Det händer saker här i Cairns! Det är inte lång tid kvar på vår resa så vi har lagt i en högre växel för att hinna gör allt vi vill innan vi lämnar landet down under. Till detta hörde främst och mest ett besök på Stora Barriärrevet men även lite regnskog om jag får bestämma.

Så som jag skrev i förra inlägget så bokade vi oss en resa ut på revet i onsdags. Vi besökte Happy Travel, en resebyrå för backpackers där vi även fick vårt jobb i Georgetown från, för att få en rabatterad resa iochmed att vi är medlemmar där. Vi bokade in oss på en tur som skulle avgå 7.00 på fredag.

I onsdags besökte vi Happy Travel återigen för att låna internet och toalett och bestämde oss för att boka in oss på en rengskogstur. Det blir en heldagstur på måndag med Uncel Brian som jag tror företaget heter. En mindre buss mer för ungdommar/backpackers som tydligen ska vara väldigt bra och som tar en runt till olika vattenfall och lite sådant. Så det blir nog kanonbra! Måndag som sagt!
Och när vi ändå var igång att boka äventyr slog vi till på ett Sky Dive!
Vi har pratat om det lite i förbifarten att det skulle vara häftigt att passa på när vi är här så efter att tjejen på Happy Travel visat oss alternativen bestämde vi oss för att hoppa över Mission Beach, redan dagen efter!


Strax efter 7.00 på morgonen blev vi upphämtade av sky dive-företagets busstransfer som efter att ha hämtat upp de andra som också skulle med tog oss till Mission Beach, ca 2 timmars bussresa söder om Cairns. Väl på plats fick vi väga oss och checka så att vi skrivit på alla papper där vi godkände att vi förstod att detta kunde leda till vår egna död. Strax därefter fick vi en ca 3 minuters lång genomgång om hur hoppet skulle gå till och vad vi skulle göra uppe i luften för att allt skulle gå som det ska. Det hela var rätt så simpelt.
I och med att det var tandemhopp så slipper man tänka så mycket.
Men när det är ens tur så skulle man sätta sig med benen utanför planen och placera knäna ihop och fötterna under flygplanet, därefter luta bakåt huvudet på de man hoppade meds axel och sedan när man föll ut skjuta fram höften som en banan. När han knackade en på axeln var det bara att släppa ut händerna bakåt och falla.



Jag och Joel skulle få åka med i andra gruppen så vi hade en timme att slå ihjäl på stranden. Dock var det lite blåsigt för att ligga i bikini så vi strosade mest runt och väntade på att den första gruppen skulle landa. Vattnet var turkosblått och stranden kantades av vackra höga palmer och den härliga vitbruna sanden.



När en timme gått fick vi varsin handledare eller vad man ska kalla det för. Helt enkelt den man skulle få hoppa tandemhoppet med. Joel hoppade med en kille som hette Rory och jag med Steve. Vi fick kliva i varsin sele och dessa bilder är faktiskt det närmsta bevisen vi har på att vi hoppade. Det kostade väldigt mycket att få foton, ca 700kronor och film var ännu dyrare. Så vi bestämde oss för att bara njuta av hoppet och minnas dem själva. Ingen heller på backen som vi frågade om att ta kort, då vi helt enkelt inte tänkte så långt.


Den gula påsen innehöll en flytväst. I och med att vi skulle hoppa över havet så kunde det i vissa fall bli så
att man landade i vattnet och då skulle den behövas.



Vi var åtta i vår grupp som hoppade in i bussen som efter en kvart hade tagit oss till flygfältet. När vi hoppade ut så spände våra instruktörer fast våra selen och därefter var det dags att hoppa in i det lilla flygplanet. Min instruktör var sist ut ur bussen vilket gjorde att vi blev sist in i planet och tar man 1+1 så inser man snabbt att det var jag som skulle bli det första offret att kasta mig ut genom ett fult fungerande flygplan. Dårskap kan man tycka. Det tyckte jag.
Vi satt trångt, särskilt jag då jag fick sitta på golvet med benen ihoptryckta mot en kant. De andra satt som på bänkar efter varandra. Först trodde jag inte vi hade någon dörr, tills jag insåg att det visst fanns en, en glasdörr som kändes lika stabil som mina halvskakiga ben efter två minuters flygning.
Det var alltså när vi lyfte som jag började känna nervositeten riktigt för första gången sen vi börjat tänka på att boka hoppet. Det kändes ostabilt och mest jobbigt att sitta alldeles vid dörren och vet att snart var det dags att hoppa ut. Saken gjorde det inte bättre att Joel satt och läste på en "In case of emergency"-skylt strax intill.
Jag har inte ofta handsvett men nu var jag helt slipprig i händerna och höll i mig tills min instruktör sa åt mig att släppa då det inte var någon fara. Han började även peka ut över vyn och berättade vad det var vi såg. Utsikten var fantastisk, vi fick se Tully river som ringlade sig som en orm i ett grönt miniatyrlandskap och därefter det massiva havet med sin fräscha turkosa färg. Vi åkte över stora öar där jag såg flygbanor och hus och också ett tåg som kändes så löjligt litet att jag knappt förstod att det var på riktigt. Min nervositet var här helt borta och jag njöt fullständigt av utsikten.
Någonstans här bad Steve mig sätta mig i hans knä så att han kunde spänna fast oss. Fortfarande ganska lugn men började bli lite spänd då det snart var dags. Nu skulle vi tydligen öppna dörren tyckte han. Minns inte så mycket hur allt gick till. Försökte mest försöka få ihop hur jag skulle kasta ut benen bara sådär ut över flygplanet och försöka placera dem under för att följa alla de tidigare instruktioner jag fått. Men på något sätt så satt vi där, med dörren öppen och benen ut, 4300meter ovanför mark.

Huvudet bakåt. Höften framåt och IVÄG! Vi bara försvann mitt ut i luften och jag visste varken upp eller ner, skrek gjorde jag också, men tystnade ganska fort. Försökte lokalisera åt vilket håll vi var åt och Steve knackade sedan på min axel så jag kunde släppa ut armarna. Tvivlade inte en sekund utan släppte ut dem och kände vinden trycka underifrån samtidigt som vi föll. Min mun var snustorr av vinden och i fallet tänkte jag inte mycket mer på annat än att det var himla kyligt, att armana värkte lite av lufttrycket och att min mun var torr som en öken. Självklart öppnade jag munnen för att känna på ett riktigt kindfladder!!
Tror vi föll i ca 45 sekunder och det var riktigt häftigt! Jag började någonstans i fallet att skrika men insåg att jag inte hörde mig själv och att det då kändes ganska onödigt. Så öppnade sig fallskärmen och jag fick svaret på min fråga, man rycker visst till när den åker ut! Har alltid varit osäker då jag trott att det bara är kameramannen som filmar åket som åker vidare så att det ser ut som ett ryck. Men jo, det blir ett ryck!
När vi bara seglade i fallskärmen så kunde vi prata igen och jag fick efter en stund ta av glasögonen. Steve släppte upp någonting så jag åkte ner lite, kände nästan som man skulle lossna, men det blev mycket bättre då man inte satt lite tight längre. Utsikten var magisk, havet, skogarna, stränderna, bergen - ALLT! Någon i gruppen hade fått se sköldpaddor i havet som dök upp för att ta luft. Steve pekade och berättade och var kanontrevlig. Kände mig faktiskt inte rädd ett dugg under hoppet av att utrusning skulle braka eller så, vilket många andra hade gjort haha.
Så sa Steve "Let's have some fun!" och drog i "snöret" så att vi cirkulerade runt och neråt i en mindre loop. Några glädjerop blev det allt från bådas sida. Trots att vi var först ut ur planet så var det många som landade före oss, beroende på hur många svängar man gjort, då det gå snabbare neråt då. Men jag njöt av utsikten som var helt magisk och ville aldrig landa. Upptäckte mitt i allt att vår fallskärm var blå-gul och kände hur fint det var att jag seglade runt i luften i Sveriges egna färger, Steve försökte ta på sig äran att han valt ut den till mig, men så lättlurad var jag inte! Men väl nere på marken var jag så upprymd att istället för att tacka och ta i hand kastade jag mig runt Steves hals och gav han en kram och sprang sedan till Joel som var minst lika upprymd och sprallig han med. Båda skakade av glädje och pirr och skrattade lite okontrollerat en stund.

Joel hade hoppat ut ur flygplanet som nummer fyra och berättade att det hade sett ganska konstigt ut när vi innan honom bara hade försvunnit ur planet. Jag hade tippat på att han skrek mycket, men han hade mest varit förskräckt och skrek inte så mycket, haha!


En blandning av otrolig trötthet av värme, bussturer, flygturer och upprymdhet efter hoppet!


Ett minne för livet!



När vi kom tillbaka till Cairns på kvällen bestämde vi oss för att gå ner till beachvolley-planerna för att spela lite. Himmelen var helt magisk vid solnedgången och det kändes som att det var kulisser i bakgrunden som i Kalle, Musse och Långbens husvagnssemester!



Livet på hostelet är bara bra. Vi har nu uppgraderat till ett eget dubbelrum och sover mycket bättre. Igår kväll satt vi i varsin hängmatta utanför receptionen och använde gratis-internetet. Joel frös häcken av sig och kurade ihop sig i sin hängmatta som en liten puppa.



Nu är det sent på lördags kväll och imorgon bitti ska vi upp tidigt för att åka ut på barriärrevet. Om ni fortfarande har huvudet på skafft trots långt inlägg så kanske ni undrar vad som hände med fredages tur?
Jo, vi var packade och befann oss i kön nere vid marinan när vi fick höra att vi inte var med på listan. Det visade sig att Happy Travels-killen inte hade bekräftat vår bokning och vi fanns inte med i båtens register, och den var nu full.
Så vi fick helt enkelt gå upp till stan och äta frukost på ett ställe för att sedan gå till Happy Travels och boka om resan när de öppnat. Killen där skämdes och hjälpte oss att boka om resan till en bättre. Vi fick betala lite extra men får nu åka ut på det bästa stället på revet med den bästa båten. Vi kommer göra ett introduktionsdyk och därefter snorkla. Vi har även hyrt en undervattenskamera som vi kan ta med ner när vi dyker djupare än 3 meter, eftersom Joels inte går längre. Det känns bra nu såhär i efterhand att vi inte fick åka med första båten och hoppas nu på att morgondagens båttur kommer bli kanonbra! Vi utgår från Port Douglas som ligger ca. 1 timmes biltur norr från Cairns och därefter en heldag ute på yttre revet där de mest färgstarka fiskarna finns och sköldpaddor!

Det är sängdags här, hoppas alla ni hemma mår bra!
Kramar