Nu är vi äntligen på väg!
Efter ett samtal till Western Australia's transport department så fick vi meddelande att vi kan åka utan att få brev om
nytt ägarskap på bilen. Dock visade det sig att han vi köpte den från inte var ägare på bilen så vi har tydligen köpt
bilen från någon helt annan person. Som tur var kollade vi upp innan vi köpte att den inte var stulen.

Våra ägodelar packades in i bilen, vi tog farväl av alla djuren (ingen i familjen var hemma) och vid tvåtiden lämnade
vi Sydney och vårt hem i Balmain bakom oss, med siktet inställt på Newcastle ca. 15 mil norrut.

Vid femtiden rullade vi in på campingen Swansea som ligger just i Swansea. Detta är en liten "stad" som ligger 2 mil
söder om Newcastle och belägen vid Lake Macquarie. Det kändes som en bra start på resan, en liten tripp lagom
långt för att känna att man är på väg utan att vara helt utmattad av all bilkörning.

Det blev snabbt mörkt och vi har hunnit med en promenad längst vattnet till Woolworth och en biljardomgång. Vädret
har varit grått och regnet har legat i luften och stundom ramlat ner från himlen. Klockan är strax efter tolv på natten
men jag lovade mig själv att skriva ett blogginlägg innan vi stänger för natten. Bussen är jättemysig och det känns
väldigt bra nu såhär första dagen.

Nu ska vi somna till regnet och göra oss beredda för en tidig morgon med soluppgång vid självaste Lake Macquarie!


Resan har börjat och vad passar bättre än ett glädjeskutt (med mjölk i ena handen såklart)?!


Såhär mysigt har vi det i vårt lilla kryping


Joel köpte en undervattenskamera i måndags, såklart testade han den hemma i akvariet
(han är mycket nöjd med fokuset på byrån)

Förlåt mammor, pappor, fastrar, mostrar, farbröder, morbröder, kusiner, syskon, syskonbarn, vänner, hundar, katter,
okända, tjejer, killar och kängurus. Bloggen har legat på is nu i veckan, pga. bristande intresse för att vara helt ärlig.

Imorgon, onsdag, har vi bestämt att vi ska påbörja vår tripp upp över östkusten, dessvärre så har vi inte fått brevet
från Western Australian traffic office om registreringen ännu så vi får helt enkelt se om vi får åka imorgon eller inte.
Allt är, nästan, nedpackat/inpackat i bilen. Självklart åkte Joels nästan 20-tal godispåsar in i första omgången
lastning. En kartbok har även inhandlats, fullproppad med tips på campingplatser och annat nyttigt inför vår resa!

(För och efterbilder på bussen får ni allt stå ut med tills allt är färdigpackat.)
Just ja på tal om den, vår buss är en periodare. Ibland gillar han att starta ibland inte. Ibland funkar något och ibland
inte. Det kommer bli en spännande trip, helt klart! Hoho!


I söndags efter Påskdagsgudstjänsten i Centennial Park med Svenska och Norska kyrkan bjöd Birgitta hem oss på
påskmiddag. Detta härliga bord dukade vi tillsammans upp!

Jag tror att jag har stukat tummen. Den värker och är svullen så idag köpte vi ett bandage för att linda om och
ge den lite stöd. Om jag har stukat den vet vi inte, vi bara gissar. Och vad jag har gjort?

Ja, det är väl det pinsamma i det hela: Jag sov!
Vaknade i onsdags morse och kände hur det värkte i hela tummen och sen dess har det varit så.
Hur mystiskt som helst!

Har ni några förslag på vad det kan vara eller vad jag ska göra?

Tiden går fort när man har roligt. Idag är det 5 år sedan vi blev tillsammans!
Det känns som mycket längre tid men på samma gång mycket kortare.
Vi har hunnit så mycket tillsammans och man känner varandra så väl men samtidigt
går livet så fort när man trivs att åren bara har rasat på!

Hur vi firar dagen vet vi inte, måste man egentligen fira när varje dag är som en fest ändå?!
(Massa grattis till Lars som fyller 24år idag!)




April 2011 och April 2006, har vi ändrats något?

En nöjd födelsedagist med kort från Sverige (Tack farmor! /Joel)


Den smarriga smörgåstårtan som jag "kastade" ihop


Joel och födelsedagspresenten

Med en enkel tulepan blev Joel 22 år dagen till ära!
Medan han var på jobbet så gick jag iväg och köpte surfingbrädan jag hittat i en annons, gömde den sedan i bilen och
slog in bilnyckeln i ett litet paket. Begav mig ner till Woolworth och inhandlade en mängd ingridienser till kvällen.

Smörgåstårta á la Joels mamma och med garnering á la min mamma och till efterätt kladdkaka med glass, maränger
och jordgubbar. Jag bjöd över Elin och Peter från Svenska kyrkan för att dinera med oss och det blev en trevlig kväll
med mycket lägerminnen och prat.

Imorgon ska jag försöka lägga upp lite bilder från idag och på kvällen/natten har vi tänkt att testsova vår lilla buss!

Som många läst på Facebook så håller vi på att måla om inuti bilen. Alltså på "träinredningen". Vi fick en full låda
med massvis olika kulörer av Owen som vi fick använda hur vi ville. Joel förespråkade en grön färg och eftersom den
såg väldigt snygg ut i burken körde vi på den. Det hela resulterade i en avokado-färg som vi hela gårdagen
diskuterade om vi skulle måla om eller inte. Svart, vit och en blå burk har öppnats och målats med. Men det slutliga
resultatet får ni inte se förens att ALLT blivit klart.

Den som väntar på något gott!

Igår kväll var vi på Café Svensson och åt en varsin köttbullsmacka! Ni anar inte hur gott det var!
Vi saknar den svenska maten så in i norden men imorgon eller på lördag ska vi till IKEA och köpa
saker till bussen OCH äta svensk mat!

Igår blev vi ägare till en vit Mitsubishi van innan vi knapp hunnit bestämma oss ifall vi ville ha en kombi eller
minibuss.

Så här gick det till när vi hittade bussen (för er som orkar läsa)
I lördags kväll hittade vi två väldigt intressanta annonser på minibussar, båda med väldigt bra pris. Den ena kändes
för bra för att vara sann, men vi skickade ett sms och fick svar att vi kunde komma och kolla redan på kvällen
(klockan var 18.00 när vi skickade sms:et), vi svarade att vi ville det. Inget svar. Ringde. Inget svar. Vi skickade ett
till sms och frågade efter bilens registreringsnummer och även hans namn (för att se om bilen var stulen). Inget svar.
Vi antog att den var stulen pga. det låga priset och säljaren som inte hörde av sig. Vi är fortfarande sugen på bilen
och testar ringa från Joels telefon, annat nummer så att killen tror att det är någon annan. Inget svar. Men efter ca 1
timme ringer killen, jag säger att vi är intresserade men får svaret att bilen är såld. Vi kontaktar den andra bussen
och bokar in en tid på dem på förmiddagen nästa dag. Efter ett tag ringer telefonen och det är killen med första
minibussen, tydligen är inte bussen såld utan vi kan komma och kolla på den. Vi får registreringsnummer och namn
på honom så det känns bra. Han frågar ifall vi kan komma vid 1-tiden, eftersom han har en annan intresserad som
kommer klockan 12. Känns som bortkastad tid att låta någon annan gå före oss så jag ber om att få komma lite
tidigare. Killen låter vääldigt tveksam då han ska ut på kvällen med sina kompisar och inte tror han kommer orka
upp, MEN han låter oss komma till 11. Success!

Spända vaknar vi och efter 1 timme har vi tagit oss till Bondi Beach för att möta upp med killen. Som inte befinner sig
på plats. Jag ringer honom. Inget svar. Efter 10-15minuter ringer han upp och säger att han nyss vaknade men
kommer ut om 10 min. Efter ca 25minuter kommer han ut, ser helt okej ut (inget slusk som tur var), vi går upp till
en parkering där bussen står parkerad. Den ser helt okej ut, han visar oss hur allt fungerar och vad som finns.
Bussen är helt klart sliten, men vi hade inte räknat med något annat. I annonses stod det att A/C fanns, det fanns det
också, nermonterad i bagaget.. Joel åkte iväg med killen på en provtur, efter en kvart var dem tillbaka. Joel tyckte
den verkade gå bra, och jag hade upptäckt att något hängde under bussen. Han berättade att det var någon sorts
tejp som gjorde något, tydligen inget att oroa sig över enligt Joel.

Priset låg på $2500 som är ett otroligt lågt pris för en van med säng och campingutrustning, men eftersom det inte
fanns A/C, två fönster var lite spräckta etc. så bad vi om att gå ner i priset till $2200. Hans sista pris var $2300
annars skulle han sälja den till någon annan eftersom han hade en hel vecka kvar. Vi slog till!
Killen sa att han behövde hämta alla papper och så på sitt hostelrum men att han skulle vara tillbaka om 10 minuter.
Efter 20 minuter trodde vi att han hade stuckit bara, men efter ytterligare 15 minuter så kom han tillbaka med alla
papper. Vi skrev på allt och gav honom pengar. Sedan var det bara att åka hem. Bara bara.

Först skulle vi tanka, bara det var ett projekt i sig. Vi visste inte vart någon mack låg och Joel glömde bort vilken sida
tanklocket var på och körde in på fel sida när vi väl kommit fram till pumparna. Efter tankningen var det bara den
"lilla" vägen hem till Balmain genom city. Vi vet ju hur vägarna går och hur bussarna åker, men det är inte lika enkelt
att köra där själv med bil. Mycket enkelriktade vägar och många filer som endast bussarna får åka i. Vi skakade i
kapp och kom fel och fick åka ur stan på fel sida och sen ta oss in igen för ett nytt försök, som gav resultat och tog
oss upp på Anzac Bridge som var vårt mål för att veta att resten skulle gå bra. Här blev den första streckan man fick
gasa på lite mer, ca 60km/h, då började ett dånande ljud låta i bilen, kändes inte direkt bra, men inte helt farligt
heller så vi körde hem och parkerade efter gatan. Vi gick direkt till vårt rum och la oss ner helt utmattade i sängen
och ja. Har vi köpt grisen i säcken?

Bilen står nu på baksidan av familjens hus. Det känns bra när den står där, men vi gruvar oss för att köra den igen.
Men Owen ska ringa en bekant imorgon som ska titta på den åt oss förhoppningsvis till en billig peng. Våra
förhoppningar är att det inte är något större fel och att kostnaderna blir så låga som möjligt. Vi har gjort en lista på
vad vi behöver, gjort en extranyckel idag och vi frågade nyss Owen efter lite färgburkar så vi kunde pimpa köket +
sängdelar så nu har vi 5 olika färger som vi ska välja mellan imorgon då det blir bil-fixar dag. Sängen och förvaringen
under ska fixas till och det ska målas och framförallt ska alla tyger tvättas och bilen också för den delen.

Före och efterbilder på vår egna "pimp my ride" kommer givetvis!

Som ni minns så "sa jag upp mig" från min praktikplats här i Sydney, det funkade inte alls.
Uppgifterna var inte relevanta och jag lärde mig i princip ingenting alls. Så jag sa upp mig.

På torsdagen efter hade jag mitt LIA-samtal (LIA = Lärande inom arbete, typ prao) med min mentor från skolan i Sverige, då jag berättade hur det blivit och mitt val att sluta. Vi pratade även om hur jag skulle fortsätta min praktik. Det första jag tänkte var ju att söka nya praktikplats på en ny byrå, redan dagen efter jag slutade så var jag på en ny byrå på intervju. Kände att det inte heller var rätt ställe för mig men det verkade som jag fick platsen om jag ville. Men har man börjat lita på magen får man nog forsätta.

Jag har ju även gått in i en otroligt kreativ tid under min tid här i Sydney. Denna kom i brist på uppgifter och eftersom min hjärna är inställd på att alltid leverera nya saker så fick jag en väldans överflöd på tankar och kreativitet som jag inte fick utlopp för. Under min praktik började det gå upp för mig att ett jobb på byrå inte var så bra som jag trodde det skulle vara. Jag insåg att alla personer på jobbet var proffs på sin sak, och det kan väl vara roligt till en början, men sen då?

Ska jag alltid vara ecommerce-Elsa då? Nej hörrni, så kan inte jag jobba. Jag är en allt-i-allo och jag är en entreprenör. Dem två insikterna fick jag under de veckors praktik här i Sydney. Vad jag ska göra är att driva företag. Företag där jag får bestämma, göra allt, jobba vilka tider jag vill, hur jag vill och vart jag vill. Jag behöver ansvar och omväxlighet.

Så vad jag och min mentor kom fram till var att jag får starta ett eget fiktivt företag. Dvs. jag kommer inte registrera företaget pga. långa väntetider, underskrifter och den faktorn att jag sitter på andra sidan jorden. Jag kommer driva företaget precis som man driver ett företag de första 8 veckorna.

Detta blev ett långt inlägg och jag ska inte dra det mycket längre. Men vad som händer härnäst är att jag kör igång mitt fiktiva företag här i Sydney, sen om några veckor kommer jag och Joel bege oss av från Sydney och börja vår resa uppåt kusten och Gud vet vart mer vi bär av, och jag kommer att jobba på resande fot. Jag har mobilt internet, en bärbar dator och möjligheterna är stora!

Nu kör vi!

Efter början av veckans inläggsbomb har det varit tyst från vår sida av den enkla anledningen att inget i princip har hänt här. Igår kom vi tillslut ut på kvällen och gjorde något efter att alla veckans andra kvällar bara legat i sängen och tittat på serier. Vi tog oss iallafall väg till Svenska Kyrkans "Thursday happening" där det var spelkväll hemma hos volontärerna. Vi var ett litet gäng på 8 personer och jag slog alla i Rappa Kalja! Fantastiskt trevlig kväll blev det.



Idag var Joel ledig från jobbet så vi åkte in till stan för att titta på bilar i Kings Cross. De skulle tydligen finnas en stor bilmarknad där för backpackers som visade sig vara ett garage med 7 bilar, varav den billigaste var dubbelt vår budget. Men Joel han snappa upp något om folk som sålde efter gatan på Victoria Street som mekanikern mumlade om, så vi tackade för oss och gick upp till Victoria Street. Mycket riktigt, där stod campervans längst gatan med desperata backpackers som försökte få dem sålda innan deras hemresor.

Vi hade ju i princip bestämt oss att köpa en kombi men efter idag har Joel helt ramlat in på van-spåret. Vi ska tydligen ha en mini-buss. Som tur var hann jag hejda honom när han blev för sugen på en bil som de ville ha $2800 för, väldigt bra pris och den såg helt okej ut (om man bortsåg från att hela bilens insida var fullsmockad med fotografier på nakna tjejer). Vi behöver kolla upp lite registrering och hur det fungerar etc. först, är ett himla krångel här har vi insett.

Vi vandrade runt ett bra tag och kikade på bilar som stod där, hittade även en till minibuss för riktigt bra pris, så vi gick närmare och tittade. Tjejen som satt i framsätet såg helt borta ut och plötsligt kröp en kille ut från "skåpet" och han såg minst lika sliten ut, samt hans kläder som hängde åt alla de möjliga håll. I beskrivningen på lappen stod även att deras "hemmagjorda örtträdgård" skulle följa med, man slipper ju tänka allt för länge innan man förstår vad den samlingen innehåller, haha!

Klockan är jättesent och Joel har redan lagt sig. Jag ville bara få upp vår nya design innan jag springer och lägger mig, hoppas ni gillar den! Säg till om något ser knasigt ut eller bara är helt värdelöst och borde bytas ut!

När jag får lite mer tid så ska jag berätta hur min praktik har löst sig, många har frågat!

Imorgon ger vi nog ut på lite biljakt igen, om vi får någon klarhet i registreringen. Annars blir det till att tvätta, jippi!

Nu har jag jobbat hos Birgitta i en vecka som house-keeper. Mest jobbar jag i trädgården med att rensa rabatter.
Jag har också dammsugit inne i huset och hjälper till att laga mat.

Jag jobbar 3 dagar i veckan, 6 timmar varje gång. Börjar halv 10 - 10 och slutar ungefär vid halv 5. Det tar ca 40
minuter med buss hem till henne så det är helt okej.

Birgitta har en katt som heter Mandus som är 1,5 år. Han tycker det är väldigt kul när jag är i rabatterna och prasslar
så han brukar hoppa på mina händer så man tror att det är en orm som attackerar!

Idag när jag höll på att rensa Clivian (Birgitta brukar berätta vad dem heter, som att jag vet...) så tittade den här
rackaren ut. Jag flög 2 meter bak, samlade mig och tog en pinne för att lyfta bladen och se va det va. Men den låg
helt still så jag antog att den var död. När jag fick fram den så såg jag att det inte var en orm som jag trodde utan en
stor ödla. Birgitta berättade vad den hette (kom inte ihåg vad det var) och att dem var ofarliga men gillade att
skrämma katterna.

En kväll förra veckan gick vi ner till klipporna och Joel fotograferade mig lite. Tanken från början var att få lite bilder
som jag kunde använda till en eventuell entreprenörs-blogg jag tänkte börja skriva på, men när vi kom till klipporna
började det regna och slutade inte förens det vart mörkt. Så vi tog andra bilder än vad som var tänkt.

Tänk vad duktig han är (I Blue Mountains lärde han sig fota manuellt)!




Någon tyckte att en soffa skulle göra sig bra nere vid klipporna

Dagen som jag slutade min praktik så skrev jag att vi hade gått till White Horse Bay och klättrat ner till stranden
som man kan besöka när vattnet ligger lågt. Här kommer bilderna jag lovade!


Tyvärr är det inte det optimala stället för att bada, det finns stenar överallt




Joel klättrade lite i träd






Vi har det som sagt - gaaaanska bra!

Inläggen kommer lite i olika ordning som ni kanske märker, men hellre fel ordning än inget alls - eller hur?

När vi gick på Wildlife World så köpte vi en kombo-biljett för $60 som gav oss inträde till Wildlife World, Aquarium och
Sydney Tower, så i lördags bestämde vi oss för att nyttja den sista biljetten och se Sydney ovanifrån. Eftersom vi var
helt slut i benen efter Blue Mountains så blev det en lugn dag.

Vi började besöket i deras biosalong för att se "Oz-trek", en film om Australien, mest natur och vad man bör se. Man
satt i stolar som rörde på sig och skumpade så det kändes som att man verkligen satt i ett flygplats, på en häst, i ett
skepp etc. Denna film hade säkert varit bra om inte Joel hade tvingat oss att sitta längst fram. Vi mådde illa båda två
och kunde knappt titta på filmduken som var för nära ögonen.

Själva besöket uppe i tornet som ger en 360 graders vy över HELA Sydney sänktes ganska mycket eftersom båda
mådde illa och ville ner på marken. Men det var häftigt att se ut över hela stan, men ingenting som kändes direkt
spektakulärt att göra.

Efter torn-besöket gick Joel och klippte sig, han såg ut som Sune efteråt och muttrade hela eftermiddagen om hur
mycket bättre Ida klipper än den andra frisören, haha.

Vi gick sen ner till China Town för att gå lite på Paddy's Market som är en stor marknad under ett köpcenter. Denna
marknad är precis som dem man brukar gå på i Turkiet, Spanien etc. Allt finns till billiga priser och budgetkvalitét.

När vi kom hem var det uppdukat för BBQ hos familjen, pappan i husets fotbollslag skulle fira att dem inte kom sist
och vi blev bjudna på mat. Många var intresserade av Sverige, bla. politiken, vi får se hur mycket vi lurade i dem
eftersom vi inte är politiskt lagda någon av oss. Någon hade besökt ishotellet och var helt lyrisk över allt som
Norrland hade att erbjuda.

Tänk vad exotiska alla här tycker att vi är!


Utsikten från Sydney Tower




Till höger ser ni Harbour Bridge och om ni tittar till vänster i mitten av bilden ser ni Balmain som börjar där






Paddy's Market

Vädret var så härligt igår att vi bestämde oss för att ta våra cyklop och simfötter och åka till Gordons Bay för att
snorkla. Jag har varit där två gånger tidigare och Joel en gång, men den gången var det så vågigt och inte så soligt
så det var svårt att både snorkla och se bra. Men igår hade vi en urmysig eftermiddag tillsammans.

Gordons Bay är en vik som ligger mellan Coogee Beach och Clovelly Beach, många Sydney-bor som snorklar där, då
detta är ett av få ställen där man kan snorkla. Skönt nog vet nästan ingen turister om det, och knappt Sydney-borna
heller för det är alltid ganska lite folk där.

Det var ganska vågigt in mot "stranden" (det är bara stenblock) så det var svårt att ta sig ut och in eftersom vågorna
slog ner en ganska lätt. Men när vi väl kom ut i vattnet var det fantastiskt. Solen låg på och man såg otroligt bra
under ytan. Vi låg i nästan 30 minuter och snorklade runt och tittade på fiskar. Hand i hand simmade vi och pekade
till varandra när man såg något och ibland dykte vi ner och bröt fiskstimmen eller simmade efter botten. Tillslut fick vi
se en av de större fiskarna, Blue Groper, som Joel inte sett förut, då var vi nöjda för dagen med vår simtur och
försökte ta oss upp igen. Enklare sagt än gjort. Vågorna slog ner en när man kommit upp på benen och Joels snorkel
försvann för ett tag, men tillslut kom vi upp med bara lite skrapsår på knäna.

Efteråt låg vi på en stor sten och torkade i solen och kikade sen på alla krabbor som sprang runt på stenarna. På
hemvägen handlade vi lite på Woolworth och när vi kom hem lagade vi till en god middag följt av några avsnitt av
Svensson Svensson. En kanonlyckad dag helt enkelt!


Vackra Gordons Bay


Nöjda snorklare (beviset ser ni i våra pannor)

Inatt gick Australien över till vintertid, dvs. en timme tillbaka och vi är återigen 10 timmar före Sverige.
Natten bjöd även på meddelande från Sverige att jag blivit faster åt en liten pojke, massa grattis till Emil och Emma!

Solen strålar och vi ligger i sängen och funderar på hur vi ska möta dagen. Ska vi åka till någon strand, snorkla,
gå på AFL (Australian Fotball League) eller kanske åka på zoo?

Vi får se hur det blir, men först och främst måste vi ta oss upp!



En tjuvkik på lite kommande bilder

Förrförra veckan efter Elsas praktik var vi på väg till Aquarium, men när vi kom dit visade sig det att dem inte hade
kvällsöppet, som vi sett i broschyrerna, så vi vandrade runt vid hamnen som är otroligt vacker på kvällen. Som
många andra storstäder så är Sydney väldigt vackert belyst.


Vid Darling Harbour möts man av ett "Monorail". Ett litet tåg som går på ett spår uppe i luften runt centrala Sydney.


Elsa med Darling Harbour i bakgrunden


Joel med Darling Harbour i bakgrunden

Förra helgen var vi på Aquarium i Darling Harbour. Nu kommer ett urval av de utlovade bilder.
För er som befinner er i Sydney och funderar på att gå dit eller inte så rekommenderar vi det. Välj en vardag så att det är så lite folk som möjligt. Men här finns massa att se, visst är det lite som ett zoo brukar vara mitt i stan, men vi var nöjda, mycket mer nöjda än med Wildlife World.


Maneter


Undervattenstunnlarna gjorde att man kom fiskarna närmare


Undervattenstunnel


Fiskar överallt


Dugongen och jag pussas


Och Joel åt fiskarna..


Hajakvariumet


En hel fönstervägg in mot akvariumet

05.20 ringde vår klocka på fredagsmorgonen. Med nöd och näppe orkade vi oss upp och packa ryggsäckarna för en heldag uppe i de "blå bergen". Med mackor, youghurt, dricka, frukt, ombyte, myggmedel och kamera nedpackade tog vi oss till bussen mot central stationen för att därefter ta tåget som skulle ta oss 2 timmar bortåt.

Framme i Katoomba var det SVINKALLT, trots att vi båda hade långbyxor och jacka. Vi hittade in till en turistbyrå där de lurade på oss ett busspass + biljetter till tre attraktioner som fanns nere i bergen. Men vi lurade även dem att vi var studenter, så vi fick det lite billigare. Bussen tog oss till ett ställe där de tyckte vi skulle börja, iochmed att det var otroligt dimmigt så var det en bra utgångspunkt. De gav oss även tips om vart vi skulle gå för att få den ultimata trippen.


Vattenfallet precis i början av vår tripp

Stigarna var blöta och leriga så det blev mycket hoppande hit och dit. Men pga. det dimmiga och kalla vädret så var vi nästan själva på de flesta ställena. Första utsiktspunkten gav oss ingen utsikt alls, med lite fantasi kunde man skymta bergssiluetter. Vi vandrade vidare och insåg att det inte alls var lika kallt längre, utan väldigt behagligt vandringsväder. Vid nästa utsiktspunkt såg vi mer, då dimman svepte förbi och ibland visade sig luckor då man såg berg och träd nedanför.


Här snackar vi dimma! Vid klart väder ser man en oändlig vy över dalarna

Vi kom fram till centret där "The Scenic Railway" fanns, som ingick i vårt pass. En gammal järnväg som användes av gruvarbetarna, världens brantaste är den (vilket fick oss att vilja åka den) 52 graders lutning och ca. 450 långt. En kort men rolig resa som bjöd på mer asiater än fjärilar i magen. Denna tar en ned i dalen så att man sedan kan fortsätta till fots runtom deras trallade gångsstigar. Vi tog den längsta som skulle ta 50 minuter, men först en snabb avstickare för att se ett litet vattenfall. Jag lyckades även snubbla och ramla på den våta trallen så att Joel gick runt och pikade mig hela dagen (smällar man får ta om man ska umgås med honom..). Sedan kom vi fram till liften som tar en upp till toppen igen, med otroliga vyer (om det inte vore så dimmigt) men nu hade det lättat upp så vi kunde se de kända "tre systrarna".


The Scenic Railway - Om man tittar på träden kan man få ett humm om hur brant det var


Magisk vy över träden


I liften påväg upp mot bergsplatån

Precis som vår busschaufför tipsade oss om så fortsatte vi med vårt dagspass och använde den sista attraktionen "The Scenic Skyway" som är som en glasad lift med glasgolv som tar en mellan två stora bergsplaåter. Vi hade tydligen tur, för att det var de första turerna på dagen då dimman lättat upp och vi kunde nu se de otroliga vyerna stundom när dimman svepte bort. Detta var helt klart den mest värda attraktionen de bjöd på.


Ovanför trädtopparna i "The Scenic Skyway". 230 meter uppe i luften (lika högt som Harbour Bridge)

Vår destination för stunden blev de tre systrarna, så vi gick längst "Prince Henry Cliff Walk" och som det låter går man efter klipporna högt upp. Kanonbra ställe då det finns utsiktspunkter flera gånger efter vägen där man får översikt över hela bergen. Vi hade nog den ultimata turen, för solen hade precis tittat fram och dimman hade lättat upp avsevärt, nu kunde man se hela bergen och det var verkligen otroligt vackert! Trodde inte jag skulle uppskatta det så mycket, men det var nästan så att man saknade den mystiska känslan som dimman gav. Både jag och Joel hade "Avatar-feeling" när den låg på när man vandrade nere bland träden.


Plötsligt dök solen upp och bjöd på denna vy


Vilken känsla!

Vi kom fram til "Echo point" som ger en fantastisk vy över de tre systrarna, förutom uppe vi alla åkatraktioner så var det här ett ställe med mycket folk, antagligen då vägen ligger ovanför och det är enkelt att ta sig dit. En startpunkt för många. Vi vandrade vidare för att komma ner till de tre systrarna och även efter denna väg fanns fantastiska vyer. (De "tre systrarna" är tre stora stenar, enligt sägen sägs det att systrarna förvandlades till sten av deras far för att skydda dem mot tre män från en annan stam som ville gifta sig med dem). Väl framme tog vi "The giant stairway" ner till en av systrarna, därefter fortsatte vi den långa vägen ned, som ALDRIG tog slut, kändes det som.


Vyn över "The three sisters" från "Echo Point"


Trots många, smala och hala trappsteg så hade vi en otrolig vy

Väl nere på marken darrade benen men vi fortsatte vår bush-walk för att komma till vattenfallen vi hört talas om. Vi vet fortfarande inte om vi såg de största vattenfallet, men vi fick se flera mindre som vi kände oss väldigt nöjda med efter att ha vandrat länge och långt. Så vi började bege oss uppåt för att komma till civiliserad mark, detta var enklare sagt än gjort.


Vi hittade tillslut ett vattenfall!


En kvinna kom förbi och erbjöd sig ta ett foto på oss

1196 trappsteg, ännu mer darriga ben och med en känsla att det nästan inte var värt besväret längre så hörde vi och såg äntligen bilar. Ja - Joel räknade alla trappsteg uppåt samtidigt som jag stånkade mig uppåt och vilade vart 20 trappsteg. Här kan även tilläggas att Joel lagt beslag på kameran och tog i princip ett kort på mig varje gång jag vilade, mindre roligt då, mer roligt nu efteråt.


Ungefär såhär kändes det efter en hel dags vandring och allt för många trappsteg


Vi hade avklarat 1000 trappsteg uppåt - med en oviss framtid om hur många fler som väntade på oss


Men vad gör man inte för denna utsikt?

Vi orkade inte vänta i en halvtimme på att vår buss skulle plocka upp oss och hittade istället vägen till tågstationen, har man gått i ca 6 timmar kan man väl lika gärna gå lite till kan man tycka. Att vi sov hela vägen hem på tåget behöver vi väl knappt skriva? Eniga var vi även att kvällen skulle tillbringas i liggande läge.

För er som orkat er igenom denna text så vill vi säga att får ni möjlighet att besöka Blue Mountains så gör det! Det är verkligen värt det. Vi tog en tuffare väg än man i själva verket behöver göra. Och köper man ett busspass så kan man hoppa av, går runt lite och sedan gå tillbaka för att hoppa på igen och åka vidare till nästa ställe. Busspasset var ganska ovärt för oss eftersom vi bara använde det till vår första anhalt och för att vi fick bra tips om hur vi skulle göra vår trip. Trots att vi inte är några vandringsmänniskor i vanliga fall så var det väldigt trevligt och häftigt. Och följ vårt exempel och ta med matsäck. Det är alltid mysigare att sätta sig på en bänk vid ett vattenfall och äta sina egna mackor i lugn och ro än att köpa dyr tråkig mat på ett turistställe. Att ha ett äpple eller en müslibar är guld värt när man vandrar och börjar bli lite trött, då kommer energin snabbt tillbaka!

Blue Mountains rules!