Fallskärmshoppning i Mission Beach
Så som jag skrev i förra inlägget så bokade vi oss en resa ut på revet i onsdags. Vi besökte Happy Travel, en resebyrå för backpackers där vi även fick vårt jobb i Georgetown från, för att få en rabatterad resa iochmed att vi är medlemmar där. Vi bokade in oss på en tur som skulle avgå 7.00 på fredag.
I onsdags besökte vi Happy Travel återigen för att låna internet och toalett och bestämde oss för att boka in oss på en rengskogstur. Det blir en heldagstur på måndag med Uncel Brian som jag tror företaget heter. En mindre buss mer för ungdommar/backpackers som tydligen ska vara väldigt bra och som tar en runt till olika vattenfall och lite sådant. Så det blir nog kanonbra! Måndag som sagt!
Och när vi ändå var igång att boka äventyr slog vi till på ett Sky Dive!
Vi har pratat om det lite i förbifarten att det skulle vara häftigt att passa på när vi är här så efter att tjejen på Happy Travel visat oss alternativen bestämde vi oss för att hoppa över Mission Beach, redan dagen efter!
Strax efter 7.00 på morgonen blev vi upphämtade av sky dive-företagets busstransfer som efter att ha hämtat upp de andra som också skulle med tog oss till Mission Beach, ca 2 timmars bussresa söder om Cairns. Väl på plats fick vi väga oss och checka så att vi skrivit på alla papper där vi godkände att vi förstod att detta kunde leda till vår egna död. Strax därefter fick vi en ca 3 minuters lång genomgång om hur hoppet skulle gå till och vad vi skulle göra uppe i luften för att allt skulle gå som det ska. Det hela var rätt så simpelt.
I och med att det var tandemhopp så slipper man tänka så mycket.
Men när det är ens tur så skulle man sätta sig med benen utanför planen och placera knäna ihop och fötterna under flygplanet, därefter luta bakåt huvudet på de man hoppade meds axel och sedan när man föll ut skjuta fram höften som en banan. När han knackade en på axeln var det bara att släppa ut händerna bakåt och falla.
Jag och Joel skulle få åka med i andra gruppen så vi hade en timme att slå ihjäl på stranden. Dock var det lite blåsigt för att ligga i bikini så vi strosade mest runt och väntade på att den första gruppen skulle landa. Vattnet var turkosblått och stranden kantades av vackra höga palmer och den härliga vitbruna sanden.
När en timme gått fick vi varsin handledare eller vad man ska kalla det för. Helt enkelt den man skulle få hoppa tandemhoppet med. Joel hoppade med en kille som hette Rory och jag med Steve. Vi fick kliva i varsin sele och dessa bilder är faktiskt det närmsta bevisen vi har på att vi hoppade. Det kostade väldigt mycket att få foton, ca 700kronor och film var ännu dyrare. Så vi bestämde oss för att bara njuta av hoppet och minnas dem själva. Ingen heller på backen som vi frågade om att ta kort, då vi helt enkelt inte tänkte så långt.
Den gula påsen innehöll en flytväst. I och med att vi skulle hoppa över havet så kunde det i vissa fall bli så
att man landade i vattnet och då skulle den behövas.
Vi var åtta i vår grupp som hoppade in i bussen som efter en kvart hade tagit oss till flygfältet. När vi hoppade ut så spände våra instruktörer fast våra selen och därefter var det dags att hoppa in i det lilla flygplanet. Min instruktör var sist ut ur bussen vilket gjorde att vi blev sist in i planet och tar man 1+1 så inser man snabbt att det var jag som skulle bli det första offret att kasta mig ut genom ett fult fungerande flygplan. Dårskap kan man tycka. Det tyckte jag.
Vi satt trångt, särskilt jag då jag fick sitta på golvet med benen ihoptryckta mot en kant. De andra satt som på bänkar efter varandra. Först trodde jag inte vi hade någon dörr, tills jag insåg att det visst fanns en, en glasdörr som kändes lika stabil som mina halvskakiga ben efter två minuters flygning.
Det var alltså när vi lyfte som jag började känna nervositeten riktigt för första gången sen vi börjat tänka på att boka hoppet. Det kändes ostabilt och mest jobbigt att sitta alldeles vid dörren och vet att snart var det dags att hoppa ut. Saken gjorde det inte bättre att Joel satt och läste på en "In case of emergency"-skylt strax intill.
Jag har inte ofta handsvett men nu var jag helt slipprig i händerna och höll i mig tills min instruktör sa åt mig att släppa då det inte var någon fara. Han började även peka ut över vyn och berättade vad det var vi såg. Utsikten var fantastisk, vi fick se Tully river som ringlade sig som en orm i ett grönt miniatyrlandskap och därefter det massiva havet med sin fräscha turkosa färg. Vi åkte över stora öar där jag såg flygbanor och hus och också ett tåg som kändes så löjligt litet att jag knappt förstod att det var på riktigt. Min nervositet var här helt borta och jag njöt fullständigt av utsikten.
Någonstans här bad Steve mig sätta mig i hans knä så att han kunde spänna fast oss. Fortfarande ganska lugn men började bli lite spänd då det snart var dags. Nu skulle vi tydligen öppna dörren tyckte han. Minns inte så mycket hur allt gick till. Försökte mest försöka få ihop hur jag skulle kasta ut benen bara sådär ut över flygplanet och försöka placera dem under för att följa alla de tidigare instruktioner jag fått. Men på något sätt så satt vi där, med dörren öppen och benen ut, 4300meter ovanför mark.
Huvudet bakåt. Höften framåt och IVÄG! Vi bara försvann mitt ut i luften och jag visste varken upp eller ner, skrek gjorde jag också, men tystnade ganska fort. Försökte lokalisera åt vilket håll vi var åt och Steve knackade sedan på min axel så jag kunde släppa ut armarna. Tvivlade inte en sekund utan släppte ut dem och kände vinden trycka underifrån samtidigt som vi föll. Min mun var snustorr av vinden och i fallet tänkte jag inte mycket mer på annat än att det var himla kyligt, att armana värkte lite av lufttrycket och att min mun var torr som en öken. Självklart öppnade jag munnen för att känna på ett riktigt kindfladder!!
Tror vi föll i ca 45 sekunder och det var riktigt häftigt! Jag började någonstans i fallet att skrika men insåg att jag inte hörde mig själv och att det då kändes ganska onödigt. Så öppnade sig fallskärmen och jag fick svaret på min fråga, man rycker visst till när den åker ut! Har alltid varit osäker då jag trott att det bara är kameramannen som filmar åket som åker vidare så att det ser ut som ett ryck. Men jo, det blir ett ryck!
När vi bara seglade i fallskärmen så kunde vi prata igen och jag fick efter en stund ta av glasögonen. Steve släppte upp någonting så jag åkte ner lite, kände nästan som man skulle lossna, men det blev mycket bättre då man inte satt lite tight längre. Utsikten var magisk, havet, skogarna, stränderna, bergen - ALLT! Någon i gruppen hade fått se sköldpaddor i havet som dök upp för att ta luft. Steve pekade och berättade och var kanontrevlig. Kände mig faktiskt inte rädd ett dugg under hoppet av att utrusning skulle braka eller så, vilket många andra hade gjort haha.
Så sa Steve "Let's have some fun!" och drog i "snöret" så att vi cirkulerade runt och neråt i en mindre loop. Några glädjerop blev det allt från bådas sida. Trots att vi var först ut ur planet så var det många som landade före oss, beroende på hur många svängar man gjort, då det gå snabbare neråt då. Men jag njöt av utsikten som var helt magisk och ville aldrig landa. Upptäckte mitt i allt att vår fallskärm var blå-gul och kände hur fint det var att jag seglade runt i luften i Sveriges egna färger, Steve försökte ta på sig äran att han valt ut den till mig, men så lättlurad var jag inte! Men väl nere på marken var jag så upprymd att istället för att tacka och ta i hand kastade jag mig runt Steves hals och gav han en kram och sprang sedan till Joel som var minst lika upprymd och sprallig han med. Båda skakade av glädje och pirr och skrattade lite okontrollerat en stund.
Joel hade hoppat ut ur flygplanet som nummer fyra och berättade att det hade sett ganska konstigt ut när vi innan honom bara hade försvunnit ur planet. Jag hade tippat på att han skrek mycket, men han hade mest varit förskräckt och skrek inte så mycket, haha!
En blandning av otrolig trötthet av värme, bussturer, flygturer och upprymdhet efter hoppet!
Ett minne för livet!
När vi kom tillbaka till Cairns på kvällen bestämde vi oss för att gå ner till beachvolley-planerna för att spela lite. Himmelen var helt magisk vid solnedgången och det kändes som att det var kulisser i bakgrunden som i Kalle, Musse och Långbens husvagnssemester!
Livet på hostelet är bara bra. Vi har nu uppgraderat till ett eget dubbelrum och sover mycket bättre. Igår kväll satt vi i varsin hängmatta utanför receptionen och använde gratis-internetet. Joel frös häcken av sig och kurade ihop sig i sin hängmatta som en liten puppa.
Nu är det sent på lördags kväll och imorgon bitti ska vi upp tidigt för att åka ut på barriärrevet. Om ni fortfarande har huvudet på skafft trots långt inlägg så kanske ni undrar vad som hände med fredages tur?
Jo, vi var packade och befann oss i kön nere vid marinan när vi fick höra att vi inte var med på listan. Det visade sig att Happy Travels-killen inte hade bekräftat vår bokning och vi fanns inte med i båtens register, och den var nu full.
Så vi fick helt enkelt gå upp till stan och äta frukost på ett ställe för att sedan gå till Happy Travels och boka om resan när de öppnat. Killen där skämdes och hjälpte oss att boka om resan till en bättre. Vi fick betala lite extra men får nu åka ut på det bästa stället på revet med den bästa båten. Vi kommer göra ett introduktionsdyk och därefter snorkla. Vi har även hyrt en undervattenskamera som vi kan ta med ner när vi dyker djupare än 3 meter, eftersom Joels inte går längre. Det känns bra nu såhär i efterhand att vi inte fick åka med första båten och hoppas nu på att morgondagens båttur kommer bli kanonbra! Vi utgår från Port Douglas som ligger ca. 1 timmes biltur norr från Cairns och därefter en heldag ute på yttre revet där de mest färgstarka fiskarna finns och sköldpaddor!
Det är sängdags här, hoppas alla ni hemma mår bra!
Kramar
Tillbaka i Cairns - utan bil!
Vi ar tillbaka i Cairns efter 4,5 vecka i Georgetown. Vi lamnade motellet med fina minnen och upplevelser.
Och efter en manad har sa forstar vi inte hur man kan besoka Australien utan att aka ut till outbacken, for det ar har det riktiga Australien finns!
Vagen till Cairns var lang, och varm! Men vi gjorde nagra fina stopp pa vagen tillbaka. Forsta blev efter cirka tva timmars bilkorning i Innot Hot Springs, och som det hors pa namnet fanns det varma kallor har!
Vi trodde att det skulle vara valdigt tropiskt men det sag ut som en storre back efter vagen och vi underskattade aven temperaturen och stack fotterna i forsta basta hal. Forst trodde jag det var iskallt sen insag jag att det var kokhett, trodde vi skulle branna fotterna av oss men bland de heta vattenhalen fanns ocksa svala harliga och medelvarma. Sanden nere vid vattnet var mer som grus och rev harligt under fotterna, till en borjan, efter ett tag var man skallad av vattnet och uppriven av stenarna sa vi beslot oss for att fortsatta for att hinna till Cairns innan det blev morkt.
Vi forstatte ytterligare tva timmar och hamnade i Raveshoe dar vi lunchat pa vagen till Georgetown. Vi sprang in pa informationscentret och fragade om snabbaste vagen till Cairns, fick tips att ta vagen genom Millaa Millaa, som aven ar kant for sitt fuktiga klimat och manga vattenfall, sa efter lite overtalning styrde vi in till Milla Milla-fallet. Det var haftigt att se men vattnet var verkligen kallt och det fuktiga klimatet var inte alls behagligt sa vi stannade nere vi fallet i cirka fem minuter innan vi fortsatte aka igen.
Pa torsdagen akte vi in till stan for att satta upp annonslappar for bilen som har blivit dags att salja!
Vi forsokte gora en lockande annons som skulle sticka ut fran det stora antalet andra bilar och redan forsta dagen hade vi tva par som kollade pa bilen. Italienare och ett franskt par. Bada intresserade men ville kolla pa fler bilar innan dem bestamde sig.
Pa fredagen kollade tre till italierna pa bilen, att det bara fanns sate och sangplats for tva var inget som bekymrade dem, de skulle bygga nagot eget som det verkade. Well, det ar upp till dem kan man tycka. Men aven dem ville kolla mer innan dem bestamde sig, fast dem var riktigt imponerade pa bilen och det rinnande vattnet.
(Namnas bor att de horde av sig pa sondagen och ville kopa bilen).
Lordagen var ganska stilla, men pa eftermiddagen ringde ett tyskt par som ville kolla. Sa pa kvallen fick de se och testa bilen och blev genast foralskade i bilen och sa efter provturen att dem alskade bilen och ville kopa den. Tjejen hoppade helt fortjust. Sa kom vi till betalningen, de ville betala med kort och vi ville ha kontanter. Sakrast sa. Vi satt pa deras hostel i en timme och forsokte fa till kortbetalningen trots allt, men det gick inte. Och de hade en begransning fran sin tyska bank att inte ta ut hur mycket pengar som helst per dag sa det skulle ta dem till mandagen att fa ut alla pengar. Sa vi tankte att ja, vi vantar pa dem sa vi far den sald.
Sondagen lag vi mest i bilen pa campingen och gjorde inte sa mycket. Vi badade i poolen i det mulna vadret och packade vara vaskor. Och vantade pa mandagen.
Pa mandag morgon tog vi oss in till stan och gick for att ata frukost. Da ringer tyska paret och sager att dem fortfarande inte fatt ut alla pengar, utan det maste ga 24 timmar mellan varje uttag. Sa det skulle ta tills kvallen innan dem fick ut pengarna. Sa vi bestamde for att traffas och skriva pa alla papper samt att jag och Joel fick $500 i forskott, men beholl bilen tills kvallen. Darefter tog vi vara ryggsackar och borjade ga mot ett hostel som vi hade gratisbiljetter forsta natten pa. Det visade sig vara 20 minuters gang med tunga ryggsackar och stekhetta. Inte sa roligt, men vi kom fram iallafall, sen fick Joel springa i flipflops tillbaka till stan for att byta parkeringsplats sa vi skulle slippa boter.
Vi bar in vara vaskor till ett rum dar tva andra ligger, men finns plats for tre till, sa vi far se om det kommer in nagra fler. Men det verkar vara ett lugnt rum da de andra tva jobbar och sover hela natterna istallet for festar. Det ar gratis middag och flingor pa morgonen. Under dagen lag vi vid poolen och spelade lite beach pa hostelets egna lilla plan. Vi fem akte vi med hostlets shuffle-buss in till stan for att ata och darefter ga till beachvolleybollplanen dar de varje mandag har gratis traning for alla som vill. Vi spelade till atta och darefter motte vi upp tyskarna for att skriva pa papperna, fa pengarna och lamna over nycklarna till dem.
Bilen ar sald och det kanns saaaa himla skont!!
Vi har sovit var forsta natt pa hostelet, dalig somn men imorgon blir det horselpluttar i oronen!
Nu har vi legat en stund vid lagunen och ska nu nog klippa oss och boka resa ut pa revet.
Ikvall blir det beachvolleyboll!
Hoppas alla ni har det bra!
Det har vi!
Ett skepp kommer lastat..
GOOOOODIIIIS FRÅN SVERIGE!
I fredags fick vi post med massa godsaker i, tack bästa svärisar och tack mamma och pappa (/joel)!
Vi har nästan ätit upp alltihop, slurp sa det!
Luftens hjältar
VET NI VAD, VET NI VAD?!
Ja, antagligen efter ovanstående bilder - vi har åkt helikopter idag!
Varför? Hur? När? Säg!
Okej, det började igår kväll då restaurangen var öppen. En av gästerna som bor här under en längre tid skulle beställa mat. Jag inser att det är även mannen som parkerar en helikopter på gården så jag frågade helt enkelt.
Elsa - Are you the one with the helicopter?
Han - Yeah, do you wanna go for a ride?
Elsa - I would love to!
Han - Mummel - I'm cheap - mummel
Jag hörde inte riktigt vad han sa men mummlade tillbaka att pris inte spelar så stor roll och skrattar och går för att ta beställning vid annat bord. En konversation som rann ut i sanden som man säger.
Sen börjar Joel tycka att jag ska fråga honom på riktigt om vi får åka med så under den kommande halvtimmen försöker jag komma på hur jag snyggast ska inleda min snyltfråga och kör sedan på det enkla "Just tell me when we're going for a ride!" efter att jag serverat maten och planerat att lite nonchalant lämna bordet och som en mysterisk servitris försvinna in bakom kökets säkra dörrar. Istället för att få fortsätta min filminspelning i huvudet så ger han förslag på klockslag följande morgon och vår helikoptertur är spikad! Och jag sprittig och fnittrig resten av kvällen.
Nämnas bör att mannen i fråga hade blivit serverad fem whiskey vid samtalet.
Klockan 6.15 var det sagt, det var mörkt ute och solen låg knapp under horisonten. Och ingen helikopterförare syntes till. Dock såg vi att det lyste i hans fönster och att duschen var igång, så vi tänkte att han är nog klar snart. Efter fem minuter törs vi knacka på och han ser lite förvånad ut, då vi i hans skalle är en timme tidiga och utan minne av kvällen innan då dennes whiskeyslöja sa 6.15.
Vi slår död på tid inne vid tv:n och sen ut igen för att hoppa in i helikoptern! Jag fick sitta fram för att jag hade kameran och dörrarna tyckte han det var läge att plocka bort! Joel satt bakom mig och filmade hela resan, så för den intresserade finns hela flygningen att beskåda.
Det var hur häftigt som helst och att se de oändliga landskapet i soluppgång var fantastiskt! Det var kyligt men det var knappt något man ägnade sina sinnes klara åt. Joel trodde han skulle blåsa bort i baksätet och kunde känna hur kinderna fladdrade likt gardiner i vinden. Mannen, som jag fortfarande inte vet vad han heter, tog oss bort till gruvan som vi har gäster som jobbar vid och svängde därefter upp med oss över stan och tillbaka. Vi åkte nog i 5-7 minuter, bara en kortis innan han skulle vidare på jobb.
Resten av dagen har jag gått runt med ett fånigt leénde, Joel har också sett lite fånig ut han också!
Vad som händer
Något som inte är lika galet är livet här ute. Vi gör samma saker varje dag, upp tidigt och städa rum och tvätta och vika all tvätt, rast fram tills eftermiddagen då vi städar och gör ordning inför restaurangen, tar beställningar och fixar i köket tills vid åttatiden då vi stänger och tar med oss middag för att sedan sova och börja om igen.
Vi trivs fortfarande men det börjar bli lite tråkigt. Jag var sjuk hela förra veckan, fick "the flue" som är något utöver vår förkylning hemma i Sverige. Det är ständig huvudvärk, snuva, hosta, ont i halsen och feberkänsla, men jag låg bara i två dagar sen blev jag för rastlös. Vi har blivit riktiga bundisar med barnen och har spelat UNO tillsammans idag med mycket skratt.
Joel jobbar på bra i baren och fick beröm att han skötte sig så bra och gästerna ropar "Joel, my good man!" i baren när dem tömt en tredje ölflaska på en kvart. Jag själv jobbar på i köket och serverar våra gäster som ständigt försöker gissa ursprung, är hon möjligen amerikan, eller kanske kanadensisk? Or maybe "sprechen sie deutsch"? När jag rättar dem med Sverige blir jag väldigt exotisk och de vill gärna veta vilken stad jag kommer ifrån (att dem inte har koll på en enda stad i Sverige spelar ingen roll).
Här kommer ett litet bildregn på familjen och våra kvällar i restaurangen!
Fixar sallad
Barkillen
Gracie och Georgia
Diskmaskinen Elsa
Ross och Kathrina
Georgia och Tayla
Up side down
