hade en varsin fotboll de kom fram till en med, denna fick man
kasta in i deras mun. Hade man även tur så fick man känna på deras rygg när de åkte förbi. En kort introduktion och
sedan fick vi gå iväg för att få en sälpuss, detta gick till så att man fick sätta sig på en bänk bredvid en säl och så le
in i kameran och då pussade sälen en på kinden. Efter sälpussen fick man gå tillbaka till delfinpoolen där man även
kunde få en delfinpuss, samma procedur här också. Dessa bilder fanns sedan att köpa efter showen i deras
souvenirshop, precis som på alla andra turistattraktioner.
Showen var fantastisk! Vanessa som "värdinnan" hette var otroligt duktig på att få med hela publiken och varva vad
som hände i poolen med intressant fakta om Pet Porpoise Pool men även om djuren. Två delfiner var med i
showpoolen och jobbade mycket tillsammans och det var inte alls någon klassisk show där delfinerna bara ska hoppa
genom ringar hela tiden utan det var allt från delfinrace, till rugby, till att simma med bara stjärtfenan i vattnen! Även
här varvades det väldigt mycket, delfinerna fick ta paus med jämna mellanrum för att låta sälarna ta över. Dessa
konster och uppvisningar skedde alldeles framför poolen, dvs. nedanför läktaren och vi, iallafall jag blev helcharmad
av dessa fina sälar!
Något annat som var väldigt roligt med showen var att de var så interaktiva med publiken. Vid flera tillfällen fick
personer från publiken vara med i showen och ja, BAM BAM BAAAM, både jag och Joel visade allt upp oss. De bad vid
ett tillfälle om hjälp av några vuxna ur publiken med hjälp att mata delfinerna, självklart räckte jag upp handen, vad
annars?! Så jag, "the fabulous lady in the blonde hair" tillsammans med några andra fick en efter en gå upp på
scenen och ut på en liten ramp där man sedan sträckte upp en pinne med en fisk på längst ut. Denna kom delfinen
sen att hoppa upp och ta. Innan jag gick ut på rampen frågade Vanessa vart ifrån jag kom, när jag sa "Sweden" gick
ett "Oooh!!" över publiken, nästan så att Joel skämdes där han satt, aha!
Efter min succé var det dags för Joel. När de kom ut med en säl så bad de den svenska partnern att komma ned för att kasta lite boll med sälen. Och vilken tur att det blev den bollspels-sugna Joel som fick uppgiften!
En liten pojke fick även borsta tänderna på en delfin, den lyckans osten! Vi fick även rada upp för att mata en säl,
detta var dock inte så häftigt då en skötare höll sin hand över ens egna hand så ja, egentligen var det han som
matade sälen med alla fiskar och hade oss med som bihang.
När showen var slut så var fortfarande besöket inte riktigt klart. Utan då fick vi följa med till deras reef-tank där de
hade massa fiskar, hajar och sköldpaddor simmandes runt och som ville ha mat. En skötare hällde upp småfisk på fat
som vi sedan med klämma fick hålla ned i vattnet så att fiskarna och sköldpaddorna fick simma upp och ta. Jag som
inte är en höjdare med fiskar vågade ändå mata dem flera gånger och blev ju nästan en hejare på det efter ett tag!
Vi fick även klappa delfinerna på magen och sedan mata små pingviner. Som jag skrev, vilken dag vi har haft! MEN,
det kommer mer! För att efter showen så var vi otroligt sugna på att simma med delfinerna och vi visste att det fanns
möjlighet till något sådant, dock för en dyrare peng. Men vi kollade i alla fall upp det och var tyvärr inte riktigt vad vi
hoppats på, vi ville ju få simma med dem, men eftersom de inte hade någon djup-pool så kunde dem inte erbjuda det
utan istället att man fick vara i poolen med en delfin och klappa på dem och en skötare som berättar om dem, leka
lite etc. Vi fick ett rabatterat pris som vi efter några omgångar tankegångar tackade ja till! Så vi hade cirka två
timmar på oss innan det var dags som vi hann åka iväg och hämta våtdräkter och äta lunch på. Sedan åkte vi tillbaks
till centret där vi drog på oss de helsnygga dräkterna och sedan tjuvtittade lite på showen efter oss. Sedan var det dags!
En skötare introducerade oss med information och regler innan vi skulle hoppa i. Jag, Joel och två andra tjejer.
Vattnet var svinkallt trots våtdräkterna, men vad gör det när vi skulle få nästan en halvtimme med delfinen Bella(!)?
Vi introducerades för henne och fick stå på led när hon simmade framför oss så vi fick känna på hennes rygg, därefter
vände hon på sig så att vi fick känna på hennes mage. Vi fick även vara med på kort med henne, då fick man hålla
fram vänster armen alldeles under ytan så hon gled upp på den och så hålla runt henne med andra armen (dessa kort
fick vi efteråt som ni kan få se när vi kommer hem!).
Skötaren berättade om både Bella men även delfiner i allmänhet samtidigt som hon låg på magen framför oss. Sen
fick vi kasta en ring som hon hämtade, kasta en boll till henne och även spinna bollen på hennes nos som hon
balanserade. Vi fick även cyklop som vi fick titta under vattnet med för att se hur snabb hon är, så hon hoppade upp i
luften och därefter fick vi dyka ner för att se hur snabbt hon kommit tillbaka till skötaren. Efter lite pussar och mer
klappningar fick vi gå upp där en säl kom som vi fick pussas och klappas lite med. Vi hade en väldigt mysig stund
men för pengarna kändes det inte riktigt värt det, vi hade nog nöjt oss lika bra med bara showen som var helt
fantastisk bara den! Men det är inget vi ångrar i alla fall!
På vägen hem stannade vi till i centrum för att inhandla ett mobilt bredband från Telstra (typ Telia) då Vodafone inte
fungerar nu när vi inte bor i större städer. Dyrt och tråkigt, men behövligt. Vi är tillbaka på campingen nu och har
precis spelat en hissnande match i lufthockey (Joel vann..) efter en god middag med köttbullar och pasta + lingonsylt från IKEA!
Imorgon lämnar vi Coffs Harbour för något nytt, riktigt vart vi ska har vi inte bestämt!
Vi gick upp tidigt i morse för att hinna duscha, äta frukost och packa ihop oss för att sedan köra ned till Pet Porpoise
Pool, en turistattraktion som är hyllad för sin service och närkontakt som besökarna får med djuren. Det tog ca 10
minuter att ta sig ner dit, med felkörning inräknade, såklart. Delfin- och sälshowen skulle börja 10.00 men om man
kommer en halvtimme innan så får man delfin och säl-pussar och även klappa delfinerna, så det var ju inget snack
om saken att vi skulle åka dit tidigare. Även idag får vi tacka lågsäsongen för lite turister, sammanlagt var det kanske
50-60 besökare, men mer än hälften var ett PRO-gäng som bara satt i skuggan och höll sig ur vägen.
Vi fick stå längst med poolkanten där två av delfinerna hade en varsin fotboll de kom fram till en med, denna fick man
kasta in i deras mun. Hade man även tur så fick man känna på deras rygg när de åkte förbi. En kort introduktion och
sedan fick vi gå iväg för att få en sälpuss, detta gick till så att man fick sätta sig på en bänk bredvid en säl och så le
in i kameran och då pussade sälen en på kinden. Efter sälpussen fick man gå tillbaka till delfinpoolen där man även
kunde få en delfinpuss, samma procedur här också. Dessa bilder fanns sedan att köpa efter showen i deras
souvenirshop, precis som på alla andra turistattraktioner.
Showen var fantastisk! Vanessa som "värdinnan" hette var otroligt duktig på att få med hela publiken och varva vad
som hände i poolen med intressant fakta om Pet Porpoise Pool men även om djuren. Två delfiner var med i
showpoolen och jobbade mycket tillsammans och det var inte alls någon klassisk show där delfinerna bara ska hoppa
genom ringar hela tiden utan det var allt från delfinrace, till rugby, till att simma med bara stjärtfenan i vattnen! Även
här varvades det väldigt mycket, delfinerna fick ta paus med jämna mellanrum för att låta sälarna ta över. Dessa
konster och uppvisningar skedde alldeles framför poolen, dvs. nedanför läktaren och vi, iallafall jag blev helcharmad
av dessa fina sälar!
Något annat som var väldigt roligt med showen var att de var så interaktiva med publiken. Vid flera tillfällen fick
personer från publiken vara med i showen och ja, BAM BAM BAAAM, både jag och Joel visade allt upp oss. De bad vid
ett tillfälle om hjälp av några vuxna ur publiken med hjälp att mata delfinerna, självklart räckte jag upp handen, vad
annars?! Så jag, "the fabulous lady in the blonde hair" tillsammans med några andra fick en efter en gå upp på
scenen och ut på en liten ramp där man sedan sträckte upp en pinne med en fisk på längst ut. Denna kom delfinen
sen att hoppa upp och ta. Innan jag gick ut på rampen frågade Vanessa vart ifrån jag kom, när jag sa "Sweden" gick
ett "Oooh!!" över publiken, nästan så att Joel skämdes där han satt, aha!
Efter min succé var det dags för Joel. När de kom ut med en säl så bad de den svenska partnern att komma ned för att kasta lite boll med sälen. Och vilken tur att det blev den bollspels-sugna Joel som fick uppgiften!
En liten pojke fick även borsta tänderna på en delfin, den lyckans osten! Vi fick även rada upp för att mata en säl,
detta var dock inte så häftigt då en skötare höll sin hand över ens egna hand så ja, egentligen var det han som
matade sälen med alla fiskar och hade oss med som bihang.
När showen var slut så var fortfarande besöket inte riktigt klart. Utan då fick vi följa med till deras reef-tank där de
hade massa fiskar, hajar och sköldpaddor simmandes runt och som ville ha mat. En skötare hällde upp småfisk på fat
som vi sedan med klämma fick hålla ned i vattnet så att fiskarna och sköldpaddorna fick simma upp och ta. Jag som
inte är en höjdare med fiskar vågade ändå mata dem flera gånger och blev ju nästan en hejare på det efter ett tag!
Vi fick även klappa delfinerna på magen och sedan mata små pingviner. Som jag skrev, vilken dag vi har haft! MEN,
det kommer mer! För att efter showen så var vi otroligt sugna på att simma med delfinerna och vi visste att det fanns
möjlighet till något sådant, dock för en dyrare peng. Men vi kollade i alla fall upp det och var tyvärr inte riktigt vad vi
hoppats på, vi ville ju få simma med dem, men eftersom de inte hade någon djup-pool så kunde dem inte erbjuda det
utan istället att man fick vara i poolen med en delfin och klappa på dem och en skötare som berättar om dem, leka
lite etc. Vi fick ett rabatterat pris som vi efter några omgångar tankegångar tackade ja till! Så vi hade cirka två
timmar på oss innan det var dags som vi hann åka iväg och hämta våtdräkter och äta lunch på. Sedan åkte vi tillbaks
till centret där vi drog på oss de helsnygga dräkterna och sedan tjuvtittade lite på showen efter oss. Sedan var det dags!
En skötare introducerade oss med information och regler innan vi skulle hoppa i. Jag, Joel och två andra tjejer.
Vattnet var svinkallt trots våtdräkterna, men vad gör det när vi skulle få nästan en halvtimme med delfinen Bella(!)?
Vi introducerades för henne och fick stå på led när hon simmade framför oss så vi fick känna på hennes rygg, därefter
vände hon på sig så att vi fick känna på hennes mage. Vi fick även vara med på kort med henne, då fick man hålla
fram vänster armen alldeles under ytan så hon gled upp på den och så hålla runt henne med andra armen (dessa kort
fick vi efteråt som ni kan få se när vi kommer hem!).
Skötaren berättade om både Bella men även delfiner i allmänhet samtidigt som hon låg på magen framför oss. Sen
fick vi kasta en ring som hon hämtade, kasta en boll till henne och även spinna bollen på hennes nos som hon
balanserade. Vi fick även cyklop som vi fick titta under vattnet med för att se hur snabb hon är, så hon hoppade upp i
luften och därefter fick vi dyka ner för att se hur snabbt hon kommit tillbaka till skötaren. Efter lite pussar och mer
klappningar fick vi gå upp där en säl kom som vi fick pussas och klappas lite med. Vi hade en väldigt mysig stund
men för pengarna kändes det inte riktigt värt det, vi hade nog nöjt oss lika bra med bara showen som var helt
fantastisk bara den! Men det är inget vi ångrar i alla fall!
På vägen hem stannade vi till i centrum för att inhandla ett mobilt bredband från Telstra (typ Telia) då Vodafone inte
fungerar nu när vi inte bor i större städer. Dyrt och tråkigt, men behövligt. Vi är tillbaka på campingen nu och har
precis spelat en hissnande match i lufthockey (Joel vann..) efter en god middag med köttbullar och pasta + lingonsylt från IKEA!
Imorgon lämnar vi Coffs Harbour för något nytt, riktigt vart vi ska har vi inte bestämt!
2:a maj - Coffs Harbour
Dagens resa har tagit oss upp till Coffs Harbour. Vi började rätt så tidigt imorse i Port Macquaire, men innan vi lämnade
staden tog vi bussen upp till "The Lighthouse" som ligger på Lighthouse beach, precis bredvid vår camping vi bott på i
två dagar nu. Vi tog några kort innan vi åkte upp till city där vi kollade upp vart vi skulle åka härnäst och för att äta
något, sen bar det av norrut!
Vårt första stopp i Coffs Harbour blev informationscentret, turistbyrån, där de är otroligt hjälpsamma och alltid prackar
på oss en massa broschyrer, vilket är kanonbra så man vet vad man ska göra, dock blir det mycket papper i bilen. När
vi var i Forster tipsade en kvinna på deras informationscenter oss om en delfinshow här i Coffs som tydligen skulle vara
jättebra, så vi fick en broschyr om det och även tips om vart vi kunde bo någonstans. Vi bor nu på en central camping
och har en man bredvid oss som går varv efter varv runt sin älskade Jeep, han har till och med en Jeep-tshirt!
Vårt skafferi och kylskåp var nästintill tomt så vi har varit på Woolworth och storhandlat. Joel köpte jordnöttssmör och
jag köpte köttbullar, bland annat. Nu är vi på campingen och Joel har nyss tillagat en god tacos-middag till oss, på en
måndag (det du Lars)!
staden tog vi bussen upp till "The Lighthouse" som ligger på Lighthouse beach, precis bredvid vår camping vi bott på i
två dagar nu. Vi tog några kort innan vi åkte upp till city där vi kollade upp vart vi skulle åka härnäst och för att äta
något, sen bar det av norrut!
Vårt första stopp i Coffs Harbour blev informationscentret, turistbyrån, där de är otroligt hjälpsamma och alltid prackar
på oss en massa broschyrer, vilket är kanonbra så man vet vad man ska göra, dock blir det mycket papper i bilen. När
vi var i Forster tipsade en kvinna på deras informationscenter oss om en delfinshow här i Coffs som tydligen skulle vara
jättebra, så vi fick en broschyr om det och även tips om vart vi kunde bo någonstans. Vi bor nu på en central camping
och har en man bredvid oss som går varv efter varv runt sin älskade Jeep, han har till och med en Jeep-tshirt!
Vårt skafferi och kylskåp var nästintill tomt så vi har varit på Woolworth och storhandlat. Joel köpte jordnöttssmör och
jag köpte köttbullar, bland annat. Nu är vi på campingen och Joel har nyss tillagat en god tacos-middag till oss, på en
måndag (det du Lars)!
1:a maj - Port Macquarie
Det är söndag och vår andra dag i Port Macquarie har återgått mot kväll.
Hundratals cyklister har kämpat sig förbi uppförsbacken bredvid campingen idag eftersom det är triatlon. Detta
innebar även att vi inte fick köra ut med bilen utan enda sättet var att promenera ut. Och vem vill sitta instängd på
en camping när solen skiner och världens enda koalasjukhus ligger några kilometer bort? Inte vi!
Vi gick till receptionen och frågade campingvärden om det var långt att gå till sjukhuset "You wouldn't walk, it's too
long! But, I guess that since you did swim in the pool last night, you're going to walk..". Hans andemening var väl
alltså att "eftersom ni var knäppa nog att bada igår kväll så begriper ni nog inte ert bästa idag heller..". Och med den
redan utsatta knäppa-svenskar-stämpeln satte vi fart upp över "Andersson street" med kartan i handen och
destinationen på "Koala hospital".
Efter 400 meter hade vi redan ångrat oss. Solen låg på och vi var redan svettiga, men vi kunde ju inte ge upp nu och
något måste man ju att ha och berätta för barnbarnen! Så vi kämpade oss helt enkelt upp för kartan som aldrig
tycktes ta slut. Vi hade stark lust att räcka ut tummen och få lite skjuts men för fega för att våga. Efter 50 minuter,
tvåtusenåttahundrafemtionio ångerstankar, 2 svettiga ryggar och ytterligare tvåtusenåttahundrafemtionio passerande
potentiella liftbilar stod vi på verandan till sjukhuset bara 5 minuter till godo innan rundturen med presentation av
sjukhuset och koalorna skulle starta. Vi lever på marginalen! (Eller okej, Joel gick på toa och missade introduktionen)
Än en gång tackar vi Australienska vintern som är lågsäsong och vilket innebär att alla turistattraktioner inte är
belamrade med turister. Vi var en liten grupp på ca 15 personer som följde efter Richard som var vår trevliga guide.
Han berättade om hur deras sjukhus fungerar och vilka koalor det är som kommer dit. De vanligaste orsakerna är att
de blir påkörda av bilar, att hundar attackerar dem (eftersom koalor klättrar upp i träd på tomter) men också
klamydia som är en jättevanlig sjukdom hos koalorna. Vi fick följde med runt och titta på de olika koalorna de hade
inne och vi hade väldigt tur. Koalor sover största delen på dygnet men när vi var där var det lunch för dem vilket
innebar att alla var på benen och klättrade runt i träden. Tyvärr fick vi inte någon möjlighet att klappa dem eftersom
de ska släppas ut i det vilda så får ingen människa, inte heller skötarna, klappa koalorna. Något vi inte visste om men
som vi blev väldigt häpna över var att när en koala föds är den lika liten som en böna, sedan kryper den upp i
mammans pung och ligger där i 6 månader tills den är tillräckligt stor.
Vi hade en väldigt trevlig timme som vi hoppades inte skulle ta slut, eftersom vi bävade för hemvägen. Efter några
hundra meter fick jag skavsår och fick gå barfota resten. Vi hade motvind men som tur var stod solen lägre och var
inte lika varm längre och vår energi hade ökat efter sjukhusbesöket så hemvägen gick relativt snabbt. Vi köpte med
oss schnitzel med strips och sallad som vi tog med oss till campingen. Kvällen ägnades inne i bilen pga. regnväder där
skolarbete och därefter några avsnitt Vänner fick underhålla oss.
En natt till på campingen här i Port Macquarie sen drar vi vidare mot Coffs Harbour!
Händelser
Jag stod inne på damernas toalett i morse och fixar mig när en äldre kvinna kommer in. Av den lite större modellen
och såg ut som en typisk kvinna som alltid bajsar när hon går på toa. Så jag tänkte såklart att nu ska hon bajsa. Som
tur var hörde jag inga plums utan kunde koncentrera mig på att inte få maskara i hela ansiktet. Efter ett tag kommer
hon ut från toaletten och säger:
- "Phew! Sorry about that, it must have been the pie!"
Ja vad svara man på det?! "-Ehm, okey hehe. No worries?"
Jag är inte den personen man snackar bajs med, men tydligen tyckte hon det var ett ypperligt tillfälle att tala ut om sina laster.
Hundratals cyklister har kämpat sig förbi uppförsbacken bredvid campingen idag eftersom det är triatlon. Detta
innebar även att vi inte fick köra ut med bilen utan enda sättet var att promenera ut. Och vem vill sitta instängd på
en camping när solen skiner och världens enda koalasjukhus ligger några kilometer bort? Inte vi!
Vi gick till receptionen och frågade campingvärden om det var långt att gå till sjukhuset "You wouldn't walk, it's too
long! But, I guess that since you did swim in the pool last night, you're going to walk..". Hans andemening var väl
alltså att "eftersom ni var knäppa nog att bada igår kväll så begriper ni nog inte ert bästa idag heller..". Och med den
redan utsatta knäppa-svenskar-stämpeln satte vi fart upp över "Andersson street" med kartan i handen och
destinationen på "Koala hospital".
Efter 400 meter hade vi redan ångrat oss. Solen låg på och vi var redan svettiga, men vi kunde ju inte ge upp nu och
något måste man ju att ha och berätta för barnbarnen! Så vi kämpade oss helt enkelt upp för kartan som aldrig
tycktes ta slut. Vi hade stark lust att räcka ut tummen och få lite skjuts men för fega för att våga. Efter 50 minuter,
tvåtusenåttahundrafemtionio ångerstankar, 2 svettiga ryggar och ytterligare tvåtusenåttahundrafemtionio passerande
potentiella liftbilar stod vi på verandan till sjukhuset bara 5 minuter till godo innan rundturen med presentation av
sjukhuset och koalorna skulle starta. Vi lever på marginalen! (Eller okej, Joel gick på toa och missade introduktionen)
Än en gång tackar vi Australienska vintern som är lågsäsong och vilket innebär att alla turistattraktioner inte är
belamrade med turister. Vi var en liten grupp på ca 15 personer som följde efter Richard som var vår trevliga guide.
Han berättade om hur deras sjukhus fungerar och vilka koalor det är som kommer dit. De vanligaste orsakerna är att
de blir påkörda av bilar, att hundar attackerar dem (eftersom koalor klättrar upp i träd på tomter) men också
klamydia som är en jättevanlig sjukdom hos koalorna. Vi fick följde med runt och titta på de olika koalorna de hade
inne och vi hade väldigt tur. Koalor sover största delen på dygnet men när vi var där var det lunch för dem vilket
innebar att alla var på benen och klättrade runt i träden. Tyvärr fick vi inte någon möjlighet att klappa dem eftersom
de ska släppas ut i det vilda så får ingen människa, inte heller skötarna, klappa koalorna. Något vi inte visste om men
som vi blev väldigt häpna över var att när en koala föds är den lika liten som en böna, sedan kryper den upp i
mammans pung och ligger där i 6 månader tills den är tillräckligt stor.
Vi hade en väldigt trevlig timme som vi hoppades inte skulle ta slut, eftersom vi bävade för hemvägen. Efter några
hundra meter fick jag skavsår och fick gå barfota resten. Vi hade motvind men som tur var stod solen lägre och var
inte lika varm längre och vår energi hade ökat efter sjukhusbesöket så hemvägen gick relativt snabbt. Vi köpte med
oss schnitzel med strips och sallad som vi tog med oss till campingen. Kvällen ägnades inne i bilen pga. regnväder där
skolarbete och därefter några avsnitt Vänner fick underhålla oss.
En natt till på campingen här i Port Macquarie sen drar vi vidare mot Coffs Harbour!
Händelser
Jag stod inne på damernas toalett i morse och fixar mig när en äldre kvinna kommer in. Av den lite större modellen
och såg ut som en typisk kvinna som alltid bajsar när hon går på toa. Så jag tänkte såklart att nu ska hon bajsa. Som
tur var hörde jag inga plums utan kunde koncentrera mig på att inte få maskara i hela ansiktet. Efter ett tag kommer
hon ut från toaletten och säger:
- "Phew! Sorry about that, it must have been the pie!"
Ja vad svara man på det?! "-Ehm, okey hehe. No worries?"
Jag är inte den personen man snackar bajs med, men tydligen tyckte hon det var ett ypperligt tillfälle att tala ut om sina laster.
29:e april - Port Macquarie
Vägen till Port Macquarie.. ja, nu hände det igen. Bilen ville inte vara på vår sida. Efter en tids åkande började den yla
lite, så vi bestämde oss för att köra åt sidan för att ja, vänta ut honom lite, då han låtit så förut. Vi stannade på en
parkering vid en sjö och eftersom vi varit upp så tidigt på morgonen för soluppgång så tyckte vi att vi var värda en
liten tupplur. Vi somnade snabbt och länge, närmare sagt två timmar sov vi. När vi vaknade vid 12-tiden kände vi oss
fräscha för att fortsätta, någon som inte var lika fräsch var bilen som inte ville ge oss en minsta gnutta livstecken.
Efter några smått irriterande minuter inser vi att Joel slagit på ljuset och sedan glömt det på när vi stannade. Man
kan tycka att vi borde bli irriterade på det, men nu hade vi ju hittat problemet och lösningen var bara någon som
kunde hjälpa oss starta med startkablar!
Trodde vi ja.. En man hjälpte oss igång med bilens batteri, men sen var vi tillbaka till det faktum vi hade tidigare i
Swansea, att bilen inte vill hoppa igång tillräckligt. Vi insåg att detta var ett återkommande problem och att vi ju nu
faktiskt vill ha bilen fungerande VARJE gång vi startar den och inte bara ibland. SÅ, vi ringde upp NTMA (eller något
sådant) som är Roadside Assistance, dvs. bilmekaniker på åkande fot som kommer gratis till dig när du blir stående.
Gratis är inte så gratis som det låter, utan man betalar en summa för att bli medlem, läs 220 hemska dollar, men kan
då känna sig lite säkrare. Blir det dock så att bilen måste in på reparation får man betala den summan. Vi fick helt
enkelt lov att ringa dem och bli medlemmar och fick beskedet att en mekaniker skulle komma inom 2 timmar då de
hade fult upp för tillfället. Skönt tyckte vi som fick lite extra rast på denna soliga sjökant. Fast faktum var att jag satt
i bussen och jobbade med mitt företag och Joel var så rastlös att han till och med tänkte hoppa ned i den kyliga sjön.
Efter exakt två timmar rullar den få-ordade mekanikern in på parkeringen och fixar bilen åt oss! Han tipsar oss om att
byta ut fläktremmen om den ylar för mycket, men inget som är akut. Skönt tyckte vi och fortsatte vår korta tripp
vidare mot Port Macquarie, tjugo minuters väg bara. Just ja, innan den få-ordade mekanikern lämnade oss frågade
han vart vi skulle åka, vi berättade att vi skulle till Port Macquarie och får då ett litet flin tillbaka och "oj, inte den
bästa helgen att åka dit. De har triathlonlopp på söndag".
När vi kom in till Port Macquarie möttes vi av palmer efter gatorna, cyklar på biltaken, stränder efter stränder och
inga lediga parkeringsplatser. Tillslut hittade vi en ledig plats där vi letade upp campingplatser som vi ringde och
frågade ut om deras priser. Vi hittade ett ställe med bra pris som vi bestämde oss för, dock har vi inte möjlighet att
åka ut med bilen fören efter 17.00 morgon eftersom loppet går förbi här.
Vi har precis kommit in efter ett dopp i poolen. Ja, ni läste rätt! När vi kom hit vid femtiden var Joel så sugen att
testa våra nya cyklop och snorklar att han prompt tyckte att vi skulle ta ett kvällsdopp. Campingvärden som var och
städade vid poolen sa att "jaaa.. klart ni får bada, men det är ju väldigt kallt…", läs dem orden tillsammans med en
tveksam min så kan ni ju tänka er hur han såg ut! Sagt och gjort. Vi drog på oss badkläder, cyklop och kastade oss i
det härliga vattnet som var lika varmt som en svensk sjö i maj. Vi plaskade runt ett tag, skämdes när folk gick förbi
och sprang sen till duscharna och värmde oss i en kvarts evighet. Cyklopen fungerade kanon!
Imorgon har vi koalor på schemat!
lite, så vi bestämde oss för att köra åt sidan för att ja, vänta ut honom lite, då han låtit så förut. Vi stannade på en
parkering vid en sjö och eftersom vi varit upp så tidigt på morgonen för soluppgång så tyckte vi att vi var värda en
liten tupplur. Vi somnade snabbt och länge, närmare sagt två timmar sov vi. När vi vaknade vid 12-tiden kände vi oss
fräscha för att fortsätta, någon som inte var lika fräsch var bilen som inte ville ge oss en minsta gnutta livstecken.
Efter några smått irriterande minuter inser vi att Joel slagit på ljuset och sedan glömt det på när vi stannade. Man
kan tycka att vi borde bli irriterade på det, men nu hade vi ju hittat problemet och lösningen var bara någon som
kunde hjälpa oss starta med startkablar!
Trodde vi ja.. En man hjälpte oss igång med bilens batteri, men sen var vi tillbaka till det faktum vi hade tidigare i
Swansea, att bilen inte vill hoppa igång tillräckligt. Vi insåg att detta var ett återkommande problem och att vi ju nu
faktiskt vill ha bilen fungerande VARJE gång vi startar den och inte bara ibland. SÅ, vi ringde upp NTMA (eller något
sådant) som är Roadside Assistance, dvs. bilmekaniker på åkande fot som kommer gratis till dig när du blir stående.
Gratis är inte så gratis som det låter, utan man betalar en summa för att bli medlem, läs 220 hemska dollar, men kan
då känna sig lite säkrare. Blir det dock så att bilen måste in på reparation får man betala den summan. Vi fick helt
enkelt lov att ringa dem och bli medlemmar och fick beskedet att en mekaniker skulle komma inom 2 timmar då de
hade fult upp för tillfället. Skönt tyckte vi som fick lite extra rast på denna soliga sjökant. Fast faktum var att jag satt
i bussen och jobbade med mitt företag och Joel var så rastlös att han till och med tänkte hoppa ned i den kyliga sjön.
Efter exakt två timmar rullar den få-ordade mekanikern in på parkeringen och fixar bilen åt oss! Han tipsar oss om att
byta ut fläktremmen om den ylar för mycket, men inget som är akut. Skönt tyckte vi och fortsatte vår korta tripp
vidare mot Port Macquarie, tjugo minuters väg bara. Just ja, innan den få-ordade mekanikern lämnade oss frågade
han vart vi skulle åka, vi berättade att vi skulle till Port Macquarie och får då ett litet flin tillbaka och "oj, inte den
bästa helgen att åka dit. De har triathlonlopp på söndag".
När vi kom in till Port Macquarie möttes vi av palmer efter gatorna, cyklar på biltaken, stränder efter stränder och
inga lediga parkeringsplatser. Tillslut hittade vi en ledig plats där vi letade upp campingplatser som vi ringde och
frågade ut om deras priser. Vi hittade ett ställe med bra pris som vi bestämde oss för, dock har vi inte möjlighet att
åka ut med bilen fören efter 17.00 morgon eftersom loppet går förbi här.
Vi har precis kommit in efter ett dopp i poolen. Ja, ni läste rätt! När vi kom hit vid femtiden var Joel så sugen att
testa våra nya cyklop och snorklar att han prompt tyckte att vi skulle ta ett kvällsdopp. Campingvärden som var och
städade vid poolen sa att "jaaa.. klart ni får bada, men det är ju väldigt kallt…", läs dem orden tillsammans med en
tveksam min så kan ni ju tänka er hur han såg ut! Sagt och gjort. Vi drog på oss badkläder, cyklop och kastade oss i
det härliga vattnet som var lika varmt som en svensk sjö i maj. Vi plaskade runt ett tag, skämdes när folk gick förbi
och sprang sen till duscharna och värmde oss i en kvarts evighet. Cyklopen fungerade kanon!
Imorgon har vi koalor på schemat!
30:e april - Adjö Forster
Det är lördag och vi har precis lämnat Forster (uttalas Foster). Vilken stad!
Igår när vi kom besökte vi turistinformationen på en gång för att få lite broschyrer och se vart vi kunde bo
någonstans. Vi fick en massa tips om ställen att stanna på på vägen upp mot Brisbane. Sen körde vi till campingen
Forster Beach Holiday Park & Marina där vi fick en fantastisk plats uppe på en kulle med översikt över hamnen och bron!
Vi var båda väldigt sugna på att gå ner till vattnet för att se om vi kunde se några vilda delfiner, tydligen är Forster
den näst största "delfinstaden". Vi gick först ut på en stenpir där ett tiotal pelikaner låg och solade. Dem är sjukt
stora och har inte alls sådan där hänghaka som de alltid har på bilderna. Eller alltså, dem kan blåsa upp hakan och
även lägga fisk i den, men när dem bara är avslappnade så ser dem typ ut som storkar i ansiktet. När vi stod på piren
så börjar Joel exalterat peka och typ ropa "delfiiiner!!. Och visst var det så, en liten delfinflock simmade inne vid
hamnen. I typ en kvart fotograferade vi dem tills dem till sist var för långt bort. Då gick vi vidare längs vattnet tills vi
kom till havet (om man åker igenom Forster så passerar man en bro innan man kommer in i Tuncurry som är en
tvillingstad. Denna bro leder över Wallis Lake som mynnar ut i havet som ligger öst om staden, ca 400 meter från
bron) där det finns en till pir som leder ut en bit till stora betongblock. Vågorna som var rätt kraftiga slog emot så de
flög vatten högt upp i luften. Här hoppade vi runt ett tag innan vi tillslut gick tillbaka mot campingen igen. En man
som stod och rensade fisk vid piren hade hela pelikanflocken plus fiskmåsar runt om sig, han var ganska populär om
man säger som så!
Vid sextiden började det mörkna och jag ville hinna på att fotografera solnedgången nere vid stranden. Så återigen
gick vi ned till vattnet, eller okej - jag gick till stranden och Joel stannade vid sjökanten där han såg delfiner (han har
blivit helt tokig i delfiner efter Forster-vistelsen). När solen gått ned gick vi in till centrum som inte var så mycket att
skryta över kanske. De flesta restauranger hade förbluffande nog stängt, trots att det var fredag kväll! Vi var nära att
äta på Subway som alla andra gånger, men till slut fick jag med Joel in på ett Sea Food-ställe där jag köpte en
klassisk Fish'n chips och Joel en hamburgare.
Vi ställde klockan på 05.45 för att hinna med soluppgången. Tappra men trötta tog vi oss upp, tyvärr var det inte den
magnifika fantastiska soluppgång jag hoppats på, men soluppgång var det allt! Och vi fick även se några delfiner
igen, som tur var, annars hade väl Joel gråtit hela vägen till Port Macquarie..
Med lite vemod lämnar vi denna fina mysiga lilla stad för att bege oss upp mot den större staden Port Macquarie!
Igår när vi kom besökte vi turistinformationen på en gång för att få lite broschyrer och se vart vi kunde bo
någonstans. Vi fick en massa tips om ställen att stanna på på vägen upp mot Brisbane. Sen körde vi till campingen
Forster Beach Holiday Park & Marina där vi fick en fantastisk plats uppe på en kulle med översikt över hamnen och bron!
Vi var båda väldigt sugna på att gå ner till vattnet för att se om vi kunde se några vilda delfiner, tydligen är Forster
den näst största "delfinstaden". Vi gick först ut på en stenpir där ett tiotal pelikaner låg och solade. Dem är sjukt
stora och har inte alls sådan där hänghaka som de alltid har på bilderna. Eller alltså, dem kan blåsa upp hakan och
även lägga fisk i den, men när dem bara är avslappnade så ser dem typ ut som storkar i ansiktet. När vi stod på piren
så börjar Joel exalterat peka och typ ropa "delfiiiner!!. Och visst var det så, en liten delfinflock simmade inne vid
hamnen. I typ en kvart fotograferade vi dem tills dem till sist var för långt bort. Då gick vi vidare längs vattnet tills vi
kom till havet (om man åker igenom Forster så passerar man en bro innan man kommer in i Tuncurry som är en
tvillingstad. Denna bro leder över Wallis Lake som mynnar ut i havet som ligger öst om staden, ca 400 meter från
bron) där det finns en till pir som leder ut en bit till stora betongblock. Vågorna som var rätt kraftiga slog emot så de
flög vatten högt upp i luften. Här hoppade vi runt ett tag innan vi tillslut gick tillbaka mot campingen igen. En man
som stod och rensade fisk vid piren hade hela pelikanflocken plus fiskmåsar runt om sig, han var ganska populär om
man säger som så!
Vid sextiden började det mörkna och jag ville hinna på att fotografera solnedgången nere vid stranden. Så återigen
gick vi ned till vattnet, eller okej - jag gick till stranden och Joel stannade vid sjökanten där han såg delfiner (han har
blivit helt tokig i delfiner efter Forster-vistelsen). När solen gått ned gick vi in till centrum som inte var så mycket att
skryta över kanske. De flesta restauranger hade förbluffande nog stängt, trots att det var fredag kväll! Vi var nära att
äta på Subway som alla andra gånger, men till slut fick jag med Joel in på ett Sea Food-ställe där jag köpte en
klassisk Fish'n chips och Joel en hamburgare.
Vi ställde klockan på 05.45 för att hinna med soluppgången. Tappra men trötta tog vi oss upp, tyvärr var det inte den
magnifika fantastiska soluppgång jag hoppats på, men soluppgång var det allt! Och vi fick även se några delfiner
igen, som tur var, annars hade väl Joel gråtit hela vägen till Port Macquarie..
Med lite vemod lämnar vi denna fina mysiga lilla stad för att bege oss upp mot den större staden Port Macquarie!
29:e april - Forster
Andra natten är avklarad och vi är på väg mot ett ställe som heter Forster. Vi kör fortfarande bara kort sträckor
eftersom vi vill besöka några av de mindre ställena också. Här i Bushland har det inte hänt något riktigt spektakulärt,
möjligtvis när ett par berättade lite om vad man bör besöka på vägen upp mot Carins. Mannen berättade även att han
hittat en orm sittandes i ett träd några meter bort och ifall vi ville titta på den. Självklart! När vi kom närmare såg vi den
sitta där i ett träd, men till vår besvikelse (eller möjligtvis lättnad) var den inte riktigt utan nämligen hans kära plastorm
som han brukade hänga lite här och var för att skrämma folk, rolig kille!
Nu har vi pumpat på gasen tre gånger och är på väg upp över den skumpiga skogsvägen tillbaka upp mot Lakes Way! Vi
upptäckte igår kväll att vi kört på Lakes Way som vi läst om i Lonely Panets bok. Det är en väg som går förbi massa
sjöar och skogslandskap, väldigt vackra vyer har vi stött på.
Efter den stora vägen "Pacific Highway" finns det "tourist drives" som avstickare där man kan köra en omväg men där
man får se mer av Australien. Och eftersom det är lågsäsong nu så är det inte mycket folk alls på dessa vägar!
eftersom vi vill besöka några av de mindre ställena också. Här i Bushland har det inte hänt något riktigt spektakulärt,
möjligtvis när ett par berättade lite om vad man bör besöka på vägen upp mot Carins. Mannen berättade även att han
hittat en orm sittandes i ett träd några meter bort och ifall vi ville titta på den. Självklart! När vi kom närmare såg vi den
sitta där i ett träd, men till vår besvikelse (eller möjligtvis lättnad) var den inte riktigt utan nämligen hans kära plastorm
som han brukade hänga lite här och var för att skrämma folk, rolig kille!
Nu har vi pumpat på gasen tre gånger och är på väg upp över den skumpiga skogsvägen tillbaka upp mot Lakes Way! Vi
upptäckte igår kväll att vi kört på Lakes Way som vi läst om i Lonely Panets bok. Det är en väg som går förbi massa
sjöar och skogslandskap, väldigt vackra vyer har vi stött på.
Efter den stora vägen "Pacific Highway" finns det "tourist drives" som avstickare där man kan köra en omväg men där
man får se mer av Australien. Och eftersom det är lågsäsong nu så är det inte mycket folk alls på dessa vägar!
28:e april - Bushland
Bloggen har varit tyst i nästan en vecka pga. dålig mottagning på vårt mobila internet. Som tur var har vi skrivit om
våra äventyr trots vår icke-täckning. Bilder kommer nog upp vid senare tillfälle.
Vår första hela dag har passerat på vår resa och vi befinner oss någonstans mitt i ingenstans känns det som. Dagen
har inte riktigt gått som vi planerat, det började i morse när vi skulle lämna Swansea vid tiotiden. 9.40 är allt packat
och klart, vi sätter oss i bilen och vrider på nyckeln. Bilen låter men ingenting händer, precis som den gjort en gång
innan. Den vill helt enkelt inte starta. Vi kollar till batteriet men allt är som det ska, vi tror det är tändstiften men kan
inte hitta vart dem sitter. Till sist går vi till receptionen och säger att vår bil inte kan starta och att vi inte kan ta oss
ut innan 10 som man ska. Det är lugnt från deras sida och vi får nummer till en mekaniker, ringer dit och får reda på
att det kommer kosta ca. 600kr för att dem bara ska hämta bilen och köra den till verkstaden. Nej tack säger vi och
tänker att det borde väl finnas någon lite mer bilkunnig människa på campingen än vi? En man som hänger tvätt blir
vårt offer som snällt följer med oss efter att han försäkrat oss om att det inte är hans linnen som hänger på strecken.
Han hittar inte heller felet men ringer sin son som är mekaniker och som via telefon säger att det kan vara
fläktremmen. En annan man med sitt barnbarn går förbi och vi vinkar honom till oss. Denna gång en mer kunnig
person som börjar kika runt och ber sen om insektssprayet som han sprayar på någonting i motorn. Efter en stund
hoppar bilen igång och vi tackar för oss och kör sakta in mot centrum där vi söker upp en verkstad. Vid detta lag går
bilen som den brukar och dem ser inget fel utan säger åt oss att pumpa tre gånger på gaspedalen innan vi startar
den för att värma upp den lite. Detta blir vårt guldknep på resan!
Vi förtär frukost på en Woolworth-parkering och sen är det dags för min (Elsa) första gång att köra bil i detta land.
Varför jag bävat så mycket för vänstertrafik, minibuss och automat fattar jag inte nu såhär i efterhand. Allt är ju
busenkelt! (Det krångligaste är i stan där man ibland inte får svänga höger i korsningar av någon anledning.)
Efter en timmes körning svänger vi av till en rastplast för att vila, mest kanske för att demonstrera att vi har tid över
till sådant också och inte bara att stressköra. Vi öppnar bakluckan och lägger oss i sängen och somnar till den varma
solen. Efter trekvart vaknar vi sådär härligt solvarma i huvudet och fortsätter vår resa mot Pacific Palms som såg
väldigt trevligt ut på kartan, när vi efter ett tag svänger av i Bulahdelah möter vi uppförsbackar som leder oss upp på
ett skogsklätt berg. När vi tillslut närmar oss så hittar vi inte stället vi tänkt bo på, utan hamnar av en slump på en
hållit grusväg som leder oss rakt in i skogen mot en camping.
Sandbar & Bushland Caravan & Camping Parks, en camping belägen ca. 3 km in i skogen alldeles bredvid Smiths
Lake. Vi hade tänkt oss något lite mer civiliserat men istället bor vi nu alldeles vid kanten till en sjö. Omgivningen är
ganska häftig, en liten dunge med otroligt grönt gräs och träd och allt känns ganska "bushigt".
Upptäckter
Nere vid sjön så finns det skyltar ca 20m ut i vattnet där det står "bilkörning förbjudet"
I ett av duschbåsen finns ett badkar
våra äventyr trots vår icke-täckning. Bilder kommer nog upp vid senare tillfälle.
Vår första hela dag har passerat på vår resa och vi befinner oss någonstans mitt i ingenstans känns det som. Dagen
har inte riktigt gått som vi planerat, det började i morse när vi skulle lämna Swansea vid tiotiden. 9.40 är allt packat
och klart, vi sätter oss i bilen och vrider på nyckeln. Bilen låter men ingenting händer, precis som den gjort en gång
innan. Den vill helt enkelt inte starta. Vi kollar till batteriet men allt är som det ska, vi tror det är tändstiften men kan
inte hitta vart dem sitter. Till sist går vi till receptionen och säger att vår bil inte kan starta och att vi inte kan ta oss
ut innan 10 som man ska. Det är lugnt från deras sida och vi får nummer till en mekaniker, ringer dit och får reda på
att det kommer kosta ca. 600kr för att dem bara ska hämta bilen och köra den till verkstaden. Nej tack säger vi och
tänker att det borde väl finnas någon lite mer bilkunnig människa på campingen än vi? En man som hänger tvätt blir
vårt offer som snällt följer med oss efter att han försäkrat oss om att det inte är hans linnen som hänger på strecken.
Han hittar inte heller felet men ringer sin son som är mekaniker och som via telefon säger att det kan vara
fläktremmen. En annan man med sitt barnbarn går förbi och vi vinkar honom till oss. Denna gång en mer kunnig
person som börjar kika runt och ber sen om insektssprayet som han sprayar på någonting i motorn. Efter en stund
hoppar bilen igång och vi tackar för oss och kör sakta in mot centrum där vi söker upp en verkstad. Vid detta lag går
bilen som den brukar och dem ser inget fel utan säger åt oss att pumpa tre gånger på gaspedalen innan vi startar
den för att värma upp den lite. Detta blir vårt guldknep på resan!
Vi förtär frukost på en Woolworth-parkering och sen är det dags för min (Elsa) första gång att köra bil i detta land.
Varför jag bävat så mycket för vänstertrafik, minibuss och automat fattar jag inte nu såhär i efterhand. Allt är ju
busenkelt! (Det krångligaste är i stan där man ibland inte får svänga höger i korsningar av någon anledning.)
Efter en timmes körning svänger vi av till en rastplast för att vila, mest kanske för att demonstrera att vi har tid över
till sådant också och inte bara att stressköra. Vi öppnar bakluckan och lägger oss i sängen och somnar till den varma
solen. Efter trekvart vaknar vi sådär härligt solvarma i huvudet och fortsätter vår resa mot Pacific Palms som såg
väldigt trevligt ut på kartan, när vi efter ett tag svänger av i Bulahdelah möter vi uppförsbackar som leder oss upp på
ett skogsklätt berg. När vi tillslut närmar oss så hittar vi inte stället vi tänkt bo på, utan hamnar av en slump på en
hållit grusväg som leder oss rakt in i skogen mot en camping.
Sandbar & Bushland Caravan & Camping Parks, en camping belägen ca. 3 km in i skogen alldeles bredvid Smiths
Lake. Vi hade tänkt oss något lite mer civiliserat men istället bor vi nu alldeles vid kanten till en sjö. Omgivningen är
ganska häftig, en liten dunge med otroligt grönt gräs och träd och allt känns ganska "bushigt".
Upptäckter
Nere vid sjön så finns det skyltar ca 20m ut i vattnet där det står "bilkörning förbjudet"
I ett av duschbåsen finns ett badkar
